Killen ”tar” min graviditet

Jo på nått sätt ser han väl det så. Vi hade oskyddat sex en gång dagen efter att min mens tagit slut, så de måste ju överlevt jäkligt länge där inne. Så det var tur eller otur beroende på hur man ser det. 

1)Barnen är små så det är omöjligt i praktiken att inte hjälpa till när vi bor i samma hus. Vad skulle det vara för relation att säga nej till barn när de behöver nått? 
3) jag tycker också det känns onödigt, farligt och allt men har svårt att formulera det för honom. Vad tänker du exakt är galet med det? 

jag vill inte heller ta hand om ett litet barn ensam. 

Och om han nu tycker vår relation är så pass ostadig, varför utsätter han sina egna barn för det? Jag är mycket noga med att de inte ska höra eller se när vi är osams men vet också att barn fattar mer än vad man tror.

Ja jo jag håller absolut med. men älskar redan barnet över allt annat och skulle göra allt för det. jag kommer aldrig förlåta mig själv om jag tar bort det och dessutom ångra mig resten av livet. 

jag känner mig klämd mellan en Sten och ett hårt ställe. Hur jag än gör slutar det med att jag blir ensam och förlorar allt jag arbetat hårt med att bygga senaste två åren. Då menar jag också relationen till mina bonusbarn som jag verkligen älskar. 

till råga på allt så har killen nu under de senaste dagarna när allt detta är som mest intensivt tjatat och tjatat om att ha sex. Vi snackar tjatat uppåt 10 ggr per dag om inte mer. Hur någon kan vara så okänslig är helt bortom mitt förstånd. 

Det har gått mer än en par veckor. jag fick reda på det för ett par veckor sedan och var troligtvis då i vecka 4-5. bokade direkt abortrådgivning som fanns ledigt först drygt två veckor senare. Blev tillsagt att jag måste boka ännu en abortrådgivning för att kunna genomföra det, och på den får jag vänta ytterligare nästan tre veckor. 

Tycker inte det är relevant men pga livssituation och boendesituation var det enda alternativet att flytta ihop om vi ville fortsätta 

det låter som en dålig start men jag tror att det hade gått. men mycket tålamod och engagemang. 

finns fler saker i vår relation som har hänt som jag väljer att inte skriva om här men som hade gett dig ännu starkare argument. 

jag är bara så förtvivlad över att själv ha satt mig i denna overkliga situation. Vid lunch idag kommer hans barn hem. Jag har uttryckt att jag inte kommer kunna vara en bra bonusmamma nu när allt detta har hänt och vill därför åka härifrån innan de kommer. Dom tyr sig väldigt mycket till mig och det är svårt för Mig att ens få vara lite ensam när dom är här Och det finns absolut ingen tid för mig och killen att prata, inte ens när de sover eftersom han sover med dom. Han anser då att det är mitt ansvar att träffa dom och berätta att jag kommer vara borta ett tag och när jag kommer tillbaka. 

så nu har jag sovit typ tre timmar och måste packa nått och åka någonstans snart. Har ingen aning om vart jag ska ta vägen. 

?och har en rätt kraftig bihåleinflammation, så allt annat än en varm säng känns helt otänkbar. Jag tycker så synd om mig själv nu och är så patetiskt så jag vet på riktigt ingenting. 

Vi har självfallet haft det otroligt bra emellanåt, annars hade jag väl inte varit här. Har upplevt några av mina absolut bästa stunder med honom. 

skulle uppskatta om du kunde hålla dig till ämnen då det finns mycket bakom vad som lett upp till detta som jag varken vill eller kan förklara här