Jag och min pojkvän, båda 16 år, har varit tillsammans i några månader nu och har redan börjat prata om att skaffa barn nu. Båda vill så fruktansvärt mycket och inget skulle få oss att ändra oss.
Problemet är bara hur andra skulle reagera på det... Hur låter det? Som att vi är konstiga?
Dessutom... om det är någon som har fått barn i så unga ålder kan ni väl berätta om hur det är med ekonomi ect.
Tacksam för svar.
...för att inte tala om försäkringar (boende, dig själv, barnet...), el/värme/vatten, telefon/bredband
När jag var 16 blev jag oplanerat gravid, gjorde abort. Men har sedan dess velat ha barn, men det var först efter gymnasiet som läget kändes rätt, nu är sonen min 13 månader och jag 21.
Weeii jag höll på att sätta morgon caffet i strupen, tyckte först att du kallade dig för hallonpuffen, det gör nämligen min dotter på nätet och hon är 16 år och en ny pojkvänn sen några månader 
villken lättnad att du inte var hon
Ja nu till din fråga: Jag förstår dig till hundra prossent, har själv alltid längtat efter barn fick min förästa när jag var 19. Men det som kan vara problem är ju det där att man bör ju ha nåt att erbjuda ett barn, har nån av er fast inkomst? Skulle kanske var bra att gå ut gymmnasiet först så du har nån utbildning att falla till baka på 
Fast om ni bestämmer er för att skaffa en ändå så kommer ni säkert att klara det bra, vet de som är yngre som har skaffat barn och är världens bästa föräldrar
MiniAndre o MiniTrajas skrev 2008-09-04 10:34:50 följande:
Jag har bara läst ts.
Jag känner igen mig i det du skriver. Jag började också drömma tidigt, runt 14-15 år. Jag beslöt mig för att när jag slutat gymnasiet så skulle jag sluta med p-piller. Det tog dock ett år innan jag blev gravid, så jag blev inte en så ung mamma. Jag var 20 när sonen föddes.
Jag tycker man verkligen ska tänka innan man gör något. I så ung ålder så bor man väl hemma hos sina föräldrar fortfarande och SÅNT tär på förhållande med pappa samt kan förstöra relationen med mamma/pappa. Jag har inte bott hemma med barn, men jag har ingen kontakt med mina föräldrar nu då de blev vansinniga på mig när jag berättade att jag då var PLANERAT gravid. De hade kanske kunnat acceptera det bättre om jag blev oplanerat gravid...
MiniAndre o MiniTrajas skrev 2008-09-04 11:02:47 följande:
Som förälder till en tonåring kan jag säga att jag knappast jublat om min tjej kommit hem och sagt att hon var gravid vid 16, planerat dessutom. Om man bortser från det ekonomiska, att det är satan dyrt har många redan konstaterat, så landar man i mognaden och den sociala situationen.
Som förälder är man ekonomiskt ansvarig för sina barn tills de fyllt 20 år. Det är faktiskt så. I förlängningen innebär det att jag också får ett ansvar för ett barn som jag själv inte valt att skaffa. Som barn (för det räknas du som tills du är 18) lägger du alltså en ansvarsbörda på dina föräldrar som de inte själva valt. Säg mig, är det särskilt moget att göra så?
Sedan har vi det faktum att det finns en far med i bilden också. Lika ung antar jag. Och lika oerfaren när det kommer till att hantera livet med alla dess glädjeämnen och problem. Ingen kan veta om ett förhållande håller i längden men oddsen för att det ska gå åt skogen är minst sagt överhängande när man är så ung.
Det låter så gulligt nu, men med ett fullt ansvar för en ny människa som är fullt beroende av er de närmaste 20 åren minst (för nu ska vi vara realistiska, många kan inte flytta hemifrån förrän tom en bra bit efter 20) så kommer ni att sättas på prov och er relation likaså. Om du blir ensam med ansvaret för barnet, har du funderat på vad det innebär?
Er sociala situation kommer att drastiskt förändras eftersom ni får helt andra prioriteringar. Era vänner kommer inte att hysa någon större förståelse för att ni måste förändra era liv i grunden. De flesta kommer att försvinna.
Barn är ingen katastrof men ni ska tänka över det noga vad detta faktiskt innebär. Genom att läsa det du skrivit i ts så kan jag bara konstatera att du inte gjort det ordentligt. Du har bråttom att bli vuxen, men du har uppenbarligen inte förstått vad som krävs av en vuxen. Det är inte bara kul, det är en massa ansvar för sitt liv och de val man gör, och de kan du inte backa från när de väl är gjorda. Och i förlängningen, det ska ett barn inte heller behöva lida för.
jag förstår vad du menar, jag har också alltid längtat efter barn, har också alltid varit "äldre" och "mognare" än jämnåriga.
jag har däremot väntat med att skaffa barn. Har nu till och med hunnit fylla 20 men har inget barn. jag ser det som om jag bygger upp en bättre framtid för barnet/en.
jag längtar varje dag men jag vet att genom mitt beslut att vänta kommer barnen att få en bättre och enklare vardag. jag hade klarat det då men nu är det så mycket enklare. som tur var är det inte så länge kvar nu.
har inte läst i tråden
men jag tycker INTE att det är normalt att planera barn när man är 16 år
Men kära någon du är bara ett barn. Ett BARN inget annat. Så ni har varit ihopa i några månader...ja det är ju ett långt förhållande.
Du har mycket kvar att lära dig. Man kan ha så många planer när man är 16 för man vet inte bättre.
Väx upp innan du skaffa barn.
Jag tycker att det låter lite ogenomtänkt. Varit ihop ett par månader... Efter ett par månader känns ofta allt jättebra. Man är nyförälskad och ska rädda världen tillsammans. Skulle vara roligt ifall du skrev igen om 10 år. Ifall ni får barn nu är min gissning att du ej längre är tillsammans med pappan då.
16 år och nyförälskad. Ett bästa råd från mig är, njut av förälskelsen och lev livet. Skaffa inte barn. Det är inte så romantiskt!
har inte läst tråden.
men för att var helt ärlig så låter det rätt ointelligent att planera att skaffa barn när man är så ung att ens mamma nästan fortfarande får barnbidrag för en själv.
