Jag och min pojkvän, båda 16 år, har varit tillsammans i några månader nu och har redan börjat prata om att skaffa barn nu. Båda vill så fruktansvärt mycket och inget skulle få oss att ändra oss.
Problemet är bara hur andra skulle reagera på det... Hur låter det? Som att vi är konstiga?
Dessutom... om det är någon som har fått barn i så unga ålder kan ni väl berätta om hur det är med ekonomi ect.
Tacksam för svar.
Vart är ts egentligen?
skriver bara som det är/var... man förstår inte.. det går inte att förstå hur det är att vara 16 med ett litet barn..
och jag inser att ts (trådstartaren) kommer att göra som hon/de vill hur som helst men jag hoppas att hon för sin mammas skull om inte annat ser till att de har ekonomiska möjligheter att flytta hemmifrån och försörja sig själva och en liten innan de skaffar en...
Tror hon undrar vart TS är själv 
haha precis jag undrade VAR ts är, därav "vart"
Jag kan förstå er längtan för den hade jag själv i samma ålder. Men skillnaden mot idag är att idag förstår jag att jag absolut inte hade kunnat tagit hand om ett barn & kunna ge det samma trygga uppväxt som jag gör idag. Inte för att en ung förälder= dålig förälder, men har man jobbat, rest & gjort sånt man "ska" göra som tonåring har man fått bra mycket mer livserfarenhet. det är oxå då man inser att hur ofta man än fick höra hur " mogen" man var, så var man fortfarnade bara ett barn! Jag hade själv de "rosa drömmarna" om hur perfekt & gulligt det vore med en bebis. Såg framför mig hur jag gick omkring med min lilla bebis, hur vi lekte & tog hand om en liten. Det jag däremot inte tänkte på var hur allt annat i livet skulle fungera. Laga mat, städa, tvätta, bada ungar, läsa sagor, föräldramöten, ha tid för mig själv, vårda vår relation. Hinna med att träffa kompisar etc.
Min mamma var 20 & pappa 21 när de fick sitt första barn & de har alltid sagt att de inte ångrar att de skaffade barn men däremot hade de gott kunnat vänta ett par år. Själv var jag 24 när mitt första föddes, & idag kan jag på sätt & vis ångra att jag inte väntade ett tag till jag med. Inte för att jag skulle hinna med att resa & "leva livet", utan för att jag & min sambo skulle få "vår" tid tillsammans. För det är inte samma sak nu när man har barn. Den ena nattar medans den andra gör något annat som behöver göras. Sen helt plötsligt är det dags att gå & lägga sig själv. Och då har man inte hunnit sitta ner & prata vuxenprat alls!
Tvivlar inte en sekund på att man som ung förälder inte skulle klara av att ta hand om ett barn, men det blir på sin egen bekostnad.
Det är härligt med barn - helt underbart faktiskt! Det bästa som kan hända & man inser att det är inget man skulle vilja vara utan. Men det är ju inget man behöver ha bråttom med. Jag har alltid tänkt att om vi får barn tidigt så hinner man ju resa, skffa en bra utbildning etc senare när barnen blivit stora. Men då är det nog inte samma sak. Det är bara nu du kan ha den friheten att bara göra precis (nästan) vad du vill, utan ansvar för något eller någon annan!
Hur blir det OM ni skulle göra slut om något år? Då är du fortfarande förälder, & du kommer inte kunna resa jorden runt med dina vänninor som är UTAN barn. För de kommer definitvit inte vilja ha med en mamma & barn på deras livs resa när de ska ut & parta på kvällarna. Jag trodde att jag gjort bort det där med att vara ute & festa ( det hade jag inte alls någon lust med, för jag ville leva "familjeliv" & vara "vuxen") Men när mina barndomskompisar utan barn går ut idag, åker dit de vill NÄR de vill etc då inser jag att sånt hade jag faktiskt oxå velat göra. Och när jag sen är 40+ och ska göra allt sånt - då kommer det bara vara jag som är "gammal" & går på krogen, gör jorden-runt resor etc. För alla jämnåriga sitter då hemma & lever familjeliv!
Hür ni än väljer att göra är det bara ni som kan bestämma, men ha det med i tankarna att när ni skaffar barn så är det en livslång uppgift. Det ska vara för evigt & är inget som man kan ångra. Ni måste tänka på hur det är att ta hand om en 7-åring, eller någon som är 15, inte bara på hur det skulle vara att ta hand om ett spädbarn som ligger tyst & förnöjt i barnvagnen bara den har ätit.
Och väljer ni att skaffa barn kan det ju vara bra att ni börjar jobba nu, så hinner ni ordna bostad, bättre fp & allt annat som behöver ordnas. Tänk oxå på att ni kanske behöver åtminstone 10´000 för att kunna köpa barnvagn, säng, kläder, skötbord etc. Sen om ni vill ta körkort, kommer ni att ha råd med det? Köpa en bil? Vad händer om frysen går sönder- har ni en buffert för det? Ert barn kanske behöver glasögon? Ta med allt i beräkningen av vad som kan hända.
ja, vad säger andra? Det är klart att ni kommer få stå ut med att andra i er ålder kommer att prata om er bakom er rygg, era vänner kommer säkert tycka att det är mysigt att besöka er till en början men sen kommer de vilja göra sånt som de tycker är roligt & där kommer inte ni vara inräknade! Vuxna runt omkring er kommer "tycka synd" om er, alltid hålla ett öga på er & ni kommer alltid kämpa mkt hårdare än alla andra för att kompensera & se till så att ingen kan klaga på det sätt ni tar hand om ert barn.
Lycka till!