Nej jag har egen genetisk avkomma
Fast det var länge sen, och nu har vi försökt i åtta år att få en bonusbebis. Därför är jag här. Jag har nylien haft missfall med ett donerat ägg.
Jag försökte nog bagatellisera dina funderingar eftersom jag vet att man älskar det man får. Men jag har full förståelse för dina tankar, delar en del av dem i mina mörka stunder.
När jag sa att du målat in dig i ett hörn menade jag att man ibland trasslar till det för sig, jag inbillar mig att man bara ångrar de barn man inte skaffat när man blir äldre. Men jag kan ju ha fel.
Min familj är stor och krånglig, och jag talar ur egen erfarenhet när jag säger att man kan älska ungar som man inte gjort själv. Och det där med rötter är förvisso viktigt men för att ta mig själv som exempel så har jag bara tillgång till min morfars mammas sida av släkten. Men det räcker för att känna att jag hör hemma i ett sammanhang.
Visst träffar jag barn som inte är söta i mina ögon. Jag vet ju redan hur jag vill att de ska se ut, dessutom. Min lilla hade blonda lockar och kunde sjunga tio barnsånger när hon var 18 månader. Jag vill naturligtvis ha en till sådan!
Men jag vet att jag kommer att älska den jag får.
P.S nu har jag lyckats trycka på en smiley av misstag och får inte bort den. Får se hur den tar sig ut nu i mitt inlägg!
Tagetes66 skrev 2007-11-18 17:39:44 följande:
Squirl: Jag minns tyvärr inte om du själv har ÄD-barn ? I såfall är jag ju förstås extra intresserad av sina synpunkter. Jag förstår dock inte vad du menar med att målat in mig i ett hörn. Jag funderar mycket på hur mamman, pappan och barnet kan tänkas reagera i olika situationer vid ÄD. Jag påstår ingenting utan jag frågar. Som jag tidigare skrev: Det är ju fantastiskt om den psykologiska biten, t.ex. anknytningen, alltid fungerar perfekt eller i a f med säkerhet inte påverkas av att ägget är donerat. Men jag undrar om någon faktiskt kan vara tvärsäker på det ? Finns det forskning på ämnet t.ex. ? Jag tycker inte det skulle vara så långsökt att tänka sig att man har lättare att acceptera ett "eget" barn med defekter än ett barn med "främmande" gener.Och hur kommer man att känna för barnet om man separerar från pappan och kanske rent av börjar tycka illa om honom ? (Inte så ovanligt ...) Jag tror definitivt inte att man skall blunda för dessa frågor.Jag har ingen aning om hur jag skulle reagera om jag fick ett handikappat barn och ägget inte var mitt. Många här på forumet är så otroligt präktiga och verkar ha skyhög moral. Allt verkar så enkelt, som att det är självklart att man alltid älskar ett barn, oberoende av dessa förutsättningar. Så ser det ju inte ut i världen så jag är ganska förvånad över att det skulle vara så självklart. Jag tror knappast att någon med säkerhet hur en mor kommer att reagera eller om ÄD påverkar reaktionen, om barnet inte är "perfekt".