• Anonym (Usch)

    Killen ”tar” min graviditet

    Jag är så arg att jag kokar! 


    fick reda på att jag är gravid för cirka 4 veckor sedan, helt oplanerat och vi blev båda chokade. 


    när choken lagt sig blev jag euforisk, svävade på moln, berättade för min mamma och plötsligt fick livet en tydlig mening. 


    jag har en sambo, varit tillsammans cirka 1 år, han har två barn sedan innan. Vi har inte haft ett problemfritt förhållande på något sätt, vi bråkar ofta. Men har såklart fina stunder med. 


    han vill absolut inte att jag ska behålla det pga vår ostadiga relation och andra faktorer (ekonomi). Han föreslår istället att vi försöker igen om något år. kan tillägga att jag är 33 år. 

    jag blir så jävla förbannad på honom, vi båda var medvetna om att detta kunde hända när vi hade oskyddat sex. Sen har han mage att tvinga mig att skada min kropp frivilligt och föreslå att vänta ett år och försöka igen?! Vad är det som säger att det är annorlunda om ett år?! Och jag förväntas ta hand om hans barn (älskar dom) men får inget eget?!


    har självfallet mängder av hormoner som säkert eldar på känslorna. Fick även abrupt avsluta min medicinering med antidepressiva (sjukskriven) när jag fick reda på graviditeten.

    vad ska jag ta mig till? Det svåraste för mig är tanken att jag ska gå och döda ett barn, jag vill verkligen inte. Om vi tar bort det, vet jag inte om jag kan se mig själv leva med denna man längre. Pga min ålder ser jag även detta som lite sista tåget. 

  • Svar på tråden Killen ”tar” min graviditet
  • Anonym (Usch)
    Anonym (m) skrev 2024-05-10 21:20:23 följande:
    Det där var det mest efterblivna och verklighetsfrånvända som jag har läst på länge. Det är ju bara hemmasnickrat önsketänkande. 
    Jag tycker det var fint :)
  • Anonym (Kram)

    Ts är sjukskriven NU men barnet föds ju om 8 månader, det är ganska lång tid att kunna ordna upp saker. 

  • Anonym (Linda)
    Anonym (Kram) skrev 2024-05-10 22:29:47 följande:

    Ts är sjukskriven NU men barnet föds ju om 8 månader, det är ganska lång tid att kunna ordna upp saker. 


    Jo visst så är det, hoppas det löser sig på nått sätt oavsett hur hon gör. 
  • Anonym (Linda)
    Anonym (Usch) skrev 2024-05-10 21:35:47 följande:
    Jag tycker det var fint :)
    Tack :) Hoppas det löser sig för dig oavsett vad du väljer,  behöver du hjälp med någonstans att ta vägen kan du nog kontakta kvinnojour så du kan få råd. Det är jobbigt att vara ensamstående men det går. Kram och lycka till!
  • Anonym (C)

    Ännu en kvinna som inte tänkt längre än näsan räcker. Hur kom ni på att ha oskyddat sex om ni inte kan ta konsekvensen av det. Du klarar det men han?? Jävla stolpskott som inte skyddade sig. Nu sitter du i skiten pga att nu inte pratade igenom det innan. Sluta att jama om att döda ett barn. En abort är gjord långt före det blir ett barn. Om tiden tickar på så kanske du borde bada lite mer kräsen i valet av barnafader. 

  • Anonym (Ida)

    Är relationen dålig kan man ju ändå förstå hur han resonerar. Jag fick min första vid 32, andra vid 35 och tredje nu vid 39 år och gravid första försöket på de två sista. så det tycker jag inte du ska grunda det på. Men vill du behålla ska du, men inte bara för tanken att det känns fel att göra abort. Ibland är det det rätta. Inte lätt bli ensamstående heller. Och svårare hitta en ny man. I bland tycker jag ändå man verkligen ska tänka till.

  • Anonym (....)
    Anonym (Dumpa honom) skrev 2024-05-10 15:10:08 följande:

    Du har inte en aning om hur mycket svårare det kommer vara med en bebis. Då kan du inte avfärda hjälp från din mamma för att miljön känns fel, du kommer inte kunna vara självisk och bara tänka på dig själv och gråta.
    Tröttheten i din utmattning på jobb kommer kännas som en barnlek jämfört med småbarnstiden (själv och med psykisk ohälsa) dessutom kommer du inte kunna sjukskriva dig från nattamning eller kolikskri. 

    Är du inte tillräckligt stark? Vet du om att mödraskap kräver många gånger mer än dom små problem du har framför dig?
    (ångestattacker dödar inte foster) Av med offerkoftan och ta tag i saker. 


