Jag och min pojkvän, båda 16 år, har varit tillsammans i några månader nu och har redan börjat prata om att skaffa barn nu. Båda vill så fruktansvärt mycket och inget skulle få oss att ändra oss.
Problemet är bara hur andra skulle reagera på det... Hur låter det? Som att vi är konstiga?
Dessutom... om det är någon som har fått barn i så unga ålder kan ni väl berätta om hur det är med ekonomi ect.
Tacksam för svar.
jag var 16 år när vi planerade att skaffa barn.. men då hade vi varit tillsammans i 3 ½ år redan, och min pojkvän hade fast jobb o stadig ekonomi, viket faktiskt krävs. idag får vi in ca 18000 efter skatt o det kan vara väldigt jobbiga månader ibland när allt är betalt... jag älskar min son över allt annat o ångrar inte en sekund att vi skaffa barn så tidigt, men som sagt, ni borde nog ha en inkomst iaf. för er egen skull, man måste ju kunna röra sig lite.. lycka till o hoppas ni gör de som känns rätt!!
se till att ni är säkra på varann o att ni har fixat med pengar, Gifte mig som 17 åring o fick barn därefter..var ett par år på soc innan vi fixat allt..ganska tufft.
Tycker att ni skall vänta ni har inte vart ihop så länge och e för unga. Lev livet istället och vänta lite. ni har all tid.
För att svara på din fråga; Inte konstiga men unga och naiva. Att planera barn efter några månaders förhållande, och vid så ung ålder låter otroligt barnsligt. Kan man inte vänta för att ge sitt barn lite bättre förutsättningar (vilket ni troligtvis har om ett par år), bör man inte skaffa barn. Det är faktiskt inte er det handlar om, utan barnet. Att resonera som ni gör "inget kan få oss och ändra oss", visar bara på att ni verkligen inte är mogna för det. Det handlar inte om att tillfredställa erat behov "vi vill så fruktansvärt mycket", utan att barnet ska ha förutsättningar för ett bra liv. Herregud, "varit tillsammans några månader", då vet ni ju inte ens vad ett förhållande innebär! Ta reda på det i lugn och ro först innan ni börjar tänka på barn.
Min kompis fick barn som just fyllda 15åring. hennes kille var 14år då. det var inte plannerat och när hon fick veta att hon väntade barn var hon i 7:de månaden. (det syntes inte,hon visste inte) Det var bara att behålla barnet. nu är hon 16år och det är verkligen tungt för henne. men hon har sin mamma och det i sig är en hjälp för henne. förhållandet tog slut just innan barnet skulle fylla 1år.
Hon är en jättebra mamma och gör allt det som andra mammor gör med sitt barn.Hennes vänner svek henne i början men hon har hittat andra vänner (jag tex) som bryr sig. Ekonomin är den enda grejen jag kan tänka på som hon har problem med...eftersom ingen verkar vilja anställa en 16åring :( jag har frågat henne en gång om hon hade velat anars.hon sa att hon hade nog inte velat ha barn just när det blev, men hon ångrar inte dottern.
Heeej.
18 årig mamma här!
Jag var 16 år när jag fick min son som nu är 2 år :)
inte för att det var planerat men ändå jätte varmt välkommet
jag tycker det går super med allt även fast jag fick höra mycket
komentarer av många t.e.x. du är för ung behåll inte barnet
hur ska ni klara er ekonomiskt? ni har ej jobb utbilning o.s.v.
men hittils har vi ju klarat det gallant :) Det kan ju gå snett
för både äldre och yngre föräldrar !!
som sagt mamma är ingen ålder utan det är något man är och
kommer att vara hela livet 
Och man växer in i rollen som
förälder !!
