Fortsättningstråden för oss som är rädda för både vaginal förlossning och kejsarsnitt.
Välkomna nya som gamla.
Del 2 www.familjeliv.se/Forum-2-254/m25995181.html
Del 3 www.familjeliv.se/Forum-2-254/m28701428.html
Nennis1 - BF 3 maj
mammamu76 - Bf 17 Juni
Karlstadtös- bf i oktober (nytt ultraljud i maj)
Vad är det egentligen som krävs för att man inte ska behöva föda fram barnet?
Jag har blivit erbjuden att gå och prata med en kurator och ska göra det men är rädd för både vaginal förlossning och snitt. Vill inte låta som en galning men detta måste de ju ha hört tidigare...?
Är det någon som vet när man blir igångsatt om man nu blir beviljad det. Innan bf, på bf eller efter bf? Måste man vara mogen eller kan dom fixa det också på "konstgjord" väg?
Börjar få riktig panik nu igen...
Aurora bm har inte ringt ännu, så nu räknar jag med att få komma på tiden som jag redan har inbokad nästa vecka.
Isabelita: Ingenting du säger till en kurator kommer att låta fel eller konstigt. Man måste ju få ut sina känslor och åsikter någonstans. det är många som är rädda för snitt och vaginal förlossning. Det är klart att dom har hört det tidigare!!!
Dandilion: Tycker också att bm borde tycka om barn, dom har ju valt det yrke dom har av en anledning!
Min bm ringde precis, hon hade pratat med Aurora bm men hon hade inga lediga tider =( Jag får vänta, men det var jag ju ganska inställd på redan. Suck... allt tar sån tid...
Dandilion: vad trist med din bm, ta dig tid att fixa till det där samtalet med aurora-bm eller kurator. Det är nog jätteviktigt!
nennis1: mig ville dom inte sätta iågng förrän livmodertappen var mogen och 3 cm öppen just pga min första skräckförlossning. Men tredje gången kunde dom inte med att skicka hem mig (fast jag var mogen och öppen 3 cm) så om det inte hade funkat då så skulle dom kört med ballongkateter för att fixa till mognaden och öppningsgraden innan dom tog hål på hinnorna.
Jag kände samma som du inför snitt, hade ju sett det på det där norska förlossningsprogrammet. Nä, det kändes uteslutet pga skräcken + att jag den här gången ville ha åtminstone en chans att få uppleva tiden efter förlossningen tillsammans med bebisen och mannen. Det var så underbart att det blev så! Kunde inte föreställa mig att det skulle kunna vara och kännas på det sättet! 
Nån skrev om insomningstabletter. Det fick jag sista två veckorna innan förlossningen, vilket var toppen! Jag hade även bra smärtlindring utifrån min foglossning och medicin mot förvärkarna. Hade nämligen själv en känsla av att kroppen inte pallade vid min första förlossning pga långvarig sömnbrist, så den hrä gången tog jag all hjälp jag kunde få på den fronten coh det kändes jättebra!
Hej på er allihop!!
Här vill jag hoppa in om jag får? Har inte läst tidigare trådar, men jag har läst igenom den här och oj vad jag känner igen mig i er.
Om mig; Jag födde vår första pojke i mars 2006, förlossnimgen gick snabbt när den väl satte igång, men jag gick över två veckor. När det väl satte fart så blev det så intensivt så jag drabbades av dödsångest o panikkänslor, det gick för fort, men jag var ändå på sjukhuset när det startade. Min pojke fastnade och hans andning gick ner o läkare fick trycka ut honom vilket resulterade i stora skador hos mig, allt som kan gå sönder gick sönder. Sen vill jag inte gå in på fler dtelajer ifall jag skrämmer någon med min historia, det är inte min mening. Fråga gärna om ni vill vet. Kan säga att jag hade en tuff tid efter förlossningen och fick kontakt med kurator direkt.
Jag lovade mig själv att nu blir det inga fler barn, vår Viggo får bli ett ensambarn. Men nu sitter jag här, med magen i vädret. Längtan blev helt enkelt för stor efter ett barn till. I augusti/september beräknas detta lilla liv titta ut (bf 3 september). Jag har många ggr denna graviditet undrat vad jag gett mig in på, oj vad jag har gråtit och jag har drabbats av panikångest. Jag vill verkligen inte vara med längre. Men jag ser ingen lösning, vad jag kan göra? Vill inte vara med om detta igen. Nu ska jag egentligen inte klaga för stödet som jag fått från sjukvården är helt enormt. Jag blev kopplad till aurora direkt o har haft samtal med överläkaren på förlossningen som stöttar mig enormt, ska träffa aurorabm from maj. Valet är helt och hållet mitt. Antingen planerat snitt eller vaginal förlossning med igångsättning. Till mig sa de att de sätter igång då livnmodertappen är mogen. Dessutom skulle jag få bedövning innan igångsättning, hann inte med någon sist.
Trots allt stöd så känner jag mig mer ensam än jag någonsin gjort innan, och därför hamnade jag här hos likasinnade. Har svårt att sova o tänker massor på förlossningen. Jag vill verkligen inte föda på något sätt, inget sätt känns bra. Jag är så rädd....
Ville bara börja med att berätta lite om mig. Kommer att titta in många ggr, men vissa dagar orkar jag inte sitta vid datorn och med en tvååring hemma så har man inte alltid tid även om man vill, men jag tittar in emellanåt 
Mvh Sofia
Nennis1 - BF 3 maj
mammamu76 - Bf 17 Juni
Karlstadtös- bf i oktober (nytt ultraljud i maj)
Sebbe Snutt - BF 23 sept
Många svar på rad:
Har löfte från min läkare om igångsättning i v 38 eftersom Sebbe var så stor när han föddes (4742 gr och 57 cm) alternativt snitt i v 38. Det borde alltså gå rent tekniskt, men frågan är om det inte är bättre att vänta tills kroppen är redo, om det är möjligt. Vad vet jag. Det kan ju kännas tryggare med ett datum så man vet att inte FL startar av sig själv och inte blir som man tänkt sig. Det bästa är nog att diskutera med läkaren.
Det var en stor bebis!