Min son 25+ skriker och gapar på mig och har allmänt konstig beteende - Han påstår att jag gjorde så när han var ett barn

Ja, personligen tycker jag det borde krävas "körkort" för att få bli förälder, det är ju uppenbart att många föräldrar inte är/var mogna nog för det och borde helt enkelt aldrig skaffat barn. 

Frågan är om det hade spelat något större roll, är ena föräldern störd så kommer ungarna fara illa oavsett för tyvärr har ju även knäppgökar "rätt" till sina barn.
Möjligen hade pappan kanske kunna dämpa idiotin litegrann (om han själv var vettig dvs) alternativt ansökt om egen vårdnad men det är snudd på omöjligt att få igenom för en man.

Har en bekant som fick plocka upp sin dotter på en busshållplats efter att hennes psykstörda mamma och hennes nya kriminella pojkvän hade droppat av henne där eftersom de hade blivit jagade av snuten... helt jäkla stört. Han försökte i många år att få igenom egen vårdnad men nekades konstant trotts att mamman åkte in och ut på psyk men jämna mellanrum, missbruk, etc.

Det finns så sjuka människor i världen som aldrig borde fått skaffa barn och som tyvärr skyddas väldigt mycket av samhället..

TS, du skriver att ingen förstår att du lider, utan att alla bara är på din yngste sons sida. Jag förstår att det är tufft för dig att sonen inte har kontakt med dig. Däremot håller jag med alla andra om att det inte är sonens fel utan beror på hur du fungerat. Jag har läst också de två gamla trådarna och det är jobbig läsning. 

Någonstans skrev du att du gjort så gott du kan och det är möjligt, för trådarna visar tydligt att du inte har förmåga att se ur din sons synvinkel och förstå det som alla här påpekar. Har du tänkt på att det är oerhört ovanligt med trådar där i princip alla är av samma åsikt? Så är det i dina trådar och det är tre långa trådar. Kan alla dessa människor ha fel?

Man kan inte göra mer än sitt bästa och det duger oftast, men tyvärr inte alltid. Så är det tyvärr i ditt fall. Du skrev att du inte kunde hindra äldste sonen från att misshandla den yngre, men att det var äldre sonens fel och inte ditt. Som vuxen hade du ändå ansvaret, ansvaret att söka hjälp för sonens aggressionsproblem tidigt och när situationen gick över styr söka hjälp för den yngre också så att han inte behövde utsättas. Istället anser du att det var fel att den yngre sonen polisanmälde sin bror, trots att det en gång dessutom ledde till fällande dom. 
Du skriver också att äldre sonen är och varit normal, men det är inte normalt att ta sönder saker saker i ilska, än mindre att misshandla sin bror. 

Du hade behövt professionell hjälp med din besvikelse över att inte få minst en flicka. När saker och ting började bli så att du inte orkade och du då såg till att sonen var på det religiösa centret så du slapp honom, du slog sönerna, gav bort leksaker osv - då hade dina barn behövt få komma till ett fosterhem, som det kallades på den tiden. När yngre sonen försökte ta sitt liv, ville du inte att han skulle vara kvar på psykiatriska avdelningen och det av rädsla för hur det skulle påverka ditt liv. Det är tragiskt att ingen utomstående eller någon inom skolväsende eller vård förstod hur dina barn hade det så att de hade kunnat få komma till ett tryggt hem.

Att du gav barnen mat, kläder, tak över huvudet etc är som andra skrivit något fullständigt självklart, inte något som gör en till en bra förälder. Avsaknaden av misär gör inte att man har en bra uppväxt, inte heller att det finns bra stunder eller tider. Som jämförelse kan man ta en förälder med missbruksproblem. Att det är ganska normalt liv de dagar eller tider föräldern håller sig nykter och ren från droger är visserligen bra och skönt, men att barnet behöver uppleva fylla, spyor, hårda ord, våld, sömnlösa nätter, ta hand om småsyskon och hemmet själv osv är självklart väldigt skadligt ändå. Det är inte de bästa stunderna som avgör hur ens barndom eller liv är. 

Att din son älskade dig när du var liten är inte konstigt trots allt som hänt, för det är liksom inprogrammerat att göra det och småbarn vet inte vad som är normalt. Att sonen ser lycklig ut på en video bevisar ingenting. En barndom utan några som helst lyckliga(re) stunder vore konstig. Även kvinnor som lever med män som misshandlar dem svårt både fysiskt och psykiskt kan älska mannen som ibland glimtar till och hoppas han blir som tidigare i relationen. Att kvinnan ibland kan känna glädje eller lycka tillsammans med mannen betyder inte att hon mår bra och är lycklig och det slutar alldeles för ofta med att hon blir misshandlad till döds av mannen hon älskat.

