Aurorasamtal för omföderskor?

Här är en omföderska till som gick på aurorasamtal!

Min första förlossninge gick snabbt och slutade med att dottern föll i golvet (jag stod vid förlossningssängen och vi var ensamma på rummet)!

Vi var så chockade att vi nog inte riktigt insåg vad som hade hänt. Först ett år senare kom det värsta för mig och jag hade kontakt med förlossningen igen som i princip sa att det var mitt eget fel att det hände! Det var så otroligt kränkande...

Både förlossningsbrev och det som skrevs av mig/förtroendenämnden/avd. chef på förlossningen finns i min blogg.

Sedan dess har vi flyttat, har har numera två barnmorskor som arbetskamrater och fick en underbar andra förlossning. Ännu snabbare men helt underbar och vi var hela tiden assisterade av personal som lyssnade på oss.

Du kommer säkert att få en bra andra förlossning. Även om jag tyckte mig vara förberedd till tänderna första gången så var det en helt annan sak för mig andra gången för då kände jag igen vad min kropp höll på med på något sätt.

Jag drömde förresten inga mardrömmar inför andra förlossningen, däremot drömde jag att min man och jag förlöste barnet ensamt, precis som första gången men mycket mer ordnat, lugnt och fint föddes hon ut på en säng inte rakt ner i golvet, brusten navelsträng och blod sprutandes överallt som första gången...

Men herregud, åkte bebisen i golvet! Hu vad läskigt. Tur att allt gick bra.

Försöker vända på steken. Att nu är det jag som tar kommando över situationen istället för att vara ett offer för min första förlossning. Det ska ske p mina villkor. Jag måste bara få med mig vården på samma tanke.

Vet ju att man inte styr en förlossning själv, förloppet sköter ju sig självt. Men jag vet att jag kan kräva kejsarsnitt om jag bestämmer mig för det. Och jag kan trycka på vilka bedövningsmetoder jag vill ha och hur mycket uppmärksamhet jag vill ha om det blir vaginalt denna gång.

Jag hade förlossnings-skräck inför första barnet och gick på aurora-samtal. Fick dottern och hade en ur-jobbig, hemsk förlossning med sugklocka, sfinkter ruptur, blodförlust och operation.

Ska ha andra barnet i september och har begärt aurora-samtal den här gången också, dessutom vikt-skattning, mätning av huvudet på bebis och specialistmödravård. Är lika rädd den här gången MEN nu vet jag ju att även om det går illa så går det ju ganska bra ändå! Både jag och dottern mår bra och andra förlossningen brukar ju gå enklare och snabbare så den här gången SKA jag få en super-fin förlossning!!!

Tänker INTE genomgå en stor buk-operation (kejsarsnitt) om det inte blir absolut tvunget!!!

hejsan,

jag hade en hemsk förlossning för 6 år sedan men fick en underbar son!!!  Det har tagigt mig några år att våga bli gravid igen pga av förlossningen och nu skall jag på aurora samtal. jag har svårt att njuta av min graviditet emellanåt pga rädslan för hur bebisen skall komma ut. Visst är jag rädd för ett snitt oxå. Skulle vara livrädd osv.. men att föda har jag gjort och det vägrar jag göra om!!!

Kommer gå in till samtalet laddad inför strid. Vi får väll se hur det går.

Jag var också med om en incident i slutet av förlossningen. Yttre press, som var tänkt som hjälp, blev felaktigt utförd av en uska (det blev en kraftig stöt mot min mage istället). Efter detta blir jag uppmanad av bm att krysta allt vad jag kunde och barnet rasade plötsligt ut (men bm fick ta ett stort kliv åt sidan och fångade upp henne). Jag sprack oändligt mycket (syddes sövd på operation), blödde mycket från bristningarna och moderkakan visade sig ligga lös i livmodern. Inget förlossningssamtal efteråt.

Bm skrev inte i journalen att yttre press förekommit, utan av journalen ser det ut som om bristningarna och blödningen uppkommit spontant.

Ett halvår tog det för mig att inse vad som hänt. Under tiden led jag av svår oro, mardrömmar och problem med magen utan att riktigt kunna förklara varför. (Tydligen kom kroppen ihåg att det var ett trauma mot magen, men inte jag).

