Aurorasamtal för omföderskor?

Har en son som fyller 5 år i sommar. Han föddes 4470 g och var 54 cm lång. En stor bebis för min lilla kropp. Jag gick över 2 veckor och tyckte förlossningen var ett helvete. Tog mig flera månader att återhämta mig fysiskt. Jag kröp till toaletten hemma. Drabbades av depression.

Vågade inte skaffa fler barn. Därför väntade vi så länge med syskon. Nu är jag så ledsen över att det påverkade mig så mycket.

Nu är jag gravid i v. 30 och väldigt nervös inför det som komma skall. Har gått hos aurora sedan början av graviditeten. Jag kunde inte tänka mig att föda vaginalt igen men nu vet jag inte längre. Kanske har jag bättre självförtroende nu? Det går verkligen upp och ner precis som mina hormoner.
Min största rädsla är att få ett stort barn igen eller kanske ännu större. Katastroftankar finns där hela tiden och jag försöker lära mig hantera det.

Är glad att jag hittat denna tråden så att man vet att man inte är ensam om att känna såhär.

red flower skrev 2009-03-31 17:47:01 följande:

Har du fått göra tillväxtul då? Jag satte ner foten på inskrivningen och sa att jag behövde det. Min barnmorska höll med.

Känner du att dina Aurora-samtal hjälpt dig något?

Hej på er!
Här är en till med en traumatisk LÅNG första förlossning med sugklocka, tredje gradens bristningar ("hela vägen bak") , nära akutsnitt osv. Dessutom fick jag en felsatt EDA vilket resulterade i fruktansvärd huvudvärk efteråt (ryggmärgsvätskan blev i obalans p.g.a. punktering/felstick). Jag fick alltså först åka till op. för att sy ihop mig och sedan ett dygn senare åka dit igen för att få "bloodpatch" (balansera ryggmärgsvätskan med att spruta in blod (från ett stick i armen). Och sedan fungerade inte amningen och ja... som tur var mådde lille killen som kom ut bra (efter en stund.) Hur som helst är jag ju helnojjig inför kommande förlossning (är i v. 15 nu). Dessutom ska vi flytta i sommar och jag kommer nog att byta sjukhus. Hur funkar det med Aurora-samtal? Jag har ju förstås pratat med min nuvarande barnmorska om förra förlossningen och jag har fått en läkartid, men vet inte om det direkt är Aurora-samtal? Jag har också funderat på och läst om doula. Någon som har erfarenhet/hört/läst om detta?

lilla pop skrev 2009-03-31 18:59:48 följande:

Mitt Aurora-samtal funkade som så att hon presenterade sig och en elev som hon hade med sig, berättade lite om Aurora och sen fick jag ösa ur mig.
Jag berättade hur jag hade upplevt förlossningen och vad jag var rädd för inför kommande.
Vi diskuterade oss fram till vad som skulle stå i anteckningarna från samtalet.

Vad jag kan förstå så kan man få flera samtal med "behandling" om det behövs. Man kan få prata med en psykolog. Om det är för svår rädsla kan det bli aktuellt med planerat snitt.

Vi hade ingen proffsdoula men däremot min "reservmamma" med oss.
Sambon har ett jobb som innebär att han är borta i 7 dagar och sen är han ledig i 7 dagar. För att säkra upp att jag inte skulle behöva åka in själv bokade vi in Astrid, som hon heter, som reserv. Hon är mamma till 5 egna barn.
När förlossningen började närma sig tog hon upp att hon gärna ville vara med, även om sambon var hemma och var med. Det sa vi tacksamt ja till och det var ett underbart stöd! Hon var även med när Isak föddes i november.

Vad skönt det är att få höra lite olika erfarenheter om detta.

Min sambo jobbar också borta, men ska börja jobba i Stockholm i höst. Han ska dessutom ta ut två månaders semester så att det inte riskeras att han missar förlossningen. Kan inte tänk mig att blanda in någon annan i det.

