Anonym (Jaså?) skrev 2024-01-26 12:38:01 följande:
Innan jag citerar och svarar på era inlägg, så tänkte jag säga positiva saker som jag gjort, för jag märker att jag råkat lägga upp korten där ni endast anser att det är dåligt. Faktu är att jag har behandlat honom sådär, beror på en stor stress, som sagt, så stod jag inte ut med att vara mamma hela tiden. Jag blev själv skärrad och mådde dåligt att få två pojkar, istället för flickor. Det tråkiga med livet är att man inte får en andra chans i vissa saker.
Men här tänker jag nu nämna saker som jag gjort, som tyder på kärlek och omsorg:
Jag kollade på TV tillsammans med honom. Myste med honom. Han spelade TV spel och jag lät det vara. Jag gav honom god mat. Ibland den maträtten som var hans favorit.
Min äldsta son som hade mer aggressivitet i sig, stod jag ut med. Men jag var fortfarande den mamma, som tog hand om pojkarna och alltid ensam. Eftersom ex-maken som var mycket frånvarande. Äktenskapet var misstag. Inte lyckligt gifta. På köpet, fick jag två pojkar.
Min äldsta son som var väldigt intresserad av att sitta vid datorn, spela TV-Spel och kolla på TV, gjorde det.
Min yngsta son, som ni anser ha fått ''dålig behandling'', var mycket intresserad av djur, insekter m.m. Inte så långt bort ifrån vår dåvarande bostad, låg en friluftsmuseum. Där fanns det gamla saker från förr, teaterscen som ibland hade föreställningar, som min yngsta son ALLTID ville gå på och så fanns det djur. Kossor, grisar, får och allt som min son bara älskade att kolla på. Dit gick han alltid som barn. Alltid, alltid. Så fort han kom hem från skolan, tog han cykeln och cyklade dit. Glad när han kom hem, glad när han cyklade dit och glad när han kom hem. Om han som barn blev ''illa behandlad'', varför all denna glädje?
För mig var det jobbigt när han gjorde så som han gjorde på middagsinbjudningar. Det blev oftast pinsamt för mig. Jag ville få honom att sluta pilla på saker och istället agera som en gentleman. Han lärde ju sig det aldrig som barn. Alltid pilla, gå runt i bostaden som vi hade blivit inbjudna på.
Att ha två pojkar i lägenhet var inte lät. Det läckte ur många gånger.
Därför skickade jag iväg min yngsta son på religions byggnaden för att studera. Det måste få bli lugnt. Min huvud kokades sönder. Jag bad ibland honom stanna kvar där, även om lektionerna var över. Eftersom jag ville bara ha det så lugnt och fritt.
Men ju äldre han blev, ju mer tappade man kontrollen. T.ex gick han iväg till Stadsbiblioteket och läsa massa böcker. När jag kom på honom, hade det gått så pass långt i tiden att jag inte brydde mig. Han började ändå bli mer och mer tystlåten.
Men jag tog gott och väl hand om grabbarna. Min äldsta son fortsatte med sina aggressioner och det ökades till en annan nivå. Terror i hemmet, saker gick sönder m.m.
Min yngsta son var bara tyst, inne i sitt rum och ibland fick stryk av sin storebror. Men jag hade inte gjort något. Det var min äldsta son som var terrorn i hemmet.
Men jag ville göra mitt bästa, för att ha en god lägenhet.
Men hur kunde jag förhindra allt?
Yngsta sonen valde att ringa 112 mitt i natten, när min äldsta son blev brutal.
Polisen kom och brottade ned honom. Våldsam motstånd + misshandel på min yngsta son på köpet.
Ja, min äldsta son är boven, inte jag.
Jag försökte prata med honom under tonåren, men det gick inte.
Förstår ni nu? Kan ni lägga det här och försöka förstå balansen?
Förstå mig?
Få två pojkar, men ville ha två flickor. Ja, det låter kanske 'hemskt''. Men jag tog ändå hand om pojkarna. Man kan ju önska, eller hur?!
Äktenskap som var stort misstag.
Mannen var frånvarande. Jag önska att jag inte gifte mig med honom. Stor misstag!
Mitt hjärta är krossad och ni påstår att det inte finns kärlek.
Ni säger massa elakheter och har bara fokus på min son, men inget här är empatiskt gentemot mig. Ni pratar själva om empatilöshet, men själva då? Jag märker ingen empati mot mig, bara prat om ''proffersionell hjälp'', så man kan förstå. Men jag är ledsen, men ni förstår inte. Jag behlver inte samtalsstöd.
Jag har själv en videokamera, där pojkarna är någonstans och min yngsta son vinkar, medan min äldsta son bara ser arg ut. Den videon har jag kollat hundra tals gånger. Man ser direkt att min äldsta son är alltid bitter och arg. Medan min yngsta son glatt vinkar åt kameran. Alltid glad. Lätt och göra med.
Förstår ni nu?
Eller behöver jag säga mer för positiva saker, för jag har fler saker på lagret om vad jag gjort. Men jag är beredd på att bara denna inlägg, så kommer ni lyckas hitta tusentals fel.
Men vill ni höra mer positiva saker, så kan jag säga dessa.
Men snälla,allt det du skriver genomsyras ju av att du bara har gjort saker med dina barn för egen vinning.
Inte för barnens skull.
Du förstår inte ens att din äldre sons aggressioner också kan bero på hans uppväxt.
Du förstår inte att dina barn mår dåligt pga din behandling!
Och den röda tråden genom hela historien är att de råkade födas med fel kön.
De bad inte om att födas, Det var ditt och pappans val.
Att han sen inte var närvarande är heller inte barnens fel.
Det var bara hans.
Men du borde ha sökt hjälp istället för att ta ut dina frustrationer på dina barn.
Men det är fortfarande inte försent att göra det.
I alla fall inte om du verkligen vill reparera relationen till dina barn.
Allt ligger inte på dem.
Det är du som måste börja med att ta ansvar för dina handlingar.
Och för att kunna göra det så tror jag att du behöver söka hjälp för att förstå varför och hur du ska göra det.
För som det 'r nu så lägger du allt ansvar på dina barn. Precis allt!
Du har noll insikt om ditt egna ansvar och varför situationen är som den är.
Du skriver att du är ledsen. Men är du det för dina barns skull eller för att de inte vill glömma och förlåta hur du behandlade dem?
Är det det sistnämnda så jo,då saknar du empati.
