Värna om era katter - håll dem inne!

skrev fel, det lät jättetyket, inte alls meningen! såklart du gillar djur:) och vad skulle det bli för diskussion om vi tyckte lika i allt?;)

hahaha jag fattade att du skrev fel men det var roligare på det viset

hundar vet jag ingenting om, så det lämnar jag till er att diskutera!:)

Min katt är en innekatt och trivs såå kanon på balkongen och vill heller ej vara utanför hemmet!!

Skulle aldrig få för mig att släppa ut min misse med tanke på det TS rabblade upp!! Idag såg jag och min mamma en katt på trottoar mitt i stan, vid en stooor gata med massa bilar och människor, fyy va hemskt!! Fattar ej hur man kan släpppa ut sina katter i denna onda värld!!

btw har vi faktiskt exporterat en av våra krulltottar till landet. hon har fått pröva på livet som utekatt, har fångat (och tagit hem) tre möss, får nyfångad kokt fisk typ jämt och stormtrivs. så jag säger inte att alla utekatter har det förjävligt men jag tycker att man ska bo riktigt långt ute på landet för att ha en (eller fler).

*tycka*

Ja visst så utsätts utekatter för risker när de går ut med det gör vi människor också när vi går ut. Ska vi låsa in oss och aldrig gå ut för att det KANSKE kan hända något hemskt?
Livet är fullt av risker för både människor och djur, men vi kan inte låta det styra våra liv. Bara för att en katt lever på landet så finns det även faror där för katten.

Lev livet lyckligt så länge det varar oavsätt om du är katt eller människa!!!

oh nej, ingen slit och slängvara såklart! min katt (som bor kvar hos pappa på landet) är snart 18 år och en nöjd gammal dam:)

Jag har innekatter, och de verkar trivas alldeles utmärkt med det. Men jag har ändå lite dåligt samvete eftersom jag egentligen tycker att katter ska kunna gå ut när de vill. Men nu har vi inte möjlighet till det pga grannar och trafik, så istället skämmer jag bort dem på andra sätt.

Vi hade en utekatt för några år sedan, och bodde då i lägenhet.
En dag kom han inte hem... Oj, vad jag ångrade mig att jag hade öppnat balkongdörren för att släppa ut honom.

Månaderna gick och hoppet dog.
Som tröst till oss och katten som blev ensam kvar, skaffade vi en kattunge, som givetvis blev innekatt. Ville ju inte förlora en till vän.
Värst var ändå ovissheten, att inte veta vad som hänt, om han hade ont...

6 månader senare ringer en gammal tant, och undrar om jag har tappat bort en katt.
Lite tveksam kollar jag på mina 2 katter som ligger inne och säger- njäe, dom är hemma.
Och sen fortsätter jag- i och för sig förlorade vi en katt i våras, men honom hittade vi aldrig...
Plötsligt minns jag att Tarzan hade ett halsband med vårat hemnummer när han gick ut, hjärtat började bulta och hoppet steg igen.
Tanten säger då att hon har under sommaren till och från sett en katt stryka runt hennes hus, och nu när vintern är nära ville katten komma in.
Han var så hemskt tovig så hon skulle kamma honom lite, och då hittade hon halsbandet, intjorvat i pälsen.
Vilken glädje!

Vi greppade transportburen och åkte 1,5 km hem till tanten, och där var han! Så saknad! Och så tovig... Dagen efter blev det veterinären för en hälsokoll samt rakning av hela kroppen förutom svansen och huvudet. (Han såg hemskt lustig ut...)
Senare på kvällen åkte vi tillbaka till tanten med blommor och choklad, som tack för att hon gett oss vår vän tillbaka. Vi kom alla överens om att det var en riktig solskenshistoria.

Men alla har inte samma tur, så nu är alla våra katter inne. Och dom trivs.
Vi trodde att det skulle vara ett jätteproblem att få han att stanna inne efter ett halvår ute i naturen. Men nej, han var nöjd över att ha en matskål full med mat och en massa mjuka sängar att sova i. Så han lever verkligen efter mottot: Hellre inne och satt, än ute och platt.

Jag håller med TS,Jag tycker om mina katter tillräckligt för att inte släppa ut dem vind för våg,precis som min son när han blir lite äldre...