Min son 25+ skriker och gapar på mig och har allmänt konstig beteende - Han påstår att jag gjorde så när han var ett barn

Det var när han var ett barn. Slutade skrika på honom när han blev ung vuxen, innan han flyttade ut. Han gapade och skrek på mig medan han bodde här, men jag hade ju slutat med sådant för länge sedan. Jag är mamma, det är något som han borde tänka på och fortsätta tänka på.

Jag beter mig inte illa mot honom längre. Om jag har slutat, då borde han sluta och så kan vi bli en enda fin familj.Okej. Vad skall jag göra?

Förslag?

Den s.k utomstående har gjort ett bra jobb, men samtidigt dålig jobb på att övertala honom. Men jag har gråtit massor med dem. Sagt att jag saknat honom jättemycket. De har påstått att de försökt prata med honom flera gånger.

Mötet hade kunnat bli jättebra, men jag vet inte vad jag hade gjort annorlunda. Det är svårt att prata med honom. Han har blivit en mycket kall person. Jag undrar hur han är gentemot andra?

I alla fall, han borde komma tillbaka. Eftersom jag gör inga sådana saker som jag gjorde när han var ett barn. Det var ett tag sedan som jag gjorde sådant.

Du har redan fått flera förslag. Läs om från början och sök gärna hjälp om det är svårt att ta in vad alla säger.

''Förslaget'' om att låta honom vara? Är ingen förslag. Utan jag söker förslaget hur jag kan få honom tilllbaka.

Ja, läs vad folk, inklusive jag, har skrivit om det här. Om vikten av att lyssna, verkligen lyssna, och förstå hur HAN känner. Det hjälper inte om du protesterar hela tiden, försök att förstå det trauma du skapat i honom. Kan du inte det behöver du hjälp från en terapeut/psykolog. Ingen skam i det.

TS, jag tänker när jag läst tråden att du måste söka hjälp för att komma vidare. Du verkar inte kunna se saker från någon annans (din sons) perspektiv och inte heller kunna ta in vad folk skriver här. Du kan inte förstå vilket trauma du utsatt honom för, du skyller ifrån dig och tycker inte det är ditt fel att han utsatts för misshandel av sin storebror. 

Innan du själv inser att du är den största orsaken till att din son inte vill ha med dig att göra och att du agerat fruktansvärt under hans uppväxt kommer du inte komma någon vart. Du måste förstå att det inte bara går att gå vidare innan du faktiskt förstår honom och genuint vill be om ursäkt.

För detta tror jag att du behöver professionell hjälp.
Du tycker att ni bara kan glömma och gå vidare. Jag tror att det dels visar att du inte har en förståelse och empati, men också att du är rädd för att möta det faktum att du gjort så oerhört fel. Du behöver hjälp av en psykolog att erkänna och acceptera vad du gjort och hur du kan komma vidare.

Även om din son inte vill ha med dig att göra i framtiden kan du kanske med professionell hjälp acceptera och förlåta dig själv för vad du gjort och ändå leva ett bra liv framåt. 

Du har kommit i mål när du, även om din son inte vill ha kontakt med dig, kan glädjas över att han trots allt han utsatts för fått ett bra liv, förhoppningsvis med en partner, familj och vänner som älskar och har omsorg om honom.

Snälla säg att du bara är ett troll som vill provocera folk? Det är väl ändå inte möjligt att vara såhär verklighetsfrånvänd och tappad?

Ja, en del hävdar det är för lätt för socialtjänsten att ta barn från sina föräldrar. Men utifrån den här tråden och Familjeliv generellt så kan man nog fundera på om det inte vore bra om det vore mycket enklare.

Som sagt, de skulle inte ha lagt sig i och pressat honom från början. Han borde inte "komma tillbaka", inte så länge som du inte har gjort allt i hela världen för att förändra dig och din syn på vad som har varit. Du har, metaforiskt, skurit upp hans varenda blodådra, du vägrar be om förlåtelse och vägrar erbjuda hjälpmedel för at läka de såren, och du inbillar dig att han inte ska blöda? Nej, gå och kamma dig. 

Jag ska nu leta reda på de andra trådarna och länka dem den här tråden.....

Men herregud! Du började med att slå ifrån dig, förneka att du skulle ha gjort något fel, sedan prata skit om andra familjemedlemmar. 

Varje gång som du reagerar så där dumt, så kommer ju relationen att försämras, distansen mellan er bara blir större.  Det som du skulle behöva göra är ju att lyssna på honom. Han måste få berätta vad som var så hemskt i hans barndom, och du får ta det. Säger du NÅGOT emellan, slår ifrån dig igen, eller om du bara försöker säga att det inte var så farligt eller liknande  - då är det kört. 

Din enda chans är att du godtar vad han har upplevt, UTAN att säga något emot det. Annars kan du lika väl avbryta all kontakt, för det kommer inte att bli bra.