När man läser här så handlar det mesta om dåliga förhållanden, tjejer som får stå ut med hemska grejer som deras killar utsätter dem för. Varför är så många ihop med dessa idioter och dessutom stannar kvar hos dom i dessa sjuka förhållanden???
Kan någon förklara varför tjejer stannar kvar i dessa förhållanden?
Tycker bara det är så synd om alla dessa tjejer, sånt slöseri med liv!!
Bra fråga du ställt, fru Sjöström! hade faktiskt tänkt skriva något liknande själv.
För mig är det ofattbart att man stannar kvar i ett jättedåligt förhållande. Tycker synd om dessa vilsna tjejer som inte klarar att at sig loss.
Om man inte har barn, då är det bara att gå, om det är uselt.
Om man har barn, krävs mer eftertanke. Många skriver att de inte har råd att bo själva med barnen, har dålig social situation också osv. Men om man ser till att skaffa utbildning och jobb innan man skaffar barn, då blir man så väldigt mycket starkare och har större möjlighet och råd att skaffa sig ett bra liv på egen hand.
Ingen borde stanna kvar i ett dåligt förhållande. Man har bara ett liv.
Julmusten, vilka kloka tankar och rad du kommer med! Jag slukar dina inlagg som en hungrig hund!
Extraknackar du som shrink eller? 
Lamilla, du ar for go, som man sager i Goteborg!!! 
Jag skulle aldrig kunna vara shrink, men jag skulle sjalv aldrig vilja hora att jag har gjort fel val av man i livet, sa da tycker jag inte att det ar min plats att tala om det for nagon annan!!!!
Bubbelubb, Du far det att lata sa enkelt att ga ifran ett daligt forhallande, men det kan det ju inte vara, for om det skulle vara latt sa skulle ju inte det finnas kassa forhallnden, eller hur????
Alla har vi nagot i livet som vi vet att det har borde jag inte gora, men man kan inte sluta, (for mig ar det att ata godis. Det later ju javligt trivialt, men med tanke pa att jag har gatt upp nastan 8 kilo det senaste aret sa kanske det inte ar sa trivialt anda!!!). Tank pa det du vet med dig att du borde andra pa dig sjalv med, och sa latsas du att det ar din man som ar det som bara inte gar att ta sig ifran. Kan du forsta da hur himla jobbigt det ar att bara ga ifran??? Att alska nagon ar ju jattestort, tank att saga att man skall sluta alska nagon, speciellt i ett liv da alla andra som man far karlek av har forsvunnit. Na, fy sa jobbigt. Jag ar sa otroligt imponerad over folk som har overkommit svarigheter vad det an ar for jag tror arligt talat inte att jag skulle klara av det, (jag kan ju inte ens sluta ata godis!!!! )
Ni kommer inte förstå varför man stannar förrän ni är i situationen själv...
Jag var själv så tuff och sa till mina kompisar med svin till pojkvänner att det bara är att gå. Gissa om jag skäms för det nu när jag själv stannat med ett svin... Jag var inte så stark som jag trodde att jag var...
Anonym (En som vet):
Nej, det är väl så. Man kan inte förstå hur det blir sådär, och det enda man vill göra när man ser någon som befinner sig i situationen är ju att stoppa denne någon under armen och springa därifrån med dem, men det kan man inte, så då svarar man "Du måste dra!" istället, utan att tänka på att det i värsta fall kan få effekten av att sparka på en som redan ligger.
För en del kan det vara vad som behövs, men... Det är inte så mycket annat man kan göra. "Gå och få professionell hjälp" är ju också ett vanligt svar, men det kan ju också vara lättare sagt än gjort...
Vad/hur ska man göra som utomstående i ett sådant läge?
Det kan vara väldigt jobbigt att "bara" stå och se på när en kompis blir illa behandlad dagligen av sin sambo........man vill bara få bort dom därifrån. Därför säger man att man tycker haon ska dumpa killen, även om det kanske inte är det smartaste att säga
Danabla, bra fraga!!!!
