Min son 25+ skriker och gapar på mig och har allmänt konstig beteende - Han påstår att jag gjorde så när han var ett barn

Normalt för en tonåring. Du hade behövt stå ut med det. Det är en fas som går över. Men du har bara fokus på dig själv hela tiden. 

Om du har den inställningen så kan du glömma att kunna skapa en bra kontakt med honom.

Och nej, det är varken omoget eller konstigt. Det är du som är okänslig mot honom. 

Så fasen har suttit fast i hos honom?

Det är säkert svårt att ta ett "förlåt mig" på allvar om personen preciiiis innan sagt "Jag har inte gjort något!"

Du verkar tro på fullt allvar att det var ok för dig att bete dig på sättet du betedde dig när han var barn, och nu tycker du att ni ska lägga allt bakom er och börja en ny relation.

Problemet är att HAN inte fick en trygg barndom. Han är arg. Det är INTE konstigt.

Du borde under barndomsåren ha varit hans trygghet, men du var precis tvät om (vad det låter). Självklart får du nu inte någon medalj, respekt eller kramar bara för att du "är hans mamma". Biologisk mamma kanske, men du har itne förtjänat hederstiteln mamma, med den respekt som hör till. För den har itne du förtjänat.

Gå till en psykolog. Din ENDA chans att nå din son är att du förstår att ditt beteende när han var barn itne var ok, och att du tar ansvar för det. Och han kommer inte tro på dig om du inte lagt jobb bakom det = profesionell hjälp!

Att säga att sonen är konstig och känslokall är helt fel väg att gå. Jag skulle itne vara särskilt varm mot min mor heller om hon betedde sig illa även om jag var ung. Man är MERA sårbar som barn!

Som sagt hur jäkla självupptagen får man lov att vara?

Ingen som helst självrannsakan och ingen som helst självreflektion på hur dumt du beter dig och hur otroligt nedvärderande du är mot din son..

Du tar inte ansvar för dina handlingar och ditt agerande. Du har svikit ditt egna barn på ett av de grövsta sätten, ignorera hans känslor över att du, som är han mamma,har behandlat honom som skit. Det går inte bara att "glömma" som som du vill att han skall göra och "längta efter dig" för att du är hans mamma. 

För att använda dina egna ord till dig som du har använt om din son..
Du verkar ju vara för dum i huvudet, för att fatta att sveket du har gjort sätter djupa livslånga ärr i själen.

Lite hårt formulerat, men håller tyvärr med...

TS har inte betett sig som en mamma, och kan därför inte kräva att sonen ska ha samma känslor som man brukar ha gentemot sin mamma... De känslorna, och respekten, kommer av att mamman var trygg under uppväxtåren. Den viktigaste personen i barnets liv.

Då ser man och läser man hur mobbad jag blev i den tråden och ingen förståelse, trots mina försök med frågor.

Allt jag skrev, var bara ''fel''.

För att du skyllde på sonen. Visade noll självinsikt.

Precis som i den här tråden.

Hur kan du tycka att SONEN agerar fel här? Hans MAMMA gjorde hans uppväxt till ett helvete. Förstår inte varför du tycker han borde ha respekt eller kärlek för dig? Pga biologi? För att du fött honom? Så fungerar det inte

Som mamma, så har jag fött honom. Matat honom. Han bodde hos mig. Jag fick honom komma till den åldern han är idag.

Om han får in i det huvudet, att jag har tagit hand om honom och att jag framförallt är hans mamma, så bör han förstå.

Som barn, så sa han plötsligt: ''Min mamma och pappa bråkar'' mitt under middagsinbjudan hos en väninna. Mycket pinsamt. Vid andra tillfällen, så sprang han runt och höll på och röra allt m.m. Jag sa åt honom: ''Kom och sitt här''. Hade han agerat som en gentleman, så kunde alla se att mitt barn lyssnar på mig. Det var inte lätt.

Dessutom ville jag ha två flickor, men stod ut med två pojkar.

Många dagar som jag bokstavligen talat inte ville ha mina barn. Varför? För att det var jobbigt. Ingen frihet och som ett 24/7 arbete åt ingenting, kände jag.

Jag skickade över honom på helgerna för en typ av religionsbyggnad för att studera en vis typ av religion (vill inte nämna vilken religion). Vissa dagar bad jag honom att stanna där hela dagen. Det blev min frihet. Jag måste få vila.

Vid äldre åren (tonåren) slutade han umgås med mina väninnors barn och avslutade deras vänskap och han gick en egen väg. Istället för den där religion byggande, så vandrade han till Stadsbiblioteket och läste hela dagarna andra böcker och kom hem och låtsades att han studerade den religionen ifrån byggnaden. Så gjorde han, tills jag kom på honom. Jag struntade då i om han gick till byggnaden eller inte och lät det passera, eftersom han vid den tiden ändå höll sin käft, till skillnad som barn.

Men som tonåring blev han jobbigt på annat sätt. Som barn, vandrande runt, rörde saker, larvade sig m.m. Skämde ut mig titt som tätt.

Som tonåring: Var tystlåten, skaffade de vänner han ville, men blev inte vänner med mina väninnors barn.

Och sen helt plötsligt ungefär vid ung vuxen åldern, började han med dessa fasoner med gap och skrik gentemot mig. Även om många gånger, var av ett ''sarkastiskt'' beteende eller vad man skall kalla det för, eftersom han skrattade medan han gjorde dessa ''teater'' grejer. Han brukade säga: ''Du gjorde så''. Med andra ord, härmade han mig. Ibland sa han: ''Slag, efter slag, efter slag, efter slag, efter slag, efter slag, efter slag.'' ''Det har blev min barndom.''. Ibland ställde han retorisk fråga: ''Varför gav du bort mina leksaker?''.

Allmänna konfrontationer vid ung vuxen åldern.  Som bara kom utan förvarningar. Men bara någon år senare, vid 24 års åldern, så drog han iväg. Då var året 2018.

År 2022, då gick pappa (min ex man) bort. Då bad jag vår gemensamma bekant att prata med honom om att jag saknar honom och hälsa honom från mig. Bad flera gånger min bekant att prata med honom, så han besöker mig. September samma år (år 2022) gjorde han det. Mycket kall.

Året är 2024 och jag har inte hört någonting ifrån honom.

Jag har försökt sammanfatta allt.

Du låter inte riktigt balanserad. Jag är ledsen, men det du skriver är helt verklighetsfrånvänt. Han har inte bett om att födas, det är ett val som du gjort. Eftersom du gjort det har det varit din skyldighet att ta hand om honom. Istället har han blivit väldigt illa behandlad och det kan eller vill du inte förstå. Sök hjälp, du behöver det!