När jag skulle ha mitt femte barn 10 år mellan fjärde och femte, fick jag en mindre knäck när jag insåg att jag skulle föda barnet också. Det var mycket förlossningsbagage som låg till grund för mina rädslor, när de väl kom upp i ljuset kunde jag med hjälp av aurora barnmorska prata om dem och sudda bort dem en efter en. Efter flera samtal blev saker och ting mycket, mycket bättre allt skrivs in i min journal och alla var hur söta och rara som helst mot mig under förlossningen. Det gick så bra så jag så det blev en sexa också.

Bodica - det lät ju toppen!

Jag hoppas att jag ska få en mycket välplanerad förlossning och extra mycket hjälp om jag väljer vaginalt tillslut.

Har en tid hos min barmorska den 17/4, och då ska hon knåpa ihop en remiss.

Och här är en till som blivit förlossningsrädd efter att ha fått ett barn. Min dotter är 11 månader och jag är inte gravid, men jag förstår inte riktigt hur nästa barn ska komma ut faktiskt. Jag har dessutom alltid haft svårt för kejsarsnitt, så det känns som pest eller kolera här. Ändå är en förutsättning för att jag ska våga bli gravid igen att jag vet att det finns en plan och att jag kan få snitt om jag känner att det bara inte går med vaginalt. Men helst skulle jag vilja ha en BRA vaginal förlossning.

När min dotter föddes så tog det 48 tim (igångsättning). Jag fick sk pinvärkar redan efter några timmar, som kom utan paus (och då menar jag utan paus). dessutom hade man alldeles för många patienter på förlossningen, vilket gjorde att min bm inte kunde komma, hon var upptagen med en annan kvinna. Så det var 2 timmar där när jag inte fick någon hjälp.

Jag fick sen en EDA redan i latensfasen, eftersom inget annat gav någon effekt på smärtan.

När den aktiva fasen väl kommit igång gick det fort, ca 5-6 timmar, men när hon väl kommit ut fick jag föras till operation pga att moderkakan fastande och jag började blöda kraftigt. Dessutom sprack jag väldigt mycket och behövdes också sys på op. Det är några andra saker också, men det är väl de viktigaste.

Den läkaren som jag hade under större delen av förlossningen såg till att jag fick gå på Aurora-samtal som bearbetning MEN tyvärr hade jag oturen att råka på en Aurora-bm som nog inte borde jobba med det. Efter att ha träffats 2 ggr kändes det verkligen inte som att hon hade lyssnat på vad jag sa. Tex så berättade jag flera ggr att jag var så rädd för en till förlossning att för mig var det en förutsättning att det fanns en plan och möjlighet till snitt innan för att jag ska våga bli gravid. Varpå hon avslutar 2:a mötet med att säga: "Och när du blir gravid nästa gång kan vi göra en plan för förlossningen då, men NU är det ju ingen mening att göra det" och "Men det är ju dumt att låsa sig vid ett snitt".

Jag känner mig grymt besviken. Nu har jag flyttat och bytt landsting, så jag får börja om helt. I mitt förra landsting visste jag i alla fall att min förlossningsläkare skulle låta mig få snitt om jag kände att jag inte klarade vaginalt. Jag vill ju egentligen inte bli snittad, men hellre det än en sån förlossning igen.

Kalinka

Ja,det är jobbigt med de blandade känslorna. Jag känner verkligen att vaginal förlossning och kejsarsnitt är som pest och kolera. Rädd för bägge.

Jag hoppas du kan få hjälp i ditt nya landsting då. Hoppas att du får träffa någon som är bättre lämpad och inte har en usel dag.

Min mage börjar synas rejält nu, är i 18+2 idag. Ju mer jag växer desto mer medveten om att en förlossning ska ske blir man. Men men, jag hoppas jag får bra hjälp.

Jag har blivit lovad tillväxtul senare.
Aurorasamtalen har hjälpt mig hantera min rädsla lite men det har inte hjälpt mig fram till ett beslut om hur jag ska föda eftersom jag i stort sett är lika rädd för kejsarsnitt som att föda vaginalt! När det gäller snittet så är jag rädd för hur allt blir efteråt, känslor, smärtan och återhämtningen.
När jag födde vaginalt så trodde jag på allvar att jag skulle dö och jag är rädd för det nu med.