Fortsättningstråden för oss som är rädda för både vaginal förlossning och kejsarsnitt.
Välkomna nya som gamla.
Del 2 www.familjeliv.se/Forum-2-254/m25995181.html
Del 3 www.familjeliv.se/Forum-2-254/m28701428.html
Guido: Njae, jag kan väl inte riktigt förstå hennes liknelse mellan mig och en soffa.. men.. 
kanske bara är jag..
Jag ska ge henne en chans iaf, så får vi se vart det slutar. Det är ju inte under tvång jag ska dit direkt.
JAg är ju inte ens gravid än och har redan varit hos Aurora! Har dessutom ett snittlöfte att ta fram den dag jag blir gravid igen. (inom några månader hoppas jag!)
Min första auroragång blir nu den 15/5 och då är jag i v.30.
Hade en tidigare tid (28/4) men kunde inte och der hade ont om tider. Min man ska med så det krävdes lite pusslande då...
Dandilion - vi håller tummarna att bedövningen blir: toppen, tar fullt ut och hinner komma innan det är för sent (så inte narkosläkaren har andra mer akuta ärenden)=)
'Låter kanske lite lyxigt men jag var tvungen att kolla upp om Sophiahemmet har planderade förlossningar men det tar inte sånt alls vad jag kan se. Tyckte faktiskt nästan det kunde vara värt de pengarna för att få en trygg och säker plats....
Pyttis - hör gärna fortsättningen på dina samtal, hoppas det tar sig.
Mitt första Aurorasamtal fick jag vänta länge på. Remissen skickades in först efter vecka 20 och jag fick tid för två veckor sedan, nu är jag i vecka 37+1... Har en ny tid den 22 april, men min bm ringde redan under mitt besök i fredags och ville att Aurora bm skulle ringa upp mig för en ny lite mer akut tid.
Tycker att det är konstigt att behöva vänta så länge för en tid egentligen, jag hade behövt gå på många fler samtal än vad som nu kommer att hinnas med. Det är så mycket som jag har skjutit ifrån mig och inte tänkt på som nu kommer upp till ytan, vare sig jag vill eller inte.
Min bm frågade mig om jag ville snittas istället, men det vill jag inte. Man har ju sett hur det går till nu i alla förlossningsprogram på tv =( Dom drar och sliter... Nej tack det klarar jag mig utan. Sen vill jag ju inte att bebisen och pappan ska springa iväg medans jag blir sydd.
20 dagar kvar idag. Panik. Sakta men säkert närmar sig dagen D, också det vare sig jag vill eller inte. Hjälp!
Funderar på igångsättning. Då får man ett datum och behöver inta gå omkring och oroa sig massor innan. Jag får ju panikgråtattackar med jämna mellanrum (dagligen), sover nästan ingenting och när jag väl har lyckats somna så vaknar jag av att jag gråter för att jag drömmer så mycket hemskt. Vad tror ni, kan igångsättning kanske vara ett starkt alternativ för mig?
Hoppas att alla ni andra mår bra efter helgen som varit! Nu är det dags för sommar och sol tycker jag, är less på frost och snöblandat regn...
Jag tycker så otroligt synd om dig och dina känslor kring den kommande förlossningen. Är inte lätt att leva med den paniken man känner inför det.
Jag personligen skulle inte vilja utsätta mig för en igångsättning igen, men jag har ju heller ingen bra erfarenhet av det sedan första barnet. Det tog 4 dygn och på det fjärde dygnet avbröt jag för att jag inte längre orkade och det blev ett snitt istället. Jag sov under snittet och är i efterhand nöjd med det. Denna gång gick det ju igång av sig självt och så, men fick avbrytas för ett akut snitt då bebisen inte mådde bra. Sov denna gång också och är ännu nöjdare så här i efterhand.
Om jag väljer att skaffa ett 3 barn så blir det planerat snitt då jag redan gjort 2 får jag inte längre föra vanligt. Och om jag skaffar ett till så kommer jag garanterat att välja att sova för jag vill inte had en upplevelsen att vara vaken och känna hur de drar o sliter i mig. Även om man inte är med från första sekunden med barnet så är det ändå fint när man väl vaknat och får se bebisen första gången. Spelar ingen roll att det är ett par timmar senare, första ögonblicket är ju det första när det än blir. MEN, det är så jag känner.
Nennis1; känner med dig. Otroligt dåligt att du inte fått mer stöd. För mig är inte igångsättning el kejsarsnitt några alternativ. Igångsättning vill jag inte pga att jag vill föda när kroppen är redo. Har fått för mig att det går bättre då. Fick värkstimulerande dropp förra gången o tror att dte är en av anledningarna till att jag sprack så mycket. Men ventilera detta med aurorbm nästa gång, kanske passar dig bäst? Lycka till kram
Usch nu har jag först haft PANIK inför förlossningen,
sen träffat Aurora BM 3 gånger,
börjat känna mej lugn,
och nu börjar jag få smått PANIK igen...
Och min BM är jättedålig,
plus att jag inte ska till henne förens om 3 veckor...
Och Aurora är slut...
Har INGEN att prata med :,(
Jo Er iofs,
får ventilera lite här kanske.... =)
Iallafall så har jag PANIK steriliseringstankar just nu,
som om det skulle hjälpa när jag redan är gravid =)
Så tråkigt för jag vill ha jättemånga barn,
men 3 får räcka och jag är stort TACKSAM för dem!!!
Ska kolla runt om det är enklast på mannen eller kvinnan =)
nennis1: jag fick igångsättning och det fungerade jättebra! 
Trodde aldrig det, eftersom jag var helt emot värkstimulerande då hela min förra förlossning var med det och det inte funkade osv. men man kan ju ändra sig - som tur är. 
Det var oerhört psykiskt lugnande att ha ett datum att rikta in mig på och slippa vara rädd hela tiden. Även om jag hade så mycket förvärkar att det betraktades som hotande förtidsbörd så försökte jag ignorera det och sikta på mitt datum istället. Fast jag fick inte igångsättnign förrän på tredje försöket, eftersom dom ville att jag skulle vara öppen minst 3 cm först med tanke på att dom ville att jag skulle få en bra förlossningsupplevelse och hur långdragen min förra förlossning var och så.
Alla som kämpar med känslorna kring förlossningsrädsla: varma kramar till er! Jag önskar så att ni ska få fina förlossningsupplevelser och bra stöd och planering från proffsen på förlossningarna runt om. *kram*
Jag fick också värkstimulerande dropp förra gången... Jag vaggade runt i korridorerna med den där ställningen och mannen var tvungen att hålla i mig hela tiden för att jag inte skulle ramla. Det tog jättelång tid och efter många timmar blev det sugklocka...
Jag vet inte vad jag vill. Förra gången hos bm så sa jag att jag ångrade att jag blivit gravid över huvudtaget och nu har jag dåligt samvete över det också. Jag ångrar ju inte bebisen i sig...
Aurorabm har inte ringt ännu.
Det är jobbigt att gå runt och vara rädd för någonting som man inte kommer ifrån, bebisen kommer att komma ut förr eller senare, på ett aller annat sätt. Och jag har ingen kontroll över någonting känns det som.
Det här med igångsättning har börjat komma nu, innan så har jag ändå velat vänta in förlossningen för att det är ju ändå det bästa. Men nu är jag inte alls säker på vad jag vill.
Massor med kramar till er alla!!!