Tråden för oss som fick missfall vid allra första graviditeten!

Niccisen: Klart att det också räknas! Välkommen till tråden!

str8edge: kul att det hjälpte

Tack

Hej!

Jag blev oplanerat gravid och fick missfall veckan efter alltså vecka 5. Det kändes ok då men nu börjar det bli jobbigt. Kan nästan inte vänta tills allt kommer igån igen och vi kan försöka igen även fast det inte var planerat. Så för mig att bli gravid och få missfall var både bra o dåligt. Men nu tror jag såklart att det e nått fel på mig, att det var en lyckochans och att jag kommer få missfall igen så det är lite jobbiga tankar som flyger omkring.

I december fick jag mitt första missfall i vecka 8, hade absolut inga symptom förutom svulna tarmar. Kommer ihåg att jag gick runt o undrade när symptomen skulle komma. Åkte in till akuten direkt när jag märkte att jag börja blöda o där såg de inget foster bara en fostersäck. Kände mig lurad o besviken av min egen kropp, fick sedan gå i tio dagar med enorma smärtor och vänta tills allt kom ut av sig själv vilket det inte gjorde, fick tid för skrapning samma dag som inskrivningen skulle varit.Nu efter 3månader är jag gravid igen o kan verkligen inte sluta oroa mig. det känns som jag lägger mer energi på att förbreda mig själv på missfall än på en bebis (det är patetiskt). vill så gärna vara glad och se positiv på framtiden men vågar inte, istället går jag runt o letar efter symptom. idag fick jag en liten droppe blod på pappret o hela min värld rasade samman. Har varit hos gyn o sätt det lilla hjärtat slå men kan fortfarande inte slappna av.
vet inte vad jag ska göra för att ta det lungt, har ni några goda råd?

Blev gravid i januari i år, väldigt efterlängtat, och fick missfall i v.6. Livet kändes becksvart i en dryg månad, nu är det bara lite gråtonat... Försöker igen, men är livrädd. Livrädd för att aldrig bli gravid igen, livrädd för att få ett missfall till.
Och omkring mig blir den ena väninnan efter den andra gravid....

Hej!
Jag fick missfall i februari i år.. Jag va då i vecka 10 men fostret hade dött någongång i vecka 8. Jag hade haft blödningar i några dagar och efter mycket tjat fick jag komma och göra ett vul. Där fick jag se fostret men inget hjärta som slog. Det kom som en chock, allt kändes så tomt. Jag fick åka hem och vänta på att kroppen skulle stöta ut fostret, det gjorde den också 3 dagar efter att jag varit på KK. När det va över kändes det väldigt skönt på något sätt, jag ville bara att det skulle gå över så vi kunde sätta igång på nytt. Jag har nu väntat 2 mens imellan och borde ha ägglossning nångång i slutet på nästa vecka. Och då ska vi börja verkstaden på nytt Men som ni andra skriver här inne så känns det som att nästa gång kommer man gå runt och oroa sig hela tiden. Men ska försöka se till så jag får gå på lite fler kontroller nästa gång, för att kunna hålla mig lite lugn.

Hej! Å vilken bra tråd! Jag fick missfall i början av mars, var då i v 12, hade två dagar tidigare varit på VUL då allt såg bra ut. Trodde att vi var på den säkra sidan. Men så, just när vi börjat berätta för vänner och familj att vi väntade barn, fick jag en blödning och plötsligt låg det lilla fostret i handen på mig. En helt vidrig upplevelse. Har haft det otroligt tufft, dels att bearbeta det hela med att jag såg vårt lilla barn samt att förlika sig med att det inte blir en bebis i september som vi så längtade efter.

Är rädd för att jag aldrig blir gravid igen och om jag blir det så kommer jag inte kunna njuta av graviditeten utan utgå från att allt går åt helvete.

Ni vet ju hur det känns!

Inte skall väl en sådan här bra tråd dö ut!?

Hej! Håller med om vilken bra tråd!
Jag fick mitt MA i v.10 (slutet av februari), men fostret hade varit dött sedan v. 7. Vi hade precis berättat för våra nära och kära att vi skulle skaffa barn och en dag senare så började det blöda. 2 dagar efter det så fick jag se det lilla fostret på handduken (hade just duschat varmt pga smärtan). En fruktansvärd upplevelse både för mig och sambon. Vi båda tog det väldigt hårt, då vi från början inte varit riktigt säkra på om vi va beredda på att bli föräldrar. Men när man just bestämt sig så händer det...
Vi har inte tänkt så mycket på att försöka med en ny graviditet. Men i fredags 27/4 så plussade jag (gjorde försäkerhet skull två test). Är nu fruktansvärt rädd för att få ett MF igen...Men hoppas iaf att det går vägen den här gången!