Tråden för oss som fick missfall vid allra första graviditeten!

Har inte läst hela tråden, men var glad att hitta den! Jag har haft MA i vecka 13, fick veta det på annandag jul. Det var såklart väldigt tungt, men nu när vi kommit över sorgen och besvikelsen är det värsta nog oron.

Det tog några månader för kroppen att komma i balans igen, men sedan plussade jag efter en dryg månad. Jag har dock väldigt svårt att tro på att det verkligen stämmer och att allt är bra. Gjorde ett tidigt VUL just för att jag är så orolig. Enligt det är allt fint och jag är i vecka 8+3.

Det är bara att hoppas på att allt ska fortsätta vara bra, men väldigt svårt att vänta på att veckorna ska gå.

Min första graviditet var en utomkvedsgraviditet och jag fick opereras (skadade äggledare efter en äggledarinflammation). Sedan dess har jag hunnit få två söta flickor - med 2 år och 3 månader, inklusive ett tidigt missfall - emellan.

Nu med sista flickan så blev jag gravid direkt efter missfallet - plussade drygt 3 veckor efter konstaterat mf - medan det efter utomkvedsgraviditeten dröjde nästan ett år innan vi blev gravida igen. Det finns ingen logik...

Stor kram!

Annica

Känner precis som du OVA, vågar man bli glad om man skulle bli gravid, sorgen vid mf är ju så jävlig. Man längtar ju så mycket efter ett barn.
Sedan är jag orolig att oron över att få missfall leder till ett misfall... *suck*
Det hade varit skönt mend nån garanti att har man haft mf elller ma så kan man aldrig få det igen bara ett sött litet barn!

Jag vill också så gärna bli gravid igen, men när det väl händer så kommer jag nog att känna mig lite resignerad och tänka att jag ska inte vara glad nu, för risken är ändå rätt stor att få missfall. Så tråkigt, varför kunde man inte få behålla sitt första och vara sådär lycklig utan att vara skraj och fundersam?

Men vi kommer att berätta för dom närmsta tidigare, familj och närmsta vänner, för dom var faktiskt ett stort stöd förra gången. Men mer allmänt så kommer jag nog att hålla det hemligt länge...

Hur länge varar ett missfall egentligen??
Jag fick missfall precis när jag gick in i v.6
Jag hade bruna flytningar i 2,5 dag sen blödde jag i knappt 3 dagar.. känns ganska lite, men de kanske e normalt eftersom mf var så pass tidigt?

Mina blödningar varade ungefär 3-4 dagar o jag blödde inte jättemycket.. Normala bindor räckte väl. Mitt var i vecka 8.

i januari fick jag konstaterat ofostrig graviditet i v.13, bebisen hade dött runt v.8 och sedan krympt och lösts upp. det beskedet var min största chock och sorg någonsin. nu är jag gravid igen, i v.15. Fram till v.13 kunde jag inte glädjas över den nya graviditeten, väntade bara på mf. Berättade om graviditeten för mina föräldrar först när jag fick blödningar och behövde åka in akut. tyvärr hade jag små blödningar i en hel månad men det verkar gå bra ändå.
Denna graviditet har jag redan fått göra 3 st ul och det har hjälpt jättemycket, efter ett ul är man trygg ett litet tag.
Sen har jag tänkt efter mina ul: jag har åtminstone lyckats få en liten räka på 11mm med ett pickande hjärta, jag har åtminstone lyckats få ett pyre på 27mm....
man får vara tacksam för det.
nu när jag är längre gången så börjar jag tro på den nya lill*. Klart man vill skydda sig själv från att bli lika knäckt igen!
Om jag fått ett tidigt mf i förra graviditeten så hade jag lovat mig själv att tänka på det som en mens. Men nu ser jag fram emot en bebis igen så nu kommer jag bli lika förkrossad som förra gången, om något händer.
sen ett mf så märker man hur sårbar man är. men det är så vanligt, av alla kvinnor vi möter dagligen så har 25% råkat ut för denna stora sorg. Men man berättar det inte till varandra! Jag tror att vi skulle kunna trösta varann om vi bara vågar berätta!

fick missfall för ett år den 12 juli. det var det hemskaste ja har vart med om men nu försöker vi igen :)men det har tagit ett år och ja har inte blivit gravid ännu??

Tack för en toppentråd. Känns skönt att man inte är ensam, eller i alla fall är det en tröst.
Jag var på vanligt planerat VUL (i slutet på v. 9). Fick då veta att fostret var för litet för att kunna stämma med mina beräkningar, dessutom såg de inget hjärta. Men för att vara helt säker måste de vänta ca en vecka och se om det växt något. P.g.a. olika omständigheter fick vi vänta 1 1/2 vecka på en ny tid. Det var den absolut värsta tiden, att pendla mellan hopp o förtvivlan. Detta medan jag fortfarande hade massor av graviditets symptom dessutom flyttade vi precis den helgen som låg emellan. Tillbaka igen och som förväntat så var läget precis detsamma. Så in på KK för att konstatera det igen. Sen hem med en tid för skrapning, nästan en vecka fram i tiden.
På dagen för skrapningen fick jag något piller som gav mycket kraftiga blödningar hemma innan, något de missat att informera om. Sen skrapning. Oj så tom man känner sig sen.
Nu är det fyra veckor sedan skrapningen.
Vi gör nya försök att bli gravida, men helt ärligt så är jag faktiskt lite nervös för det. Tänk om det ska bli samma sak igen. Mår inte dåligt alls just nu, mn tror att det kommer att komma när man har något nytt att oroa sig för.

Fy, jag blir så lessen när jag läser om allas missfall :0(
Även jag har fått tidigt missfall, jag plussade på min BIM-dag, en fredag, på måndagmorron började det...blev så lessen...en liten tröst BM gav mej va att det nog blivit fel redan vid befruktningen, eftersom jag haft lite rosa flytningar i någon vecka...
men lika lessen blev man ju :0( jag som va så glad! tillome min sambo blev glad då jag berättade när jag gjort testet, men tiden efter missfallet så va han så oförstående, förstod inte riktigt varför jag va lessen mm..."det va ju ändå så tidigt"...men som många av er skrivit..SO WHAT??? så mycket känslor inblandat...

Nu i denna stund sitter jag och väntar på mens, har BIM imorn, i fredags hade jag liite rosa på papperet efter toabesök, inte en gnutta efter det, molar i "tjejmagen" titt som tätt, så jag hoppas verkligen, men, inte för mycket...då blir man så lessen...

lycka till ni andra! *kram*