     Nu har du bestämt dig för att bli mamma trots sämsta förutsättningarna i världen. Då är du skyldig ditt barn att lösa saker även om det är obekvämt.


    Så oempatiskt. 

    Det kan tvärtom vara så att det är just ett barn som TS behöver, för att ha någon att höra ihop med och slippa vara ensam. Karlar kan alltid svika, men ett barn är för livet. När barnet blir större, blir de två ett team som kan stötta varandra. Och till dess FÅR man styrka av att ha någon annan att ta hand om och ansvara för. 
  • Anonym (....)
    Anonym (Suck) skrev 2024-05-10 15:48:05 följande:
    Du tänker kanske att TS inte framöver har någon skyldighet att försöka befrämja en god relation mellan det kommande barnet och dess pappa + halvsyskon?

    Fast DET är inte prio 1 nu. Det är ju barnens far som ställer till situationen, varför skäller du på TS? Hon verkar ju ha velat vara - och ha varit - en engagerad styvmamma till hans barn. Bebisen som är på väg kunde ha knutit ihop familjen, och säkrat upp TS som styvmamma till hans tidigare barn. Men han ville inte unna henne ett eget barn, och han bryr sig uppenbarligen inte om hur hans barn ska reagera på att TS försvinner, heller.
  • Anonym (....)
    Anonym (Linda) skrev 2024-05-10 20:57:01 följande:

    Nej alltså jag tycker nog att det kan vara för barnets (eller barnet som skulle blivit) skull också om det är ett barn som skulle få det väldigt jobbigt om han eller hon föds, om man känner att man inte har något alls att erbjuda ett barn eller t.ex om barnet har någon sjukdom eller missbildningar så att han eller hon kommer lida väldigt mycket. 

    Man kan inte alltid heller säga att det är bara att adoptera bort .. Många adopterade mår dåligt (absolut inte alla) och fler adopterade tar livet av sig än andra.. Har själv två vånner som blev adopterade och som har mått väldigt dåligt , en är inlagd nu efter år med psykisk ohälsa och missbruk, 
    Men det gäller såklart absolut inte alla, många får väldigt bra liv. 

    I Sverige är det ju dessutom svårt att adoptera bort ett barn, det blir ofta att de hamnar i systemet och hos familjehem och allt möjligt och får flytta runt ..  jag har också gått i de tankarna när jag var ensamstående och gravid.. men det är inget man vill utsätta sitt barn för. 


    Sen tycker jag att ett barn kan få det bra även om man inte har perfekta förutsättningar , kärnfamilj , villa, vovve och volvo.. men ibland är kanske det bästa för ?barnet? att inte behålla.. Beroende vad man tror på kan man ju tänka att det barnets själ kommer tillbaks sen när man kanske blir gravid igen med bättre förutsättningar. 


    Pratar inte om TS situation nu utan mer allmänt , jag vet alldeles för lite om henne för att kunna säga nånting säkert om det. 


    Fast man kan ju inte fatta beslut baserade på vidskepligt önsketänkande. För övrigt skulle det lika gärna kunna bli så i så fall, att själen hamnar i en barnkropp i en familj med mycket sämre förutsättningar. Kanske i slummen i något U-land...
  • Anonym (Linda)
    Anonym (....) skrev 2024-05-10 23:36:17 följande:
    Fast man kan ju inte fatta beslut baserade på vidskepligt önsketänkande. För övrigt skulle det lika gärna kunna bli så i så fall, att själen hamnar i en barnkropp i en familj med mycket sämre förutsättningar. Kanske i slummen i något U-land...

    Inte du igen.. Jag skrev att man kan tänka så. Varken du eller jag vet någonting om hur det ligger till med det egentligen. Jag är troende men inte abortmotståndare. Man kan tänka så när det handlar om missfall också.. Jag har kanske tänkt så nån gång men både när jag fick missfall (17 år gammal så kom inte med ditt tjat om ålder) och när jag gjorde abort blev jag gravid igen så pass snabbt efteråt så jag skulle inte haft mitt första eller tredje barn om det inte hade varit för missfallet och aborten. Det räcker för att jag inte ska känna mig ledsen utan faktiskt tacksam för att det blev så.

    Har aldrig sagt att TS ska göra abort utan jag pratade om det allmänt , det är inte alltid själviskt att göra abort. 
    Jag tycker det är kvinnan som är gravid som bestämmer , alltid och utan undantag. Man ska inte behöva göra det om man inte själv vill. Men jag  tycker inte heller man ska behöva skrämmas till att behålla av påhittade ?fakta? som du har kommit med tidigare.

    Tack och hej! 

Svar på tråden Killen ”tar” min graviditet