Anonym (S) skrev 2024-06-26 21:20:42 följande:
Nja.
Här håller jag inte med dig.
Dels för att det i många fall faktiskt finns fog för oron (omsorgsbrist/svikt) men där det räcker med samtal.
Jag har suttit med så många föräldrar som fått wake-up calls kring exempelvis sin ilska som vi inte behövt göra något vidare med. Var det i onödan om de barnen fick med sig föräldrar hem som blivit medvetandegjorda?
Ungdomar som snattat (genererar alltid en orosanmälan) som får ett samtal med socialtjänsten, vilket sätter tonen hur allvarligt det är, är det också onödigt?
Det leder sällan till utredning men ger många gånger god effekt.
Sen finns det som sagt gruppen som tackar nej trots uppenbart behov men där rekvisiten för LvU inte är uppfyllda. Och de är de svåraste. De ser (som du) att en nerlagd utredning är lika med bevis på att oron var obefogad, för att det inte ledde till tvång. Och så fortsätter omsorgsbristen...
Och dels för att den som anmäler inte vet om oron är befogad. Tror ingen vill att lärare, förskollärare, fritidspersonal, läkare etc ska agera som utredare. Hur skulle det bli tänker du?
Här kan fältet dock göra väldigt mycket.
Jag har jobbat som skolkurator i många år och vi startar alltid alla föräldramöten på hösten med information om skolans anmälningsplikt, som rektor och jag hållit i. Där det tydligt framkommit i vilka fall som skolan absolut inte ska berätta för föräldrarna om anmälan.
I den bästa kommunen som jag jobbat i hade vi med oss representant från socialtjänsten som kan berätta om sitt uppdrag och svara på frågor. Blev på ett neutralt sätt istället för i en laddad situation som vid en faktiskt anmälan.
Och gjorde faktiskt att fler föräldrar vågade ta egen kontakt med socialtjänsten och fick stöd.
Oro som inte gäller våld/sexuella övergrepp brukar jag alltid informera om. Ofta vet föräldrarna och skäms. Jag erbjuder alltid en möjlighet att ringa tillsammans och söka stöd och vara med på anmälningsmöte.
Jag vill poängtera att dessa fall är de flesta. Missbruk, psykisk ohälsa, svårigheter att möta barnens behov, kommunikationssvårigjeter och konflikter, hög skolfrånvaro etc etc etc.
Det är en hel i samhället som görs som i de flesta fall inte leder till worst case scenario.
De flesta tester som görs hos läkare visar sig ju vara ofarliga saker Ska detta inte göras?
Remisser som skickas till specialister, ska läkare låta bli om de inte är 100% säkra...och varför ska vi då ha specialister?
LvU-ansökningar och tvångshämta barn är en extremt liten del av socialtjänstens arbete.
Extremt liten.
Så varför enbart fokusera på den delen?
Jag är precis som du kritisk till en hel del av det arbete som bedrivs ute i kommunerna. Vissa handläggare är verkligen inte lämpliga men för många handlar det faktiskt om urusla förutsättningar. När någon anses erfaren och gammal i gården efter att ha jobbat 1-2 år på samma ställe då är det något som är galet! Så var det inte när jag började
Men jag skulle önska att en del av kritiken skulle riktas till de som sätter ramarna, dvs på politiker och höga chefer.
Du skriver mycket och en hel del intressanta saker. Gillar dina inlägg.
"Medvetandegjord". Tror de flesta vet att man inte får slå sina barn. Något jag också vet är att barn kan uppfatta saker på andra sätt än vuxna. Exempelvis att sära på två syskon som bråkar. Det betyder inte att man blivit slagen. Om två personer under lek springer ihop med varandra och krockar kan barn göra sig illa. Det betyder inte att det ena barnet slog det andra, även om barnet skadar sig och blir ledsen. När sådana saker inträffar och barnet ska återberätta vad som hänt är det inte alltid som orden hamnar rätt. Det kan ge en del konsekvenser rörande det vi talar om.
Rörande snatteri. Ja, jag tror också att de barn som blir anmälda pga det blir lite mjuka. I vart fall ett tag. Det ligger nog i sakens natur att visa ånger i samtal med socialtjänsten då.
En del fall kan bli rätt sjuka, för att återknyta till första stycket. Barnet säger till någon personal på skolan att det blivit slaget hemma. Orosanmälan görs. Barnet hämtas utan vårdnadshavares vetskap till polisen. Barnet börjar förstå allvaret i situationen, men håller fast vid versionen att denna blir slagen hemma, för nu går det ju inte att ångra sig och förlora ansiktet. Det blir ju konstigt. Något medvetandegörande om vad det ställer barn och föräldrar i för situation informeras naturligtvis inte om från vare sig socialtjänst eller polis. Barnet ska ju "skyddas" och "tryggas". Förälder kallas till förhör. Förälder som givetvis är helt chockad, eftersom denne på riktigt aldrig krökt så mycket som ett hårstrå på sina barn blir anklagad för att slå sina barn. Ord står helt plötsligt mot ord. Åtalet läggs ned, eftersom det inte finns några bevis. De finns heller inga fysiska tecken på misshandel och barnet kan inte svara på när det skulle skett. Socialtjänstens misstankar kvarstår dock och föräldern erbjuds någon form av stöd i form av familjebehandling för att "tygla sin ilska". Eftersom barnet blir hämtat i skolan av personal från soc och polis förstår då övriga i klassen att något har inträffat. Barnet frågas ut av övriga barn, som då svarar att det förhörts av polisen.
Nästa steg blir att socialtjänsten börjar förhöra sig med personal på andra förskolor och skolor där syskon går. Har de märkt på de andra barnen att de blir misshandlade? Personalen där börjar fundera på varför de ska svara på de frågorna och börjar tänka efter om de noterat några blåmärken..., kanske blir de även något mer reserverade i sin kontakt med barnens föräldrar?
Det blir rätt absurt eller hur? Är det ett lyckat exempel? Tror inte det är speciellt ovanligt heller. Efteråt utvecklar den drabbade vårdnadshavaren posttraumatiskt stressyndrom, drabbas av koncentrationssvårigheter och barnet förlorar sin tillit till vuxenvärlden och börjar få hög skolfrånvaro och sluter sig alltmer. Men utredningen är nedlagd. Man har skapat problem som inte fanns. Vad finns det för handlingsplan där?
Socialtjänsten kan ju omöjligen vara ovetande om vad som händer efteråt, eller hur? De kan ju inte på allvar tro att när de stänger utredningen så är det klart. Har man väl öppnat Pandoras ask så är den ju öppen. Då bör man ha beredskap för att kunna hantera sådant som kan flyga ur asken. Min erfarenhet är att den beredskapen är noll. Så många har likartade upplevelser.
Att jämföra detta med någon form av cancerscreening hos en läkare för att utesluta det värsta är inte riktigt jämförbart. För det första görs det inte med tvångsmedel. För det andra är det inte brottsligt. För det tredje drabbar de inte tredje part och det finns inga former av förtäckta hot.
Det är möjligt att soc förutsättningar är urusla och det gnälls ofta på bristande resurser, men är verkligen metoderna ändamålsenliga? Väger man risk och nytta? Hur ser man på nedsidan? Att leva med hotet av att förlora sina barn och känna en vanmakt över att man blir misstänkliggjord och inte trodd på kan nog knäcka en hel del.
