När man läser här så handlar det mesta om dåliga förhållanden, tjejer som får stå ut med hemska grejer som deras killar utsätter dem för. Varför är så många ihop med dessa idioter och dessutom stannar kvar hos dom i dessa sjuka förhållanden???
Kan någon förklara varför tjejer stannar kvar i dessa förhållanden?
Tycker bara det är så synd om alla dessa tjejer, sånt slöseri med liv!!
Många har nog inte möjligheten att bygga upp en känslomässig grund innan de börjar ha relationer (tyvärr). Själv har jag satt gränser när jag tycker relationen kränker mig, men lämnar ändå en dörr på glänt föl folk ändras. Jag utvecklas hela tiden så det antar jag andra också gör.
= balansgång mellan att inte vara naiv idiot och att inte va för stolt för sitt eget bästa 
Man är rädd för att bli så ledsen och ensam om man lämnar honom. Man "älskar" honom för mkt för att kunna lämna honom bara sådär.
Man älskar den man träffade från början, inte den som han visade sig vara. Man intalar sig att det blir bättre.
men varför är alla så rädda att vara ensamna?????? jag vet att jag skulle inte stanna i ett sådant förhållande för jag har inget emot att vara ensam. jag har lite svårt att förstå hur man kan låta sig bli nedtrampad av en kille..
kan någon förklara för mig .. hur kan man älska någon som trampar på en?? och ev slår en.. jag tänker nu inte bara på fysik misshandel utan oxå pshykisk.. vad är det som gör att tjejer stannar????? jag kan inte förstå det
ingen som vill försöka svara på det?
Mjukisvicki, som manga har sagt tidigare i traden sa borjar folk oftast inte bli grymma, eller valdsamma med en gang; valdet, och den psykiska terrorn kommer forst efter manader och ar av manipulativ nedbrytning. Det borjar kanske med att han vill att man skall gora sig fin for bara honom for han alskar ju en sa himla mycket. Som nykar tycker man sakert det ar jattecharmigt. Sedan visar det sig att han helst inte vill att man skall ga ut for han vill bara ha en for sig sjalv, for han alskar ju dig sa mycket, och sa tappar man kontakten med kompisar och slakt. Sedan sa borjar kraven komma sakta, sakta. Middag pa bordet, rent i huset, sex nar han vill, annars sa ar man kass. Vid det har laget sa har det gatt sa langt att man inte ser att det ar ett felaktigt beteende att krava sant, (och vem vill inte gora den man alskar glad???). Alla de som var dar i livet som en sorts reality check ar forsvunna; den enda verkligeheten just nu ar det som forsigar i ens forhallande. Far man da hora att man ar en nolla, slyna, subba, sa tror man pa det och later mannen hallas. Tillsut sla blir man bara en skugga av den man en gang var, och nar det har gatt sa langt sa tror jag inte att det bara ar att ga.
Det later ju sa himla latt for oss som har OK forhallanden att bara ga darifran, men har man blivit beroende av nagon sa ar det skitsvart, no matter hur daligt den personen far en att ma. Det ar samma med droger, eller nagot beroende over huvud taget. Man vet att det inte ar bra for en, men man kan inte klara sig utan det!!!! (tror man).
Jag ar ledsen att jag utgick fran att den som blev misshandlad ar kvinna och misshandlaren ar en man, det finns sakert en massa forhallanden som ar tvartom, men for att jag inte skulle lyckas att konfundera er for mycket blev det som det blev!!!
Kanske skall tillagga att jag inte sjalv har varit i ett daligt forhallande, men kan kanske tanka mig hur det ar. Lite inlevelseformaga och empati racker lange. Ratta mig om jag har fel alla ni som verkligen vet hur det ar.
Julmusten du förstår precis - exakt så är det
En känslomässig grund att stå på?? vad menas med det? Kanske samma som jag syftar på när jag pratar om självrespekt o låg inre självkänsla? Man tror helt enkelt inte att man kan få nån bättre, eller så gör man själv fel, eller så är det så det ska vara, eller så älskar man ju den där killen.
Kanske är människor rädda för att inte ha någon, trots att de kanske inte delar liv med varandra eller är ensamma fastän de bor ihop?
