Min son 25+ skriker och gapar på mig och har allmänt konstig beteende - Han påstår att jag gjorde så när han var ett barn

Lyssna på vad han säger. Hör honom. Du har gjort honom väldigt illa och behöver både förstå det och be om förlåtelse. Lugnt och sansat under ett allvarligt samtal.

Lite svårt för mig att förstå allt du beskriver men min uppfattning är att du vill att han ska ge dig respekt för att du är hans mamma.
och du vill att han ska glömma det som har hänt i barndomen?.
Då har du fått det om bakfoten?för att FÅ respekt och en kärleksfull relation måste man själv som förälder vara en förebild och visa sitt barn. 
Ovillkorlig kärlek.

Bara för att du är MAMMA så betyder det inte per automatik att barnet ska ge dig respekt, det kommer iINTE gratis, det är något som vi vuxna visar och ger våra barn från när de är små. 

Om du har visat din son dålig respekt, kallat honom för dumma saker,skämts för honom inför andra, inte hjälpt honom att hantera hur man hanterar vissa situationer så kan du inte förvänta dig att han ska ändra sig bara för att han är VUXEN. 

Man blir faktiskt många gånger sin miljö som man har vuxit upp i, visst kan du med tur hitta tillbaka till din son men DU har mycket att bevisa innan han kan lita på dig att du menar allvar och har insett dina brister under hans uppväxt. 

Det kan ta flera år. Det är dina handlingar som är avgörande,inte dina ord.
Och VARFÖR sade du att ? Det är din bror som är dum???!! 

Så säger man ju verkligen INTE om sina barn till sina andra barn,eller inte överhuvudtaget !!!! 

Inte konstigt alls att er relation är så dålig.

Jag känner igen det här..... Både historien i sig och TS sätt att skriva.....

Föreslå till honom att du skulle vilja förbättra er relation och se om han är villig att gå i Familjerådgivning med dig.

TS, både det du skriver och ditt sätt att uttrycka dig påminner extremt mycket om två tidigare trådar, där en mamma klagade över att hennes ena barn var arg och inte ville ha kontakt med henne för att hon misshandlat honom när han var barn. Och i båda de trådarna var mamman precis så oförstående som du är och tyckte att barnet bara skulle glömma vad som hänt. I den första fanns det även en våldsam storebror, precis som i denna.

När min son var liten hade jag PTSD eftersom pappan blev våldsam mot mig när sonen var nyfödd. Jag lämnade honom ganska omgående men han fortsatte hota och stalka mig och försökte ta sig in i mitt hem. Jag polisanmälde och det blev många år av rättegångar, vårdnads- och umgängestvister. Jag fick inte mycket stöd utan var tvungen att hantera situationen själv samtidigt som jag var mamma på heltid. 

Ibland kunde jag få utbrott och bryta ihop av pressen. Det var aldrig riktat mot sonen men det är klart att det var obehagligt för honom. Jag sa alltid förlåt men vad hjälper det och jag har väldigt mycket skuldkänslor för att han behövde se det. Jag hade behövt stöd och avlastning men det finns ingen då. 

När sonen blev större så pratade vi mycket om det och hur ledsen jag var för allt. Jag lyssnade på honom och för mig är det viktigt att han får äga sin upplevelse. Jag säger inte att han överdriver eller hittar på för om det var så han upplevde det så är det hans sanning, 

Sonen har varit arg på mig för det även om han förstår mer nu när han är äldre. Det gör ont att höra, jag kämpade så hårt för att vi skulle ha ett normalt liv men känner att jag misslyckades med den delen. 

Du kan inte bestämma vad din son ska glömma eller hur han upplever det du har gjort mot honom. Du måste kunna lyssna och be om förlåtelse på ett uppriktigt sätt som inte handlar om dig utan om hans läkning, 

Han har ingen skyldighet att umgås med dig eller ens tycka om dig. Det är ingen rättighet man har som förälder utan något man förtjänar. 

Sonen och jag har en fin relation men om han hade sagt att han inte ville ha kontakt med mig så skulle jag respektera det även om jag skulle bli fruktansvärt ledsen.

Jag hade kanske skrivit ett brev till honom och verkligen uttryckt min förståelse för hans känslor och skrivit att han alltid är välkommen till mig oavsett om han är ledsen eller arg. Jag skulle finnas där och lova att lyssna. 

Du verkar inte redo för det. Om du inte kan lyssna och se situationen ur hans perspektiv så går det inte att rädda er relation.