TS, hur var din egen barndom? Fick du kärlek och bekräftelse? Det har du aldrig svarat på. Helt uppenbart - för alla utom dig själv - är att du av en eller flera anledningar har någon störning som gör att du inte kan förstå att du gjort fel. Du har  helt enkelt inte förmågan att sätta dig in i hur dina barn har haft det. Även om du hade förstått, förändrats, ärligt bett om förlåtelse och förstått att det krävs massor av sonen för att bearbeta allt han varit med om och att du skulle behöva gå mycket långsamt och försiktigt fram på hans villkor - ja, även då hade det varit mycket svårt att få till en vettig relation. 

Precis som sonen behöver lära sig att leva med sin tuffa uppväxt, behöver du lära dig att leva med att han inte vill ha kontakt med dig. Vill du förstå varför behöver du få professionell hjälp. 

Att han älskade dig jättemycket är INTE ett bevis på att du gjorde bra saker utan snarare ett typexempel på hur barn, när de är barn, älskar sina föräldrar villkorslöst. Alltså oavsett om de blir försummade eller misshandlade, som din son blivit av dig, vilket du själv givit många exempel på.

Du säger att du inte behöver samtalshjälp. Kanske inte. Du behöver dock hjälp att lära dig mentalisera, exempelvis genom mentaliseringsbaserad terapi (MBT). Det kommer lära dig andra perspektiv och förhoppningsvis kommer du bättre kunna relatera till andra människors upplevelser. Inte bara för din skull utan för din omgivnings.

Kanske kanske kanske finns det en minimal chans att din son skulle vara villig att ge det ett försök om du FAKTISKT hade jobbat med dig själv länge och lyckats uppnå en förändring. Observera att han absolut inte på något vis är skyldig att ge dig en chans oavsett hur mycket du förändras!! Men jag tror kanske att det var därför han gick med på att träffa dig 2022. När han sedan märkte att du inte har nått några insikter, inte såg din skuld, inte såg hans smärta, ja då insåg han hur meningslöst det var att mötas upp.

Du säger att du inte behöver någon terapi. Men är du villig att göra det ändå för dina söners skull?

Så fruktansvärt hemskt då, att du slog honom, när han älskade dig villkorslöst! Du förtjänade inte hans kärlek! Och du gör inte det nu heller, eftersom du inte känner någon som helst skam, skuld eller ånger över vad du gjort.

Och den här offerkoftan som du drar på dig är så otroligt löjlig och pinsam. Du har grava problem med empati. Du kan inte sätta dig in i andras perspektiv. Du kan inte förstå andras känslor. Har du någon diagnos? Om inte, så behöver du bli utredd. Kontakta din vårdcentral eller skriv en egenremiss till psykiatrin. Du är helt uppenbart inte frisk. Har du haft ett fungerande liv i övrigt med sociala kontakter och varaktig anställning?

Jo du har ju verkligen "bevisat" att du älskar dina barn..🙄

Det är ju kärlek man visar när man skriker till sina barn att de är dumma..🙄

Det är ju kärlek när man övertalar sitt barn att lämna psykologen för att "man är rädd att det skall snackas i byn".🙄

Det är kärlek man visar till sina barn när man inte ser till att storebrodern får psykhjälp när han misshandlar sin lillebror. 🙄

Det är kärlek man visar till sina barn när man anser att man skall barnet "glömma och gå vidare" och "längta" efter sin mamma bara för att hon födde barnen... 🙄

Det är kärlek man visar till barnen när man vägra att förstå barnets perspektiv, och bara fokuserar på sig själv och hur synd det är om en själv bara för att barnet inte vill träffa sin försummande mamma...🙄

Jupp du låter väldigt trovärdig när du säger att du älskar dina barn... 🙄

Sorry men jag misslyckas mycket hårt med att se det trovärdigt att du älskar dina barn. Dina handlingar talar emot dig extremt mycket. och mest av allt din empatilöshet mot barnen, särskilt den yngsta som du anser är onormal bara för att han inte kan glömma hur hårt misshandlad han blev av sina egna familjemedlemmar både psykiskt och fysiskt. 

Ja du TS?.

Jag är väldigt nyfiken på hur din egen barndom såg ut.

Kan inte du berätta?

Jag vet inte om det är värt för mig att fortsätta skriva, för det minsta lilla ord, så verkar jag bara få massa motargument och kritik.

Men denna inlägg vill jag besvara på.

1) Jo, jag känner avsaknad och har tyckt om min yngsta son L. Jag tycker fortfarande om honom.

