Min son 25+ skriker och gapar på mig och har allmänt konstig beteende - Han påstår att jag gjorde så när han var ett barn

Det är säkert svårt att ta ett "förlåt mig" på allvar om personen preciiiis innan sagt "Jag har inte gjort något!"

Du verkar tro på fullt allvar att det var ok för dig att bete dig på sättet du betedde dig när han var barn, och nu tycker du att ni ska lägga allt bakom er och börja en ny relation.

Problemet är att HAN inte fick en trygg barndom. Han är arg. Det är INTE konstigt.

Du borde under barndomsåren ha varit hans trygghet, men du var precis tvät om (vad det låter). Självklart får du nu inte någon medalj, respekt eller kramar bara för att du "är hans mamma". Biologisk mamma kanske, men du har itne förtjänat hederstiteln mamma, med den respekt som hör till. För den har itne du förtjänat.

Gå till en psykolog. Din ENDA chans att nå din son är att du förstår att ditt beteende när han var barn itne var ok, och att du tar ansvar för det. Och han kommer inte tro på dig om du inte lagt jobb bakom det = profesionell hjälp!

Att säga att sonen är konstig och känslokall är helt fel väg att gå. Jag skulle itne vara särskilt varm mot min mor heller om hon betedde sig illa även om jag var ung. Man är MERA sårbar som barn!

Lite hårt formulerat, men håller tyvärr med...

TS har inte betett sig som en mamma, och kan därför inte kräva att sonen ska ha samma känslor som man brukar ha gentemot sin mamma... De känslorna, och respekten, kommer av att mamman var trygg under uppväxtåren. Den viktigaste personen i barnets liv.

Detta är ett svar från TS i förra tråden 

"Jag må ha slagit mina barn. Men mina barn har fått mat, kläder och husrum. Jag har aldrig förbjudit mina barn att inte tvätta sig eller allt som barnet behöver. Jag slängde aldrig ut mina barn mitt ute på gatan., t.ex.

Jag har varit en bra mamma, som lagat mat m.m. Inte så att jag bara lagat mat åt mig själv, utan jag laga mat, så det räckte till alla."

Tyvärr TS, är är de saker som du säger gör dig till en bra mamma, bara saker som är GRUNDLÄGGANDE, absoluta basics. Du är SKYLDIG att ge dina barn mat, kläder och tak över huvudet. 

Du är också skyldig att INTE slå dina barn. Det är helt enkelt inte tillåtet i Sverige, och är en grov sak att göra mot dina barn.

Du skriver att din äldsta son ("X") blev 'normal, men du har också beskrivit att han kan bli arg och aggressiv? Det är ju inte normalt?

Det är många som har skrivit detta utan att du tar till dig, men du måste ta ansvar för vad du gjort mot din son. Förstå att du itne varit en bra mamma, och egentligen inte förtjänar förlåtselse.

Du upprepar gång på gång att han borde "glömma", inte leva i det förflutna etc etc. Men det väljer inte du! Du har inget rätt att ställa det som krav. Det är säkert bekväm tanke för dig att tycka att det 'borde vara så', men det är enbart din son som kan bestämma om han VILL lägga saken bakom sig. Och hitills verkar det som att han inte tycker att du gett honom någon anledning till att förlåta dig - antagligen för att du
1) inte tycker att du gjort något fel (fast du har det)
2) förväntar dig att allt gammalt bara ska glömmas (vad du nu fått den förväntningen ifrån? Få barn glömmer hur de behandlats som barn. Trauma kallas det)
3) tycker att man som mamma har rätt till sina barn, när Sveriges lagar som rör vårdnad stiplurerar precis tvärt om; barn har rätt till sina föräldrar, men föräldrar har inte rätt till sina barn
4) tycker att titeln "mamma" innebär att barn MÅSTE älska och respektera dig, vilket inte stämmer. Kärlek och respekt bygger på hur du agerat i rollen som mor. Det är ingenting man får gratis bara för att man fött barn och sedan gett mat och kläder etc., vilket ALLA mammor gör. Det är inte utmärkade av en "bra" mamma att göra det.
5) Inbillar sig att sonens psykiska mående skulle botas om han var mer social med dig och hans bror. Ursäkta, är du psykolog? Om du och brodern inte gav trygghet, varför skulle han må bättre av att umgås med er? Istället hindrade du honom från att få hjälp!