Ja har man haft mf kan jag intyga att man är supernervös när (om) man blir gravid igen. Såhär var det för oss:
Januari 2005 - bestämmer oss för att skaffa barn
Januari 2006 - plus. Äntligen. Ett helt jävla år, jag började tro att vi inte skulle lyckas på egen hand.
2 Februari 2006 - något hugger till i magen, jag får en rosa flytning
3 Februari 2006 - enorma smärtor och störtblödningar. Avråds av sjukvårdsupplysningen att åka in, de kan ändå inget göra åt missfall. Får rådet att äta alvedon mot smärtan (Ipren skulle kunna skada barnet om det inte vore missfall). Blöder tre-fyra veckor.
April - får tillbaka mensen
Maj, juni, juli - nähäpp, det tog sig inte, undrar om vi nånsin kommer lyckas igen?
Augusti - äh, vi missade säkert ägglossningen. Får bruna flytningar några dagar före BIM. Väntar på mensen som inte kommer. Testar på bim+2. Negativt. Ingen mens. Testar om på bim+4. Plus!!
Gravid vecka 5 - bruna flytningar. Fanfanfanfan! Inväntar störtblödningen och smärtorna, men... nej, det händer inget mer. Kontaktar inte sjukvården då de inte ville hjälpa förra gången, då lär de inte göra något nu heller.
Inskrivning runt vecka 8 - berättar för bm att jag är panikartat livrädd för nytt mf och får löfte om vul vid läkarundersökningen.
Läkarundersökning vecka 14 - får det lovade vul-et och ser en böna med en boll och fyra pinnar. Ser ut som om Knyttet vinkar åt mig.
rutin-UL vecka 17 - allt ser bra ut. Nojar ändå över _allt_ resten av graviditeten.
16 april 2007 - Knyttet föds och visar sig vara en underbar liten tös
(tiden mellan UL och förlossning, samt förlossningsberättelse finns på min sida)