2) Jag skrek på honom, för att han höll på och ställa frågor som litet barn. Men självklart, så rann det över mig, p.g.a all stress. Jag hade det kämpigt. Allt var jobbigt. Jag jobbade, var ensam, ex maken var besvärlig, allt bara rörde sig runt i mitt huvudet. Jag vet också att det är och var svårt att få respekt ifrån min omgivning. Jag vet också att vid många saker så kunde jag inte uppvisa bra saker. Mitt barn sprang t.ex runt, istället för att sitta ner och vara lugn. Om jag säger åt honom att sitta still och om han gjorde det meddetsamma, skulle alla bara se att mina barn lyssnar på mig. Men istället, så gjorde de sitt och alla bara stod och tittade. Det kändes pinsamt. Hemma hos mig, så blev det ibland frågor och prat, som jag inte orkade med. Jag vill ha lugn och ro. Men det var bara 24/7 arbete. Även om jag kände kärlek, så kan det ändå bli för mycket av allt, eller hur? Jag stod inte ut med allt prat hela dagarna. Jag vet inte hur mycket mer av punkt två, som jag skall skriva här. Hur mycket skall jag dela med mig av? Det blir ju sedan kommentarer på: ''Du är en papegoja''. Jag kan inte få er att förstå min sits och jag tycker det är jobbigt att jag inte får er att förstå. Men kärlek till mina barn fanns där.

3) Storebrodern. Jag har ibland försökt förhindra, men det har inte gått alla gånger.

4) Jag förstår verkligen inte hur man inte kan längta efter sin mamma? Det är ju helt otroligt över hur svårt att prata med honom. Det är svårt att förstå hur man kan vara så kall. Men det där med att han skall ''glömma och gå vidare''. Ja, om han glömmer och går vidare, så glömmer han ju allt och går vidare. Då behöver han inte gå runt hela dagarna och må dåligt, eller? Jag vet inte, det verkar som om jag bara förstår mig på att om man går runt och mår dåligt, så har det med minne att göra. Men om man glömmer allt, så mår man inte dåligt? Jag förstår väl inte, antar jag.

5) Du förstår inte angående om min sits. Hela livet har bestått av skam, om mina två pojkar. Jag har hela tiden blivit förnedrad. Om och om igen. Aldrig uppvisat något bra grejer. Så jag har dragit lögner om saker. Min yngsta son L, blev så omtyckt av sin idrottslärare. En idrottslärare som kände till en kampsportsförening, som ville att min son L skulle börja på. Så min yngsta son L började där. Jag drog lögnen och sa till mina väninnor att jag var den som ville att L skulle börja röra på sig genom sport. Jag har aldrig kunna få någon grej där mina väninnor pratat om bra saker. All positiva saker som de har uppmärksammat på, är ifrån mina lögner. Jag drog upp att min yngsta son L gör allt jag säger. Och han följer alltid med mig överallt. Vad skulle jag göra annars? Något måste jag göra något åt, för att visa att jag tar hand om mina barn på bästa möjliga sätt, trots min ensamhet. Ingen i min omgivning begrep det stora jobbet av att vara ensam med pojkar. Visa gav uppmärksamhet på det, medan andra tog det som om det vore bagatell, så jag drog ju upp massa saker.

Sedan kom det bara massa besvär, så som att L gör en polisanmälan mot sin storebror Y. Att L hamnar på psyket och blir inlagd, samtidigt som en bekant till min omgivning jobbar där. Hur skulle jag kunna hantera allt. Ja, det skulle bli prat i ''byn''. Jag skulle inte kunna klara av massa förödmjukelser och förnedringar. Kan ni bara försöka förstå mig för en gångs skull och istället påstå massa om att han cyklade till Djäkneberget och friluftsmuseum ensam, som flykt ifrån hemmet. Jag har inte krävt medalj för det ''lilla'' sak som jag gjort, det har jag aldrig påstått. Men jag menar att det är dessa ''små'' grejer, som egentligen är väldigt svåra och stora uppgifter. Jag fick inga som helst frihet och ingen ro.

Min uppväxt: Eftersom ni är intresserade. Min pappa gick bort tidigt. Min mamma tog hand om oss barn. Vi växte upp bokstavlig talat i en by (jag skrev bokstavlig talat, eftersom det användes ordet ''byn'' på metaforisk sätt tidigare). Det var i Turkiet. Men byn hade en majriotet av Kazaker. Mina rötter är alltså ifrån Kazakiskan och har inga kopplingar med Turkiet alls, förutom att jag är uppväxt där och vi talade Turkiska hemma. Så pojkarnas modersmål är turkiska och kan inte kazakiska. Hursomhelst, så var jag äldsta av alla mina syskon som var över 5. Alltså stor familj med massa syskon och så bodde det massa andra personer i samma hushåll. Både släkt och annat.

