Jag fick Markus 1995 och den förlossningen var rena mardrömmen.
Jag är väldigt nålrädd och av den anledningen ville jag inte ha EDA och jag ville inte ha elever som satte nålar. Jag ville heller inte ha klipp.
Förlossningen tog lång tid och jag blev ganska smärtpåverkad. Droppnål sattes av en elev som höll på länge och misslyckades. Jag hade som tur va lustgas då, hade jag inte haft det hade jag nog gått i taket. Nå väl, jag tittade dit när hon stack in nålen och såg den komma ut igen några cm längre bort, då blev det livat och jag totalvägrade tills de kallade in narkosläkaren, han fick sticka.
Eftersom jag var så slut som jag var tog min sambo beslutet att ge mig EDA. När de frågade mig sa jag bara: -jaja ge mig vad ni vill bara jag slipper sprutor. Totalt väck i lustgasdimman! Vilket var underbar just då... 
Med facit i hand kan jag ju säga att EDA var underbar. Jag hade absolut inte orkat utan den och då hade det blivit snitt, troligen. Vilket kanske skulle ha varit bättre, egentligen.
Nå väl, krystvärkarna satt in och jag jobbade på. Helt plötsligt slänger BM och USK:an runt mig på rygg, slänger upp mina ben i ställningarna och sliter fram en sax. Jag skrek rakt ut att du klipper inte. Hon svarade att jo jag måste, sen klippte hon. Samtidigt öppnas dörren och in rusar tre personer varav en slänger sig på min mage och trycker ut Markus. Jag fattade ingenting och det gjorde så in i h-v-t ont. När Markus väl var ute försvann ju den mesta smärtan...tills det var dags att sy!
Jag har reagerat på tandläkarbedövningen på så sätt att jag behöver mer för att det ska ta och jag blir darrig. De hade gjort utredning kring det här och det stod i min journal att jag inte hade allergi och att det var ok att ge mig bedövning.
Tror ni att jag fick det? Njo, när e nästan var klara fick jag en spruta. Innan dess fick jag klara mig med isbitar i en handske som de höll emot och sen sydde. Vi frågade om jag inte kunde få lustgas men de svarade att de tagit bort masken... Tydligen var det inte aktuellt att ge mig en ny! Det var runt 35 stygn...
Ja, det var en kort sammanfattning av de bitar som jag upplevde som värst.
Det här har gjort att både jag och sambon varit rörande överens om att några fler barn blir det inte. Den inställningen reviderades i början av 2008 och i februari var vi gravid igen. Jag kände inte så stor oro inför det. Pratade med BM vid inskrivningen och hon tyckte att jag skulle gå på aurorasamtal. Jag hade nog inställningen att det inte skulle hjälpa mig så mycket eftersom jag egentligen inte var rädd för smärtan utan mer för att uppleva samma som hände med Markus. Jag vet ju också att om de inte gjort som de gjorde hade vi troligen inte haft den Markus som vi har idag. Mitt förnuft sa även att om samma sak skulle hända igen måste de göra samma sak, för att rädda barnet. Tackade nej till det men efter hand, pratade med några som varit ifäg på samtal, så kom jag fram till att jag nog ville ändå så jag fick en tid.
Det vi kom fram till var att jag skulle skriva in mina tidigare erfarenheter i ett förlossningsbrev, en kort version om det vara brådis och en längre som jag och BM kunde gå igenom tillsammans om det fanns tid. Hon skrev även in en notering om vårt samtal i min journal där hon bland annat skrev att om jag behövde sy så skulle det övervägas på op, att jag var nålrädd och att det skulle respekteras, att jag ville ha EDA tidigt men måste få lustgas under tiden de satte nålen, osv.
01:15 den 13 november 2008 gick vattnet. Vi kom in till förlossningen 07.
Direkt när vi kom in förberedde de för EDA. Kl 09 gick jag på toa och där saftade värkarna i riktigt fint. Kom inte tillbaka förrän 09:40. Då fick jag lustgas.
vid 10-tiden frågade BM om jag verkligen ville ha EDA, hon tyckte att jag klarade det här så bra så och det var på lägsta blandningen så de kunde skruva på mycket mer och hon skulle hjälpa mig hela vägen, osv...
10:38 är Isak född och visst f-n gjorde det ont men det var helt underbart i jämföresle med förra gången!
Mycket tack vara den underbara BM-studerande och hennes BM-handledare som hade hand om oss. De tog verkligen min rädsla på allvar och de var underbara!
Efteråt fick jag veta att hon tvingats klippa eftersom det gamla ärret stramade. Jag kände inte ett smack när hon klippte eftersom hon var så smart så hon klippte under en värk.
Jag blev sydd och då fick jag spray först, bedövningssprutor och lustgas. Kände inget, underbart !
Va ditt långt tyckte du?! 
Hoppas att du orkade läsa igenom det här långa! 
Mitt råd är, gå på samtalet, det kan inte bli värre. Se till att det kommer in en notering om samtalet i din journal och skriv ett förlossningsbrev.
Lycka till!
