Jag kan bara berätta hur det varit för mig, jag orkade int eplugga så jag klara gymnasiet med hyffsade betyg, skulle aldrig mer sätta mig i skolbänken.
Sista året i gymnasiet bodde jag med min pojkvän hemma hos hans mamma, när vi båda fick jobb skaffade vi eget och shit vad det kom fram nya sidor från oss båda. Jag vet inte hur mkt jag skrikit, gråtit och hur många gånger jag kastat ut honom och t.om kastat förlovningsringen efter honom.
Det tog ca 1 år att växa ihop som sambos.
Efter 2½ år börja vi bebisverkstan då vi båda hade fast anställningar med en mkt bra lön. Fick vår son strax före vi fyllde 22 år.
Och vi har allt, stort hus (och vi har köpt hus nu så vi kommer ha ett eget) en bra bil, jobb osv osv men det är otroligt jobbigt. Man möter nya sidor av varandra varje dag och det är skitjobbigt.
Jag ångrar självklart inte att vi skaffat barn, men jag vill bli barnmorska, och eftersom jag inte orka plugga i gymnasiet så kommer jag få plugga massa nu och det har vi inte råd med.
99% av alla mina kompisar ville ha barn i 16 års åldern, skillnaden är att vid den åldern har man en bebislängtan, den försvinner sen och blir till en barnlängtan.