Jag gick i skolan och fick stryk av läraren som alltid var sträng och hård. När jag kom hem jobbade jag mycket i hushållet. Eftersom min pappa inte fanns och mamma sydde mycket och sålde det som hon sytt. Jag gjorde massa bonde arbeten. Jag gick till skolan fram till femman. Jag orkade inte mer och jag fick ändå massa stryk av läraren. Jobbade mycket med hushållet, städning, bondearbeten och tog mycket hand om mina småsyskon. Vi flyttade till Istanbul när vi började bli stora. Bort ifrån byn och mer närmare till stan, så vi kunde få jobb med bra betalt. Vi hade släkt som lyckades ta sig till England. Jag lyckades komma till det landet några år senare och inväntade på att få kunna bo och jobba i landet. Men fick avslag. Ett par år till, så inkom det meddelande om att det fanns en man i Sverige som letade efter hustru. Det var en Imam som kände till mig och meddelande att det var en bra muslim. Vi träffades i Turkiet. Han var underlig. Visserligen kunde han mycket om Islam som förvånade alla oss över hans stora kunskap. Han bodde i Sverige, välklädd, kunde svenska och turkiska. Han menade att vissa i Afghanistan kan turkiska och han var snabblärd i språk.

Sverige skulle bli ett land som jag såg som rikt. Jag valde att gifta mig med honom och vi for till Sverige.

Vi grälade mycket. Jag pluggade och lärde mig språket svenska. Jag ansågs som snabblärd i många saker, men när det kom till datorer blev det svårare. Jag klarar idag av datorer, men när jag skulle plugga på det, så var det svårt. Det var början av 90-talet. Jag tänkte plugga till att bli sjuksköterska, men blev gravid och valde att fortsätta med graviditeten och valde att inte studera. Skaffade barn. År 1991, kom vår första barn. Det blev en pojke. Jag hoppades på att det skulle bli en flicka. Men ex maken var lycklig. Han ägnade sig åt sin kolonilott och gillade trädgårdsarbete och gillade att ta med oss dit. Två år senare blev jag återigen gravid. Det var min yngsta son L, som var i min mage. Som jag hoppades på att det skulle bli en flicka denna gång. Min ex make verkade glad överlag och jag vet inte om han var obrydd på vilket kön det skulle bli, utan verkade bli glad över att äldsta sonen skulle få en syskon. Vi bråkade mycket. Hormoner blev galet hos mig. Jag gick mycket ner till källaren, för jag gillade av konstig anledningen källarlukten. Min yngsta L kom till världen. Jag blev totalt emotionell kaos att det återigen blev en pojke. Jag insåg hur snabbt livet går. Jag var 30 år. Gifte mig hastigt. Skaffade barn och hoppades på flickor, men fick pojkar. Jag tyckte att det var så orättvist över att man inte får en chans till i livet. Att bara kunna få göra om allt och prova på nytt och se om det blir annat. Att kanske låta bli med giftermålet. Sverige må vara rikt, men det var jobbigt. Hade inga vänner, förutom en förening, som ex maken hittade åt mig, så jag kunde hitta vänner. Men jag hade det svårt. Jag kände att det var hårda och svåra, men jag sa inget till ex maken, för det kändes som om jag var ''misslyckad''. Jag hade redan då enorm stress, oro och bara allmänt problem med det emotionella.

Jag bråkade mycket med ex-maken. Dagis fick pojkarna börja på. Jag hittade jobb som mattant och vi flyttade till Pettersberg. Det här är som ex-maken började bli frånvarande. Lekte med barnen. Skojade och pratade med dessa. Men han var inte så mycket hemma. Till slut skilde vi oss. Livet gick fort och min yngsta son började själv hitta sina favoritställen som han valde själv att gå/cykla till. Från mattant till lokalvårdare.

Föreningen blev som mitt andra hem. Jag lyckades inte hitta andra vänner. Så föreningen som min ex-man hittade åt mig, blev en trygghet. Men också en ställe som jag ville visa hur bra allt jag kunde. Få respekt och ära. Men förnedringar efter förnedringar. Även i moderntid så fortsätter förnedringarna, t.ex det här med att yngsta sonen L är borta.

Livet går allt fort.

Ni var intresserade av min bakgrund och här var den. Skall jag få sympati och tröst och förståelse eller skall jag få kritik för  min bakgrund också? ''Du hade kunnat göra annorlunda som barn!!!''.

Ja, här fick ni min bakgrund i alla fall! Glada?!

Läs inlägg #97 Ett par rader ner efter punkt fem. Jag insåg att jag borde fet markerat, så det blev enklare att se. Men det står i delen: ''Min uppväxt:'' och ner. Så får ni läsa allt!

Många har undrat över min barndom, så du är inte ensam. Nu delade jag med mig och är beredd att få kritik för inlägg #97 också!

Det här är nog bland det värsta jag har läst! TS, du kommar aldrig att få tillbaka din son! Och hoppas att han lever ett bra liv idag.