Tråden för oss som fick missfall vid allra första graviditeten!

Usch, hela den här dagen är jobbig. Nu ringde sjukhuset för att jag skulle få en tid för efterkontroll. Det blir 3 dagar efter jag skulle varit på inskrivningen...

Jag fick MF juni 06 jag var i v 9...
Jag har fortfarande inte blivit gravid, men jag hoppas på det i helgen ;)

Det jag kan känna var att när jag fick mf då var jag så glad att jag i alla fall kunde bli gravid och trodde i min enfald att jag skulle bli det på en gång efter...

Men nu är det ett år sedan snart =(

Jag hoppas det tagit sig i helgen ;)
Fan att det ska vara såååå svårt, och för tillfället har jag 3 kompisar som e gravida, så jag känner mig ensammast i världen för de vet nog inte hur dom ska vara runt mig...
Jag är glad för deras skull men kämpar för att inte bli bitter.
Oj det blev lite långt=)

Jag gjorde mitt första vul en sön, då tickade ett litet hjärta jag blev så glad att jag bara grät, jag kommer ihåg det som om det vore igår... oj nu kom det en liten tår!!!
Dagen efter blödde jag som fn åkte in och allt var borta... hela min värld rasade.... jag önskar ibland att jag aldrig blivit med barn hur konstigt det än låter... men jag blev så lurad käns det som... ngn som känner lika eller är jag knäpp ????
:=)

Två av mina missfall har jag känt mig lurad. Det första var en ofostrig graviditet som upptäcktes i vecka 14 - kändes jäkligt snopet att ha gått så länge och det visade sig att det var tomt i hinnsäcken. Mitt andra såg jag också hjärtat slå, i vecka 10, men fick ma konstaterat i vecka 12. Lurad, slöseri av tid - you name it...

Jag försöker tänka att "okej, då får jag en till sommar då jag kan njuta och göra precis vad JAG vill, och inte behöva ta hand om ett barn. En sommar då jag kan vara snygg i bikini, dricka vin, äta ostar, göra precis vad jag vill!" Det hjälper litegrann att tänka så. Hade jag fortsatt vara gravid hade sommaren istället blivit "inget vin, inga ostar, inga bad, inga kläder som sitter bra, o.s.v."

Jag vet, det är banalt att tänka så, men det funkar för mig!

ostkustenspärla: så tänkte jag med, o samtidigt som jag var nere som atta såp tackade jag min kropp att den stötte ifrån något som inte inte var friskt eller aldrig hade en chans...

Konstigt men jag tyckte också att det hjälpte lite,

När jag läste det du skrivit Thezzan, att du tackade din kropp för att det stötte bort något som inte var friskt eller inte hade en chans, så var det som om det klickade till i mitt huvud. Det hjälpte mig verkligen.
Har innan tänkt mer i banorna- "varför dög inte min kropp att växa i" "var det något fel på mig" - fast jag fått höra av läkarna och folk omkring mig att det inte är mig det fel på.
Försöker även tänka som Ostkustens Pärla: En sommar till då man kan göra som man själv vill...

När jag läste det du skrivit Thezzan, att du tackade din kropp för att det stötte bort något som inte var friskt eller inte hade en chans, så var det som om det klickade till i mitt huvud. Det hjälpte mig verkligen.
Har innan tänkt mer i banorna- "varför dög inte min kropp att växa i" "var det något fel på mig" - fast jag fått höra av läkarna och folk omkring mig att det inte är mig det fel på.
Försöker även tänka som Ostkustens Pärla: En sommar till då man kan göra som man själv vill...

Det där var väldigt bra: Att man ska tänka att ens kropp FUNGERADE BRA som stötte bort ett embryo/foster som inte var livsdugligt. Det ger en kraft att tro på sin kropp, och att tro att kroppen "vet" och att kroppen "kan själv". Det ger en sorts urkraft att lita på att kroppen fungerar utan min hjärnas iblandning på nåt vis. Att kroppen är klok, att kroppen känner av.

Annars är det lätt att efter ett missfall fastna just i tankar om att kroppen INTE är duglig. Men det här är ett mycket bättre och sannare sätt att tänka! "Kroppen vet!"

jag fick missfall i vecka 11, men för flera flera år sen. räknas det ändå? jag har samma funderingar,