Hej! Jag var 16 när jag och sambon planerade att bli med barn! Fyllde 16 i juli blev gravid i november. Födde en dotter 2 aug-05 så hon är snart 3 år! Allt har gått jättebra. Det som har varit lite jobbigt är att jag har ingen utbildning så det är svårt att få jobb. Min sambo hade inte heller något jobb. Och soc ville inte hjälpa för att mina föräldrar var försörjningsskildiga tills jag var 18. Och min sambo hade bara praktik och fick ut ca: 4000 kr/mån. Så jag fick bo hos min pappa så att mion sambo kunde gå på soc och få en lägenhet som dom betalade och så han fick lite pengar därifrån ( Men det är inte mycket)Hade kanske 1000-1500 kr kvar efter hyra och el var betald. Men sen bodde vi ju ihop några månader innan vår dotter föddes och sen fick jag föräldrapenning + barnbidrag, men det är inte heller mycket 180kr om dagen, tar man ut 7 dagar i veckan så blir det efter skatt någonstans mellan 4000-4500! Och visst det låter mycket när man inte har barn.. men sen ska man köpa blöjor,mat,ev. medicin. försäkring m.m! Det kostar. men vi har klarat oss bra! Nu är jag 20 år nästa månad och har en dotter på snart 3 år och en liten son på 5 månader. Jag ångrar inte mina barn men när jag tänker efter så hade jag gärna väntat några år innan jag skaffade barn!! Jag har inget jobb, och vill börja skolan efter jag har varit mammaledig, och studielån är dyrt, när jag har pluggat färdigt kommer jag att ha studieskuld någonstans mellan 300.000-400.000 och det ska också betalas tillbaka! Men lycka till om ni nu väljer att bli gravida. Allting går om man vill men tänk efter lite innan... ni har hela livet framför er, spara några år till att leva ut ungdommen...res,festa och ta hand om er själva. Om ett barn kommer, då kommer ni alltid att vara 2:a hand! Kram kram
Jag var 26 när min dotter föddes. Jag har längtat enormt efter barn sedan jag var 15 år. velade med min kille om vi skulle skaffa barn då. MEN som tur var så väntade jag. Efter åtta år tog det slut mellan oss, jag ville göra andra saker och känslorna dog. Det är lätt att man målar upp en ljuvlig bild ang barn och man tänker nog inte på att hela ens eget läggs åt sidan. jag tror inte att man är mogen vid 16-års ålder, varför inte ha den där mysiga längtan ett par år till och se om det verkligen håller sig med pojkvännen. I den åldern kan mycket hända genom åren.. Och det som nog mest påfrestar ett förhållande är just barn. Det är nog många som håller med om det. Jag vill inte peka men vill gärna att ts tänker lite till. Barn är inget man skaffar pga att man får infall och är föräskad. Min mor fick barn när hon var 17, visst det gick bra men hennes kille tog inget ansvar, han förstod inte hur mycket han fick lägga åt sidan så det tog slut mellan dem å mamma fick ha sin mamma till hjälp. Man ska komma ihåg att när man fått barn går det FÖRST. Sena utekvällar och krogen blir något man får glömma. (ok, ibland får man ju barnvakt) jag minns att jag tyckte det blev jobbigt att inte ens kunna duscha när man ville. Haha!!! Detta var mina tankar...
Man ska inte glömma bort heller att man bara får 480 dagar föräldrapenning, de delar man lika på men den ena föräldern kan överlåta max 180 dagar till den andra. (Alltså alla sina dagar utom 60 dagar)
Tar man ut 7 dagar i veckan tar dagarna slut på ca 14 månader.
Sen att leva på soc tror jag ingen vill. Och de sätter ju en del krav på en oxå, att man bor så litet och billigt de bara går och att man aktivt söker jobb varje dag och är berädd att åka på ett jobb direkt telefonen ringer.
Har man redan ett jobb har man rätt att arbeta hur man vill tom barnet fyller 8 år. Tror inte man lyckas få jobb så lätt om man på en interjuv säger att man bara tänker jobba mellan kl 9-14 
Allt går bara man vill, men man kan göra det både enklare och svårare för sig själv. Sen märkte jag att vårt förhållande ändrades när vi flyttade ihop. Och första året med ett barn är det tuffaste man kan gå igenom under sitt liv och det är många tyvärr som går skiljda vägar åt under barnets första år och jag tror det är vanligare bland unga föräldrar (läste någon undersökning av scb i nån gravid/föräldra tidning för ett tag sen)
Det finns ett bebissug som jag tror typ 99% tjejer hamnar i kring 16 års åldern. Sen avtar de när man kommer på vad mkt mer man ska fixa, jobb, körkor, plugg, eget boende osv för att sen komma tillbaka som ett barnsug.