Jag är en 29 årig tjej från Malmö som flyttade 6 mil österut för ca 4 år sen när jag träffade min stora kärlek. Nu bor jag i Ystad med min man som är 35 och våra 2 katter. I maj 2013 väntas vårt första barn, spännande!
Den 28 december 2012 ändrades alla våra framtidsplaner.
Vi var inne på vårt första RUL och gud som jag hade längtat till denna dagen. Jag var så nyfiken på om det var en pojke eller flicka (jag hoppades på en flicka)
Vi fick reda på att allt inte stod rätt till, fostrets huvudform var fel och stora delar av hjärnan saknades. Det fanns ett ryggmärgsbråck som skulle göra att bebisen inte kunde röra sig från midjan och ner.
Vi fick vänta till den 3 januari för att komma till en specialist i Lund. Han hittade samma saker och även en defekt på hjärtat och nervskador. Han dömde ut bebisens framtid. Vi gjorde även ett fostervattenprov för att se och det även fanns kromosomskador. Det visade sig att det fanns kromosomskador och denna var 100 % dödlig.
Fredagen den 5 januari åkte vi in på sjukhuset och fick det första avbrytande tabletten och måndagen den 7 januari kl 8.00 skulle jag läggas in för själva aborten.
Det tog tid men vid 18.30 började jag att få värkar och kl 22.00 födde jag ut en liten flicka, en flicka, precis vad jag önskat mig fast ändå inte...
Dagen efter skulle vi få åka hem men då upptäckte de att det fanns en del av moderkakan kvar, vi fick bli inlagda igen och kl 20 skulle jag bli sövd och skrapad på det sista. I onsdags fick vi äntligen åka hem. Nu mår jag efter omständigheterna bra men så klart så finns det en saknad efter bebisen som skulle kommit i maj.
Nu kan jag bara se framåt och hoppas på att det blir en bebis senare istället!
Idag den 28 juni 2014 är det 1 1/2 år sen min abort. En månad efter den 7 januari 2013 var vi på återkontroll och fick besked att de skulle återkomma om det var något konstigt. Vi hörde inget så det var ju skönt. Ytterligare en månad efter återbesöket uppsökte jag den en läkare eftersom jag hade ont i magen, fick svar att det va något som jag fick leva med.
2 dagar efter detta vaknade jag kl 24.00 av att det kändes blött i sängen.
Tände lampan och det var så mycket blod i sängen att det såg ut som att någon blivit mördad.
Sprang in på toaletten och det bara rann blod ur mig. Skrek till min man att han skulle ringa ambulans.
Dom kom och hämta mig, in på akuten och blev inlagd. Dagen efter blev jag skrapad en andra gång. Denna gång skickade man det på analys. Det visade mola.
Jag började gå på regelbundna kontroller varje vecka och blödde i ca 5 månader. Hcg värdet sjönk ca 50 varje vecka. Kändes som att det skulle ta en evighet.
Så började det öka istället och jag blev skickad till onkologen för att påbörja cellgift, detta var i juni 2013. Ett halvår efter aborten, vem hade trott att detta skulle hända!?
Dagen innan jag skulle till onkologen fick jag en mindre blödning och värdet gick ner igen så jag slapp att ta cellgifter.
Vi fortsatte att ta prover. Värdet gick neråt och i slutet på september ringde läkaren och sa att värdet låg på 1. Dock hade inte själva molan försvunnit. Den var fortfarande ungefär lika stor som innan. Vi bestämde oss för att se om den släppte själv men i november satt den fortfarande kvar.
Eftersom jag var rädd att den skulle sitta iväg för en kommande graviditet så bestämde vi att läkaren skulle gå in med en kamera i livmodern och försöka putta loss molan. Detta gjordes den 29 november 2013 och det visade sig då att den redan hade försvunnit. Det enda som visar på mitt helvetesår är en grop i livmoderväggen där detta skit satt fast.
Nu är jag frisk och vi har börjat försöka på nytt. Bättre tur nästa gång! :-)
Den 28 december 2012 ändrades alla våra framtidsplaner.
