Tråden för oss som fick missfall vid allra första graviditeten!

ja tyvärr så lär man sig av sina erfarenheter och gläds inte så mycket när man blir gravid igen

Det är så himla tragiskt tycker jag, att man inte kan glädja sig! Så orättvist, ett positivt test borde ju inte smolkas av känslor om att det säkert blir missfall! Så himla synd! Man vill ju verkligen vara lycklig, men hela tiden mal tankarna om missfall. Lyckliga dom som aldrig fått missfall och inte har samma stora oro som vi andra!

Hej! Ja jag skulle aldrig våga glädja mig igen på samma sätt. Det känns som om det är lika bra att tänka att det inte är någon/något inom en. Känns bara väldigt tufft.

Känns konstigt i kroppen precis som om hela min kropp är konstig. Förut visste jag precis när ÄL skulle komma och jag hade exakt 28 dagar emellan mens. Nu vet jag ingenting och har bruna flytningar eller mens. Vad händer nu?

hot chocolate skrev 2007-06-12 07:31:07 följande:

nek, jag känner precis så...... jag kommer att vara livrädd för den dagen jag plussar igen... vill inget hellre, men samtidigt utsätter man sig för risken att bli så himla ledsen igen. vågar man inget så vinner man inget.. men det gör ju så j***la ont att bli bränd på detta sättet.. smärtan kan inte beskrivas...
JAg kommer aldrig glömma de lite mer än 13 veckor jag var gravid (visste om det i 9 veckor innan MA) 9 veckor och gå runt och längta är LÅNG tid, och längtan som bara slets ifrån en helt plötsligt.. bubblan sprack och man stod där kvar utan någonting. det kommer ta tid för mig att komma över det här.. det har gått 1,5 månad.. men är inne på min andra sjukskrivning nu, mått så himla dåligt psykiskt.. hoppas att jag snart kan må bätre och glädjas LITE åt livvet iaf

Hej alla! jag skrev tidigare i tråden om mitt missfall i v 12, i början av mars. Det otroliga har nu hänt och jag är gravid igen! Bara i v 6 än så länge men det känns ändå fantastiskt. Är orolig nästan hela tiden. Att gå på toaletten har blivit ett spänningsmoment, är livrädd för att hitta blod i trosorna. Önskar att jag kunde vara lugn och bara låta kroppen göra sitt men jag räknar dagar och ser redan fram emot slutet av sommaren då graviditeten är hyfsat säker från MF. Hoppas bara att vi klarar det så länge, det lilla pyret och jag.

Laika 77, åhh vad roligt, vad jag unnar alla detta, men jag förstår känslan av att inte våga vara glad, sååå jobbigt när man bara vill SKRIKA ut det...Kram

Slutade med p-piller i september och november var jag helt oväntat gravid, började blöda lite men hade hört att det kunde vara normalt..Problemet var att det slutade aldrig. Efter 10 dagar gick jag på ul och fick beskedet mf. Efter 2 VECKOR fick jag jätteont i magen, åkte in på kk för ul. Blev skickad omgående till Danderyd för konstaterat utomkved. Då jag burit på detta så lång tid gick ej äggledaren att rädda. Detta var i januari och öppnade "göra barn" verkstaden i mars igen. Har du/ni eller någon ni känner vart med om liknande? Hur lång tid innan nästa graviditet isf?
Är dessutom 34 och önskar stanna alla klockor..Tack för svar!

Jag känner mig jätteotålig vet ju inte när jag har ägglossning, har nu slutat blöda efter MA som skedde den 31 Maj, hur kan jag veta vi sätta i gång igen! Hjälp mig!

Beklagar så det som hänt dig LionessSthlm. Jag hoppas så att det kommer gå bra för er framåt. Ett stort lycka till.

Många i min omgivning har sagt "Nu vet ni i alla fall att ni kan bli gravida" till oss. Självklart menar de det som positivt och självklart tänker jag och sambon också så. Men samtidigt... det är ett under varje gång en graviditet blir ett faktum. Och ett under varje gång det faktiskt blir ett barn. Det har man i alla fall insett efter missfallet. Visst, det finns människor som "bara bestämmer sig för att bli gravida" "testar att inte ha sex den dag de har ägglossning" och blir gravida för de är så himla superfertila... men faktum är ju att det i snitt tar 7 månader att bli gravid för ett fullt friskt par...

Så min oro och mina funderingar nu handlar mest om "kommer jag bli gravid igen". Det finns ju många som blev gravida direkt när de började försöka (som jag) men sen dröjde det år. Vi är inne på försök 3 efter missfallet och det är ju egentligen ingenting men för mig känns det som en EVIGHET!!!!!!!!!!!!!!!!!!