Aurorasamtal för omföderskor?

Madelenin, gör du lite research och berätta för oss andra sen. Kanske är som förlossningar i allmänhet, 1:a gången är det långdraget helt enkelt.
Hm, logiken - det är ju lite dubbelt att ha haft en jobbig förstaförlossning som var just igångsättning, och sen vilja ha det igen, förstår ni hur jag tänker?

Kalinka, du slog mig med en dag, bf +16 här...
Dessutom, mera överburenhetsgnäll, var det oerhört hett i juli, och sista veckan var jag tvungen att tillbringa varannan dag väntandes på den överhettade illaluktande trånga antenatal-akuten, där det inte ens fanns stolar till alla. För på sommaren bokar de inte tider... Till slut var jag ett sånt mentalt vrak att jag ringde o grät till Varbergs sjukhus. Kvällen innan jag skulle komma dit och sättas igång - satt det igång, så klart!

Åh, jag känner mig så peppad nu! Jag ska kräva av min bm att få tala igenom saken med en obstetriker, och få på papper
1. hur de ska sy mig efter förlossningen, OCH
2. jag ska ha bedövning i bäckenbotten.
Går dessa två önskemål igenom, så kan jag tänka mig att föda vaginalt en gång till.

jag kan förstå att det där med igångsättning kan låta konstogt. Men tyvärr finns det igen i min släkt som fått igång en vanlig förlossning. Min mormor förlöste sina tre barn med kejsarsnitt och mamma och mostar har fått sättas igång. Liksom min syster. Vi får vänta och vänta och vänta och vänta på våra förlossningar. Tillslut slutar ju moderkaka att fungera och allt det där. Det skrämmer mig så oerhört.

Och jag vet ju att det här med förlossningar inte är ärftligt. Men ändå... Det känns som om jag kommer att få gå långt över tiden.

Sen så var det inte själv igångsättningen som fick min förlossning att bli så hemsk. För det var inget problem för mig. probleme var att personalen sjabblade. En kom in och sa att nu blir det snitt, tre timmar senare kommer det in en annan som bara ger en alvedon och ber en att lämna avdelningen för att sova någon annan stans. Sen att jag inte fick en bedövning som tog etc.

Kan också vara rädd för att gå hemma med värkar och inte hinna in för att få bedöving. Det känns som om en igångsättning kommer att vara mer kontrollerat, eller hur jag ska beskriva det. Kontrollerat om personalen är på min sida och ger mig bedövning denna gång.

Blev lite skumt formulerat detta, men du kanske förstår?

Jo jo, det måste va svårt att bortse från den familjestatistiken. Och som du säger verkar ju inte själva igångsättningen varit problemet för dig. De verkar ju ha varit helt förvirrade...?

Jag är glad att föda i sept/okt denna gång, känns inte som att de har lika extremt mycket att göra som på våren o sommaren. Och inga sommarvikarier

Nu planerar du mest för igångsättning, men iaf, vid en ev spontanförlossning, så måste jag varmt rekommendera en TENS-apparat. Den ger elektrisk ström som surrar bak i ryggen. Var suveränt under hela latensfasen, jag klarade mig igenom med modet i behåll fram tills det drog igång på allvar, och då var jag inne på fölossningen. Man hinner ta sig in till BB om inte bebis har extremt bråttom eller långt o åka. Skönare att vara hemma så länge som möjligt tycker jag, inne på BB är det så sterilt och så uppenbart att man bara väntar. På så vis kan jag känna mig avigt inställd till igångsättning. Men har jag bara min TENS så skiter jag nog i vilket.

Vad dum jag är, det är klart man kan ha en TENS inne på förlossningen också, om man blir igångsatt!

Jag vill ha allt knark i branschen om jag ska föda vaginalt igen!

Idag har vi haft besök från en docent från Karolinska som jobbar med förlossningsrädda.

Jag gick på föreläsningen för att jag tillsammans med en BM har en föräldragrupp för ungdomar just nu och tänkte att det kunde vara bra att veta lite om det här.

Det var väldigt intressant men sedan kom hon till ett exempel ur verkliga livet som var så kränkande för kvinnan ifråga att alla blev illa till mods. Docenten berättar säger t ex att "barnet for ut men ramlade inte i golvet som tur var" och jag trodde jag skulle trilla i golvet. Jag mådde så dåligt och blev så chockad över min egen reaktion.

Precis då vänder sig en av de andra åhörarna mot mig och säger något i stil med "det måste låta hemskt för dig det här eftersom du inte är BM" och då bara brast det för mig. Jag var tvungen att lämna salen och gå ut i friska luften. Där stod jag och grät en liten skvätt och tänkte på min lilla tjej som faktiskt ramlade rakt i golvet... BM som satt bredvid mig följde efter mig ut och berättade att råkat kika på mig och sett att jag var alldeles vit i ansiktet. Jag berättade lite kort för henne om min första förlossning för 4 år sedan och sedan hade jag samlat mig så pass att jag kunde vara med igen.

Det är märkligt hur vår hjärna fungerar. Trots att jag haft en underbar andra förlossning och gick i aurorasamtal inför den så är det som om det aldrig släpper...

Jag tycker också att det är konstigt hur känslig jag är. Jag har svårt för när andra pratar om att "förlossningen är en fantastisk upplevelse". Det kan provocera mig väldigt mycket, att någon tycker att deras egen förlossning var fantastisk är väl en sak, men att utvidga det till ALLA förlossningar, det retar mig. Jag vill överhuvudtaget inte prata om min förlossning eller förlossningar överhuvudtaget, när jag inte tagit initiativet till det själv. Häromdagen när min dotter fyllde 1 år, började min svägerska prata om att "för 1 år sedan så väntade vi på att du skulle komma ut" till min dotter. Jag blev lätt illamående. Jag vill inte att folk ska prata om förlossningen utan att jag är beredd på det. Hon menade ju inget illa, men jag tycker det är skitjobbigt ändå.

Jag gick på samtal för att överhuvudtaget kunna föda trean på sjukhus. Det som hjälpte va att eftersom det stod i aurora-mappen hur jag ville ha det så lyssnade personalen på mig för en gång skull. Och tros att förlossningen blev jobbig (störtförlossning med värkstormar) så är jag nöjd med den.