Aurorasamtal för omföderskor?

Jag anmälde faktiskt händelsen själv till Socialstyrelsen, eftersom jag förstod att chefen inte var så intresserad av att göra det. Där tyckte man att det fanns förbättringsåtgärder att diskutera och vidta på förlossningsavdelningen. Och bm fick en HSAN-anmälan, men ingen påföljd. Men jag hoppas att hon aldrig gör om något liknande igen. Jag anmälde även patientskada till patientförsäkringen, och där skrädde jag inte orden...

Egentligen är jag inte arg på bm, men jag hade bra gärna fått en förklaring till varför hon inte skrev som det var i journalen. Däremot stör jag mig på hur prestigeinriktad chefen var. Kanske fick bm inte komma till tals pga chefen. Jag har i alla fall kommit fram till att det inte lönar sig att rota i prestigeträsk. Men jag gillar inte att sådant som prestige ska inverka på den vård man får eller inte får.

Jag tror också att man är starkare som omföderska och därmed också har större möjligheter att kräva rätt behandling som omföderska. Som tur är går ju inte ens första förlossning i repris, utan det kommer bli en helt annan, unik förlossning nästa gång.

lilla pop skrev 2009-04-06 09:45:22 följande:

Jag känner igen det där. Jag var hos förlossningsläkare för att diskutera förlossningssätt förra veckan pga min bristning vid förra förlossningen och jag tror inte han förstod hur orolig jag var för att spricka så igen. Någon medicinsk indikation för kejsarsnitt hade jag inte ansåg han, men jag ska på tillväxt-UL i vecka 32 (är nu i vecka 18) för att se om barnet verkar bli stort och då kan beslutet komma att omprövas.
I gynställning kommer jag inte att föda igen, det är ett som är klart. Och några omotiverade åtgärder kommer jag inte att acceptera vid en vaginalförlossning.

Jag försöker tänka för mig själv att "det KAN inte bli värre den här gången i alla fall"

Läste nånstans att hur man mår i det stora hela påverkar också förlossningsupplevelsen. har man en trasslig relation, så känner man sig inte trygg och kan då få olika komplikationer. Stämde på mig i alla fall.
Den här gången har jag en otroligt mycket bättre och stabilare relation till pappan, och tror jag är starkare och tryggarre i mig själv också, så jag försöker tänka positivt!

"Positiva tankar, positiva tankar!"

Apropå kroppminnen så var det det jag var rädd för. Kände mig någorlunda trygg inför andra förlossningen men tänk om...? Många tankar blir det. T ex när vattnet gick andra gången så duschade jag och sminkade mig lite och när min syster som var barnvakt kom så blev hon helt chockad över att jag var så lugn. Hela graviditeten hade jag gått och sagt att eftersom det gick så snabbt första gången skulle vi slänga oss i bilen andra gången. När det väl var dags kändes det inte alls så

Klematis: Har du läst min korrespondans med förlossningen i min blogg? Jag ångrar ibland att jag inte anmälde händelsen själv och nu är det för sent. Hade varit intressant att höra vad Socialstyrelsen hade haft att säga om saken.

Jag anmälde aldrig deras slarv någonstans. Men nu vet jag ju att en förlossning inte får vara igång för länge utan att det ska bli kejsarsnitt.

Däremot klagade jag rejält på att de hävdade att bedövningen var satt ordentlig och att jag just fått bedövning. Barnmorskan bad ju om ursäkt sedan, och det var ju bra.

Men samtidigt så gör ju inte en ursäkt att man glömmer allt och slutar bli rädd.

Var hos barnmorksan igår och hon ska skicka remiss till aurora. Vi vill gärna till Danderyds sjukhus denna gång.

Min bm sa att sedan vårdvalet införts är det kaos där då alla vill dit pga att alla pappor får sova kvar. Men eftersom jag bor på Östermalm i Stockholm så tillhör jag ändå sjukhuset och de borde inte ha problem att ta emot mig.

Är dock rädd att jag ska få en plan men att slarv och för många födslar ska slarva till det.

Vet någon om sjukhusen är tvugna att följa en förlossningsplan om de lagt upp en?

Exempelvis att de måste sätta igång mig runt bf om bebisen förväntas vara en bjässe.

*nervös*

Puff puff. Någon av er som vet om sjukhuset är tvungna att följa förlossningsplanen?

Nej jag vet faktiskt inte. Det är det jag är rädd för också. När jag födde min dotter var det alldeles för många förlossningar igång, och på den förlossningen nekar de aldrig födande kvinnor, eftersom det är länets enda förlossning.

Nu bor vi i Stockholm, och jag oroar mig igen för att det ska bli för många förlossningar. Det jag vet är att man i princip aldrig nekar att ta emot en Aurora-mamma, men det är ju klen tröst om det innebär att det inte finns resurser.

Ibland känns det som att nästa barn får nog födas i november, när det är lite barn som föds. Eller också kanske en igångsättning på en lugn dag skulle vara ett alternativ.

Det finns sjukhus som skriver ett kontrakt med mamman, men det verkar vara ganska nytt. Dit jag ska gör de inte det, men de lyssnar förhoppningsvis på aurora-bm och följer min förlossningsplan så mycket som de kan.

Man får ju hoppas att de följer planen... Blev verkligen förskräckt när min barnmorska sa att det är så många som föder på Danderyds sjukhus etc...

Fasiken. Jag vill ju leva i tron om att allt kommer gå perfekt och att sjukhuset kommer göra allt för att stötta mig och min karl i våra val.

Nervigt. Nåväl, hoppas att jag får komma till aurora-samtl i vecka 28. Är i 22 nu.

Ja, jag läste den och reagerade på det korthuggna och snorkiga brev du fick första gången. Jag förstår inte hur avdelningschefen kan tro att någon person skulle vilja ha ett sådant svar på en sådan förlossningshandläggning. Det andra svaret som du fick är litet bättre, men de har ändå inte svarat på varför det inte fanns någon bm på rummet. Det är ju meningen att det ska finnas en barnmorska på rummet när barnet föds och någon sådan fanns ju inte. Misstag och incidenter sker ju, även inom förlossningsvården, men förlossningsvården verkar ha svårt för att erkänna sina misstag. Även om du inte anmälde till Socialstyrelsen så har du ändå markerat tydligt vad du tyckte var fel.

Du har i allafall skrivit en jättefin och positiv förlossningsberättelse där du kunnat separera själva förlossningen från incidenten.

De förlossningsberättelser som jag har skrivit i samband med mina anmälningar har fokuserat mycket på själva incidenten, eftersom incidenten saknas i journalen. Det som står i journalen är inte min förlossning, så jag har lagt mycket kraft på att tala om vad som verkligen hände.