Tråden för oss som fick missfall vid allra första graviditeten!

Tack Kevlarsjäl! Nu har det gått en och en halv vecka och vi har båda hämtat oss ganska bra, som det känns just nu.

Fick tidigt mf, innan vi had hunnit berätta att vi var gravida. Nu berättar vi istället om missfallet, och blivit förvånade över hur olika reaktioner vi fått. Omgivningen beklagar oftast, men några har reagerat mest positivt, eftersom graviditeten visar att vi iaf kan bli gravida. Det känns märkligt eftersom vi ju ändå sörjer barnet vi skulle ha fått och ett föräldraskap vi skulle ha delat. Kanske måste man själv ha fått missfall för att förstå...

Jag tror absolut att man måste haft missfall själv för att kunna förstå hur det känns. En del tror att det hjälper att säga att man blev gravid så snabbt -ja, men det kanske tar ÅR nästa gång? Det var så tidigt ju -ja, och?
Det var nåt fel på det, det var bara bra att kroppen stötte bort det, och vissa berättar om kompisar som minsann haft det ÄNNU värre för dom fick missfall i vecka 17 typ. Jaha, ursäkta, jag ska genast sluta vara lessen!
Men jag får erkänna att innan vi bestämde oss för att försöka och innan vi fick missfall så har jag för mig att jag tänkte ungefär likadant. Alltså att om man får missfall tidigt så är det ju inte så farligt och sådär. Så jag tror att man måste gå igenom detta för att verkligen fata vad det handlar om.

Hej Alla! Bra tråd! Jag fick Ma på UL den 28/5. Jag måste vara ärlig och säga att jag aldrig har varit med om något så knäckande i hela mitt liv. Det spelar ingen roll att alla säger hur vanligt det är och att det inte är något fel på en. Skrapningen jag gjorde var helt fruktansvärd. Jag fick ligga i en sjukhussäng i Torsdags från kl 7.30 till kl 13.30 och sen fick jag narkos och opererades och efteråt kom det blödningar och kräkanfall i flera timmar av narkosen. När man går för att få ett ultraljud och är glad med sin sambo och förväntansfull och det dova ljuden säger "Vi ser fostret men inget hjärta som slår" så skrek jag bara titta igen det är fel du får titta igen. Det känns så bra när människor skriver till mig på familjeliv som har varit med om samma sak så där har jag fått mycket tröst och hjälp. Jag har sett fram emot barn sen jag själv var sju år och när beskedet kom att jag var gravid så såg jag det nästan inte som ett foster utan redan som ett barn som jag älskade...

Jag fick konstaterat MA i onsdags och var då i v.14.
Skrapades i torsdags. Jag fick en liten blödning på
tisdagen som bara syntes på pappret och hade inte ont.
Eftersom jag var ledig på onsdag fm så ringde jag BM som
tyckte att jag skulle komma in. Allt såg bra ut tills
ultraljudet kom fram och då såg vi omedelbart att det
var för mycket svart och lite vitt. Det visade sig vara
tvillingar som inte var större än v.8.

Jag tror att de dog när jag började må bättre för två veckor
sedan. Innan dess kräktes jag tre gånger om dagen.
Ironiskt att när jag mådde så bra att jag kunde glädja
mig över graviditeten så var den troligtvis över.

Så nu är man tillbaka på ruta 0 eller snarare -10 igen.
Tänker vänta åtminstone en mens innan vi börjar försöka igen.

Heej!!!
Här är en till som fått missfall.. Började blöda igår, men idag kom en hel massa klumpar ut o jag har haft såå ont..gick in i v.6 idag..
Vi har försökt 6 mån, men grejen e att mannen har kryptorkism. så vi trodde kanske inte att vi kunde få barn, men de gick.. men vem vet hur lång tid de tar tills nästa, eller om detta bara var REN TUR för våran del? det barnet på 10 år som de pratar om angående kryptorkism.?! ahh.. någon annan som vet?

Något jag har börjat fundera på är hur ska man
göra nästa gång man blir gravid.
Ska man glädja sig för ledsen blir man ju oavsett
om man varit glad eller inte om det går illa igen.
Ska man tänka att det går nog illa denna gången med
och inte glädja sig för att inte bli lika besviken.
Ska man berätta för andra eller vänta?
Det kommer ju inte kännas lika roligt att berätta
som det gjorde denna gången för man kommer att ha
en reservation för att det inte går bra.

Vi väntade till efter rutin-UL med att berätta (då kan man ju dessutom berätta genom att ge bort ul-bilder )

Hej, jag hade ma i vecka 12 som upptäcktes den 15 mars. Det var ju förjävligt, som ni alla vet. Har sedan dess haft två normala menstruationer, fram till den här gången. Har haft tre mellanblödningar, tyckte det kändes lite konstigt och gjorde ett gravtest för säkerhets skull. Det blev ett svagt plus, men jag har ju inte bim förrän imorgon. Är dock övertygad om att det blir ett mf, känns inte helt rätt att blöda så här många gånger innan vecka 5 ens. Samtidigt som jag inte vågar ta ut någon glädje älskar jag ju redan det lilla knytet i magen. Varför ska det vara så svårt att få en liten bebis?