Tråden för oss som fick missfall vid allra första graviditeten!

ostkustens Pärla ,

Jag vet precis hur du känner det... nu visste alla att vi var gravida så det kändes skönt att ha stöd från vänner å familj... det jobbigaste är att det är 2 av min sambo å mina vänner som blev gravida ung samtidigt som oss å det känns tyvärr (man unnar ju dom sin lycka) väldigt jobbigt när dom ska prata magar UL å sånt hela tiden sen säger dom till oss ja men det gick ju så fort att bli gravida förra gången ( tog oss 3 mån) bla bla bla JAHA OCH!!!Det spelar ingen roll att det går lätt att bli gravid om man inte får behålla sitt barn kvar i magen!!! Men jag har börjat lugna ner mig oxå å försöker njuta av våren istället även om det känns tungt emallanåt...

Ambica,
Beklagar ditt MA själv fick jag ett i v 13 fostret dött sen v 8.. =( vi väntade en mens sen har vi taimat in ägglossning en gång men det blev inget nu har vi bestämt oss för att ta det lite lugnt med räknandet av dagar å låta saker hända när det händer... jag tror att man ska vara redo psykiskt innan man försöker igen sörja klart den gravididet som gick förlorad... det tog ett tag innan jag insåg att det bästa var att landa lite innan man försöker igen=) kram å lycka till =)

Hej,
jag har följt tråden några dagar. Fick MA konstaterat i måndags (Valborg). Vi skulle ha varit i v 11, men bebisen gav upp i v 7. Bemötandet på KK i Linköping/Motala har varit fantastiskt, vilket vi är så tacksamma för. Efter läkarbesöket i måndags fick vi omedelbart tid till skrapning på onsdagen.

Vi har också många funderingar som snurrar i och med att det var vår första graviditet. När/hur ska det gå nästa gång? osv.

Ambica, de råd jag har fått är att vänta en mens för att kroppen ska hämta sig ordentligt. Sen ska ni själva avgöra när ni känner att ni mentalt är redo att försöka igen.

Håller helt med Laika77. Jag kan inte sluta tänka på att "om jag inte fått mina missfall hade jag..." skulle fått bebi i juli om allt gått vägen och i september också. Blev gravid med blixtens hastighet, tog 2 månader och efter det missfallet blev vi med barn utan mens emellan, men det slutade också illa. Nu har vi hållt på sen i sensomras och jag håkller tamejfan på att bli tokig!! Varför händer det inget nu för?!?
Jag har ett myom (4*4 cm) samt att jag har en aningens låg funktion av sköldkörteln, är 37 år och det vete faen, oddsen känns liksom sisådär...undrar om man nånsi kan bli gravid igen OCH att det vill stanna kvar därinuti en.

Kram till er tappra! Vi får kämpa vidare.

Jag håller mina tummar för er allihop att vi alla ska plussa i år. Kämpa kämpa,,

klamaj: tror aldrig man slutar tänka på det, jag har en son nu men tänker ändå varje lucia som var datumet jag skulle fått, att nu hade h*n varit 4 år... knasigt, men nu betyder det inte så mycket blir inte ledsen över det, men funderar ibland... å tycker att man kan få göra det

thezzan: jag tror att människor som inte själva varit med om missfall inte riktigt kan förstå. Just det där som du pratar om, det blir lätt "patetiskt" och tjatigt för de som sluppit denna bittra erfarenhet. Jag fick svala reaktioner av omgivningen då jag var förtvivlad över mina mf som skedde runt v 7, men för mej var det på riktigt, jag skulle ju ha bebi!! Det var so om det inte räknades eftersom jag fick dem så tidigt. Usch, jag blir skitlessen bara jag tänker på det. Nu var detta inte mina underbaringar till nära vänner, detta var människor i den yttre cirkeln. Man är ju så dum skriker ut till hela världen att man e med barn.

Kikar in hos er, jag fick reda på i tisdags att vår graviditet var ofostrig så jag väntar på blödning. Jag och min sambo har försökt bli gravida sedan 2005, har genomgått 2 ivf, och detta var första gången det blev ett +. Jag känner mig helt avtrubbad men det kanske är "normalt". Tycker att det är bra med en sån här tråd för att dela erfarenheter och tankar!

Har nu äntligen blivit "klar" med mitt MA.
Skrapning i måndags, vilken var drygt en vecka efter att jag fått veta det.
Det kändes först som en lång väntan, och jag vet att en del härinne diskuterat att man bör stå på sig och kräva det direkt.

Vill bara meddela min erfarenhet av detta - jag var så chockad över mitt MA att jag knappt kunde ta in det. Först efter 2:a VUL ett par dagar senare sjönk det in och jag bearbetade då min sorg över detta.
När sedan skrapningen kom hade jag känslomässigt släppt taget, och var redo för detta ingrepp. Jag tror att det hjälpte mig att återhämta mig, och det blev ingen skrämmande upplevelse, eller allt för sorglig.

vill bara säga det till er som kanske får vänta några dagar - det är inte otäckt, det kan tom vara bra.

Men fy för mf och ma, det är så sorgligt och onödigt.
Kram

Vi har forsokt sedan April 2005. Fick plus i Juli 2006 (!!!) slutade i tidigt MF (5+5)... Sedan dess har det inte hant nagot och nu har vi gatt in pa 3:e aret i bebisverkstaden.. Gissa om jag ar redo att lagga ner..

Bambam80: vad kan man säga annat än det är er tur nu!!!
Lycka till med nästa försök.
Har ni sökt hjälp? Låter ju som ni skulle få - och borde starta en utrednig.