Jag kontaktade förlossningsavdelningen efter ett halvår eftersom jag upplevde att det inte gått riktigt till vid förlossningen. Väl där inser jag att incidenten med yttre pressen inte alls finns med i journalen! Chefen på förlossningen gör klart att det är precis så här en förlossning ska gå till och lägger hela skulden på mig för att jag sprack. De är minsann bäst i Sverige på att minimera bristningar och det var alla möjliga fel på mig som hade spruckit. Det var heller inget fel att utelämna yttre pressen i journalen eftersom den inte skedde av akuta skäl. (Men enligt patientjournallagen ska vidtagna åtgärder journalföras, akuta eller ej).

Någon avvikelserapportering var det alltså inte frågan om, utan snarare att sopa incidenten under mattan och förneka, både när den inträffade och när jag krävde en förklaring av chefen.

Skönt att du fick en bra andra förlossning iaf. Jag funderar på att åka till ett annat län vid nästa förlossning.

Men jisses! Hur kan sjukvården vara så hemsk!? Usch.

Nu ska man ju inte skrämmas allt för mycket av allt som står här. För jag tror att vi alla som varit med om något jobbigt under förlossningen har mer kraft och kunskap om att kräva rätt behandling.

Åh fy, så jobbigt några av er har haft det! Läskigt med bebisar som "far ut" / ned i golv osv! Min förlossning var ju också hemsk, men det här känns än värre! Hoppas att era barn mår bra idag och att ni (trots starten) har goda relationer till dem iallfall. Jag hoppas också att ni på något sätt kan få upprättelse om inte annat genom samtal och på det viset försöka komma vidare. Skickar en stor kram (även om det inte är till mycken hjälp, men ändå!) KRAM på er!

Jag fick mitt första barn 1998, och är nu gravid med nr 2. Känns som att det är tur att det gått så lång tid - ändå kommer minnena fram mer och mer ju närmare förlossningen jag kommer.

För mig tog det 37 timmar från det att vi kommit in till BB tills hon är född. Hade kraftiga värkar, men öppnade mig inte.
Fick en s k "sovdos" för att kroppen skulle få jobba, och jag få sova. Den tålde jag inte, så resultatet blev att jag kräktes hela dagen... Hade innan det fått lavemang, så kroppen hade ju INGA krafter kvar...

De sppräckte inte hinnorna förrän efter 34 timmar, och då gick det ganska fort. Men hon mådde inte bra efter 50 minuters krystvärkar, så de tog fram den hårda, helvetiska sugklockan, som inte fastnade förrän på andra försöket. Trodde de höll på att slakta mig, så ont gjorde det! De gjorde även ett klipp, men det kändde jag faktiskt inte.
Ut kom hon till slut, men då satt moderkakan fast, så efter misslyckat dropp mm, LADE sig en tjock bm rakt över mig och pressade ut den!

Amningen strulade naturligtvis också sen....

Denna gång ska jag få gå på Aurorasamtal, för att få nedskrivet att jag ska bli lovad snitt efter x antal timmar - om jag själv vill. Jag vågar inte annars.

Jag vill försöka föda vanligt, vill ha den där positiva upplevelsen som alla andra har...

Movefreak. Oj, det lät riktigt tufft.

Det är ju många som ojar sig över att man inte fått den där "perfekta" förlossningen. Och det kanske är något fint man missat när man gått igenom en sådan stor stress. Just nu lutar det också åt att försöka ge sig på en vaginal förlossning, men bli lovad snitt om det inte fungerar.

Klematis: Så otroligt kränkande! Jag tycker absolut att du ska välja ett annat landsting vid nästa förlossning. Det hade jag gjort om vi inte hade flyttat. Du vet väl att DU har två år på dig att anmäla om du anser dig felbehandlad av sjukvården?

Annars upplevde jag precis som Madelenin skriver att andra gången var jag starkade och kunde kräva bättre vård på något sätt. Det jag var mest rädd för var att bli lämnad ensam och inte lyssnad på.

Jag jobbar nu med två BM:or, min chef är BM och ingen kan förstå hur BM som förlöste mig första gången kunde missa att jag skulle föda. Jag menar, hur kan man sätta skalpelektrod på bebisens huvud 02.55 och sedan föddes hon på nästa värk rakt ner i golvet 5 min senare!?

Moviefreak: Amningen strulade för mig också första gången. Ingen gav mig någon förklaring då men nu efteråt säger alla jag pratat med att det nog var ett direkt resultat av hur min förlossning slutade.