Är det alltså bättre att vara ensam tillsammans med någon än att vara ensam med sig själv?
Varför vet inte tjejer att de duger o varför accepterar vi kränkande bemötande i olika former? Har killar svårt för tvåsamhet eller är de rädda för att öppna sig? Är vi rättfärdigade att prata om dessa idioter eller är vi idioter själv? Jag menar, är det bara killarna som har en massa fina öknamn på lager eller hugger tjerna tillbaka?
Vart går din gräns för kränkning? Är det vid det första fula ordet sprunget ur ilska, frustration eller rädsla? Är det vid första slaget? Hur länge får han frysa ut dig innan du säger ifrån? Fryser du ut honom oxå? Hur länge är du tillsammans med någon som inte visar sin kärlek, uppskattning eller respekt för dig? Hur många chanser ska man ge till förbättring?
Visar du dagligen din kärlek, uppskattning o respekt för honom? Avstyr du hans rädslor, frustationer och ilska eller svarar du med mothugg? Vägrar du ömhet i något sammanhang? Är inte det oxå dåligt bemötande?
Vet du var du står? och är du lika snäll mot honom som du vill att han ska vara mot dig?
Ganska svår balans att hitta, men hittar man den så flyter det på..
Har du orkat läsa igenom alla frågor?
Vad vill du ha i ett förhållande o får du det du behöver?
Desiderata!
Många har nog inte möjligheten att bygga upp en känslomässig grund innan de börjar ha relationer (tyvärr). Själv har jag satt gränser när jag tycker relationen kränker mig, men lämnar ändå en dörr på glänt föl folk ändras. Jag utvecklas hela tiden så det antar jag andra också gör.
= balansgång mellan att inte vara naiv idiot och att inte va för stolt för sitt eget bästa
Bra!! där står nog jag oxå! fast jag lämnar inte dörren på glänt för många gånger. Jag vill utvecklas fort, o om parnern faller tillbaka till ruta ett för många gånger orkar inte jag vänta på honom, för det hämmar min utveckling oxå!
för att undvika eventuella missförstånd vill jag bara förklara mitt tidigare inlägg kortfattat:
Jag menar alltså att man ska ha tillräckligt med självrespekt för att veta att man förtjänar det bästa, samtidigt som man ska respektera sin partner tillräckligt för att veta att han förtjänar det bästa. Så måste man vara realistisk och ge utrymme för förändring samtidigt som man ska veta att ni kan överge varandra. Vet man det, vet man oxå att ett partnerskap handlar om att ge den ena vad han/hon behöver, inte en tävlan om vem som ger mest, tar mest.
Så har man ett förhållande som fungerar utmärkt!
Ja du, det är jag som skrivit tråden om 'avprogramering' och kan tillägga att i mitt fall handlar det antagligen om en komplicerad relation till min pappa som misshandlade mig psykiskt under hela uppväxten. Det märkliga är att jag har bra självförtroende när det gäller min karriär men uselt när det gäller män. För min syster, som vuxit upp med samma far, är det tvärtom. Hon har varit tillsammans med bra killar i långa stabila relationer men kan inte lita på sin intellektuella förmåga trots att det går bra för henne ändå. Själv har jag träffat den ena idioten efter den andra.
När jag ser på mig och mina ex utifrån inser jag hur sjuka våra relationer måste ha verkat för andra. Jag är framgångsrik inom mitt yrkesområde, är omtyckt av mina nära och kära och ser ganska bra ut. Ändå har jag tragglat med hopplösa typer som har missbrukat och haft psykiska problem. Jag antar att de speglade min egen självbild, jag förtjänade inte bättre än så. Sen tror jag att det är ett sätt att undvika att ta itu med sina egna problem. En skitstövel tar så mycket tid och energi att du inte behöver rannsaka dig själv. En bra karl som ger dig utrymme kan vara skrämmande för någon som inte är van vid respektfulla relationer, det väcker så mycket sorg över allt det man saknat. Skitstöveln känns mer bekant.
Jag drömmer ibland om en varm famn att vila i men bara några sekunder, för sen kommer tårarna och rädslan. Jag vet faktiskt inte om jag någonsin vågar igen.