MaMaS skrev 2010-04-20 13:11:39 följande:
förlåt att jag bara kommer in och är helt ego just nu, men jag blir bara så arg och ledsen. NÄR ska livet ändras till något positivt för mig? Ringde företaget jag var på intervju hos i Gbg då de skulle anställa snabbt och inte hört något på 1 mån, så oddsen kändes ju inte jätte bra. Pratade först med en dam, då skulle hon sluta där och hade ingen koll...skulle ringa en annan kille som också var med på intervjun (men hon kunde inte kolla upp nr till honom). Ringer honom och han är lika flummig han. Iallafall, har de valt vilka de vill ha i första hand och håller på att anställa dom nu. Jag undrade då varför jag ej gått vidare för jag har jobbat med exakt det de gör. Det kunde han inte riktigt svara på, men mumlade något om hård konkurrens bla, bla, bla. Sen skulle han försöka rädda det hela med att säga att jag ligger på en 2:a plats så är det någon av de första som tackar nej, eller inte kan börja nu direkt, ringer de mig. Ok...ska jag vara glad att jag är på 2:a plats och varför välja ut en person som inte kan börja direkt när det var ett krav....när tex jag (säkert flera) kan börja direkt. Egentligen vill jag inte jobba där, men man blir ändå knäckt att man aldrig får ett nytt jobb. Tiden bara går, a-kassa snart slut och ett tomt sista år på cv:et..... Sen, för att göra allt lite bättre. Ringer min lillasyster. Hon har haft problem att få sin mens efter p-piller så hon har ätit en liten kur pergo. Och idag hade hon fått svar från blodprov att hon fått ägglossning av pergo. Så nu kommer hon skaffa barn. Jag blir skitknäckt och kommer aldrig klara av att hon får barn innan mig. Jag vet inte varför jag är så känslig för detta, men jag känner att jag som storasyster vill ge det första barnbarnet och vara gravid först. Också med tanke på hur länge vi kämpat...men hon kommer bli det dirket, för så är det alltid. Hon har alltid fått precis som hon vill, och även så kommer det bli nu. FAN!!!!! Förlåt för mitt långa inlägg, men var bara tvungen att skriva av mig.
Sluta dumma dig, man får vara preciiiis hur ego man vill här
åh, det måste kännas motigt med jobbet...jag vet bara hur det är för min sambo. Jag ber till högre makter varje dag att han ska få stanna kvar på sitt vikariat, men det ser inte så ljust ut. Han klarade av de första 6 måanderna ok men sen tycke jag att han blev lite deppigare för varje månad.
Lätt för mig att säga antar jag, men det finns tyvärr inget mer än att bara kämpa p¨å. Som jag säger till Fredric; statistiskt sett, så har jag aldrig hört talas om nån som inte fått jobb till slut (av dem som verkligen kämpar). Nu blir det vår, sommar och mycket trelvigare...dina vänner har semester så du kan umgås med dem och sambon likaså!
Apropå lillasyster som ska ha barn: jag förstår dig mer än du tror...jag började att försöka när min lillasyster var gravid med 1a barnet...de har som sagt nu "kämpat" i nästan ett år och hon är mer hysterisk än vad jag är...jag saknar faktiskt ord emellanåt men det är bara att gilla läget.
Jag vet också hur det känns att varje månad pusta ut då en vän inte blivit gravid än. Men nu är alla redan gravida/har barn och jag har pustat ut lite...tills de börjar med syskonförsök snart...hur jä*la orättvist är inte det?????
har tycärr inga tröstande ord där, mer än att det inte är rättvist och att vi måste hantera det på något sätt.
massa kramar <3
*när man ändå har lärt sig* och *nu MÅSTE jag jobba lite*