Fru Sjostrom, att kompisar sager "ga" ar val en grej, de kanner en och vill en val. Har pa FL stor det mig mycket att folk sager "ga" och "dumpa". Oftast sa vet man ju inte ens vem det ar som har skrivit inlagget och anda sa ar det bara att kora pa som varsta angvalten med "klokheterna".
Om jag skulle ha en kompis som madde daligt skulle jag fraga henne varfor hon stannar om hon mar daligt tror jag, (eller nat i den stilen). Jag har bara en gang i livet talat om for nagon vad jag tycker om hennes pojkvan, och det vart inte sa lyckat, (for de ar fortfarande tillsammans och hon vet nu att jag tycker han ar dryg!! Det kanns ju javligt kul att umgas med dem bara for att jag sa vad jag tankte under en period da de inte var tillsammans!!!), sa pa nagot vanster skulle jag nog forsoka att fa personen i fraga att tanka pa varfor de ar i forhallandet som de ar i, (sa att det inte ar jag som sager at dem att gora nagot, utan de som kommer fram till det sjalva over en tid). Forhoppningsvis sa hjalper det lite till att inse kanske att de aldrig har haft normala forhallanden och sa, och att de kanske behover lite egentid dar de bara ar ensamma och jobbar pa sig sjalva!!! Men jag vet inte. Jag har aldrig kannt nagon, (tror jag i alla fall), som har matt daligt i ett forhallande. Jag har kant jattemanga som har atit konstigt och de ar jag ratt sa bra pa att umgas med och radge, men det ar val min mesta psyktraning. Skulle garna vilja fa svar pa danablas fraga.
Danbala menar jag ju saklart!!! Sorry, jag har blivit lite dyslexisk pa aldre dar!!!
Kastar mig in i diskussionen
Intressant ämne.
Min syn på vad man som utomstående ska göra är helt enkelt vara en bra lyssnare och va en bra vän/familjemedlem. Är så lätt att säga dumpa, men inte vad man säger om man verkligen bryr sig om personen.
Jag är uppfostrad i att man ska ge av sig själv. När jag ser tillbaka på min uppväxt är jag tacksam för att jag lärt mig mycket om kärlek etc. Men visst har jag fått min släng av sleven av att vara ett "byte för vargarna" som det känts ibland. I mitt fall berodde det inte på dålig självkänsla att jag stannat i destruktiv relation. Jag kände helt enkelt att min man var osäker och "säkert" skulle kunna ge kärlek bättre om han fick mer tålamid och förståelse av mig. Nu blev det inte så. Han behövde trycka ned mig för att själv känna sig stark och bra.
Är svårt veta när det är dags att gå. jag tycker man ska kämpa och ge det allt. Jag kan inte släppa det innan om jag verkligen älskar min partner.
En sak jag undrar över och som skrämmer mig lite...jag har upptäckt att det är rätt vanligt nästan "kutym" i många familjet att klippa kontakten med någon liksom för att tvinga fram sin vilja. För mig är det här så främmande - ska man lösa nåt måste man diskutera. Det är inte alltid man kan kompromissa - men man kan alltid förstå båda sidorna. Eller? Ingen är av naturen ond - man har olika behov pga situationen. idag är jag lite cyniskt och undrar om två kan va starka i en relation om inte båda har plattformen känslomässigt och praktiskt klar innan de går in i den.
desiderata, jag tror ocksa pa det du sa sist.
Har man inte den kanslomassiga grund att sta pa som behovs for att leva i tvasamhet sa kommer det inte funka. Det ar val inte sa cyniskt????
Forr i varlden sa sket man i det och stannade i hop anda, (for att skilja sig var ju inte nagot att rekomendera), nufortiden sa skiljs de till hoger och vanster sa fort det ar nagot litet fel, sa det har gatt till den helt andra sidan av spektrumet. Tror att man maste hitta nagon bra middleground, och det ar helt omojligt om man inte har baserna for hur man skall alska, hur man blir alskad, eller hur man visar medkansla.