Vi var inne på vårt första RUL och gud som jag hade längtat till denna dagen. Jag var så nyfiken på om det var en pojke eller flicka (jag hoppades på en flicka)
Vi fick reda på att allt inte stod rätt till, fostrets huvudform var fel och stora delar av hjärnan saknades. Det fanns ett ryggmärgsbråck som skulle göra att bebisen inte kunde röra sig från midjan och ner.
Vi fick vänta till den 3 januari för att komma till en specialist i Lund. Han hittade samma saker och även en defekt på hjärtat och nervskador. Han dömde ut bebisens framtid. Vi gjorde även ett fostervattenprov för att se och det även fanns kromosomskador. Det visade sig att det fanns kromosomskador och denna var 100 % dödlig.
Fredagen den 5 januari åkte vi in på sjukhuset och fick det första avbrytande tabletten och måndagen den 7 januari kl 8.00 skulle jag läggas in för själva aborten.
Det tog tid men vid 18.30 började jag att få värkar och kl 22.00 födde jag ut en liten flicka, en flicka, precis vad jag önskat mig fast ändå inte...
Dagen efter skulle vi få åka hem men då upptäckte de att det fanns en del av moderkakan kvar, vi fick bli inlagda igen och kl 20 skulle jag bli sövd och skrapad på det sista. I onsdags fick vi äntligen åka hem. Nu mår jag efter omständigheterna bra men så klart så finns det en saknad efter bebisen som skulle kommit i maj.
Nu kan jag bara se framåt och hoppas på att det blir en bebis senare istället!
Idag den 28 juni 2014 är det 1 1/2 år sen min abort. En månad efter den 7 januari 2013 var vi på återkontroll och fick besked att de skulle återkomma om det var något konstigt. Vi hörde inget så det var ju skönt. Ytterligare en månad efter återbesöket uppsökte jag den en läkare eftersom jag hade ont i magen, fick svar att det va något som jag fick leva med.
2 dagar efter detta vaknade jag kl 24.00 av att det kändes blött i sängen.
Tände lampan och det var så mycket blod i sängen att det såg ut som att någon blivit mördad.
Sprang in på toaletten och det bara rann blod ur mig. Skrek till min man att han skulle ringa ambulans.
Dom kom och hämta mig, in på akuten och blev inlagd. Dagen efter blev jag skrapad en andra gång. Denna gång skickade man det på analys. Det visade mola.
Jag började gå på regelbundna kontroller varje vecka och blödde i ca 5 månader. Hcg värdet sjönk ca 50 varje vecka. Kändes som att det skulle ta en evighet.
Så började det öka istället och jag blev skickad till onkologen för att påbörja cellgift, detta var i juni 2013. Ett halvår efter aborten, vem hade trott att detta skulle hända!?
Dagen innan jag skulle till onkologen fick jag en mindre blödning och värdet gick ner igen så jag slapp att ta cellgifter.
Vi fortsatte att ta prover. Värdet gick neråt och i slutet på september ringde läkaren och sa att värdet låg på 1. Dock hade inte själva molan försvunnit. Den var fortfarande ungefär lika stor som innan. Vi bestämde oss för att se om den släppte själv men i november satt den fortfarande kvar.
Eftersom jag var rädd att den skulle sitta iväg för en kommande graviditet så bestämde vi att läkaren skulle gå in med en kamera i livmodern och försöka putta loss molan. Detta gjordes den 29 november 2013 och det visade sig då att den redan hade försvunnit. Det enda som visar på mitt helvetesår är en grop i livmoderväggen där detta skit satt fast.
Nu är jag frisk och vi har börjat försöka på nytt. Bättre tur nästa gång! :-)
Civilstatus
Gift
Personlighet
Ambitiös
Glad
Omtänksam
Snäll
Social
Intressen
Barn
Djur
Heminredning
Shopping
Skönhet/Mode
Musik
Allätare
Pop
Schlager
Husdjur
Katt