Min son 25+ skriker och gapar på mig och har allmänt konstig beteende - Han påstår att jag gjorde så när han var ett barn

Har du bett honom om ursäkt?
Annars kan du ju börja med det.

Du är föräldern, så du börjar med att be om ursäkt och erkänn dina brister inför honom som du gör här. Då kanske han ser blidare på situationen och ni kan börja föra en ärlig dialog. Men du har nog lite att reparera och filosofera över.  

Jag sa en gång: ''Varför är du såhär mot mig? Jag har inte gjort dig någonting!'' och då sa han på sarkastiskt sätt: ''Ja, du har inte gjort någonting!!!''.

 

Då kontrade jag med direkt: ''Förlåt mig!''. Men han bara gick.

 

Vid ett tillfälle när jag inte sett honom på länge. Han kom tillbaka och hälsade på, sträckte han ut handen. Men jag struntade i att skaka hans hand, eftersom jag är hans mamma och istället kramade jag honom.

Då tog jag chansen att säga: ''Du vet att din storebror är dum i huvudet?''. Jag hade också gjort mat och frågade om han var hungrig. Men han var helt kall. Han har blivit väldigt kall och det går inte att prata med honom.

 

Han gick. Åt ingenting. Jag ville ha hans nummer och sa: ''Jag skall inte ge den till din storebror''. Hans storebror har mest på sista tiden slagit honom. Han borde mest bli och vara arg på sin storebror. Det som jag gjort, borde han glömma. Men helt försåtligt att han är sur på hans storebror. Jag är mamma och han borde sakna mig.

Jag sa förlåt. Men inte så mycket som är mitt fel. Men vill han ha förlåt, så sa jag det en gång. Sanningen är dock att det är inte mycket som är mitt fel och dessutom, saker som man bör glömma. Inget som skall stanna kvar, om saker som hänt under barndomen. Men storebror, har slagit honom. Han kan fortsätta vara sur på sin storebror. Jag är hans mamma!

Mycket som är fel på honom. Hur skall man överhuvudtaget ha en dialog. Omöjligt, för ingen är som honom. Alla mina vänners barn, har fin kontakt med varandra. Men sina syskon och mot sin mamma.

Om ni inte kan kommunicera och ha signalerar att han inte vill ha kontakt, så bör du nog börja med att respektera det. Går inte det, är det begripligt att det stökar.

Går inte att acceptera eller respektera. Eftersom det är emotionell nedbrytande. Det måste istället just det, respekteras och accepteras. Det är min son och jag är hans mamma. Inte normalt. Så istället, bör jag begripa mig hur jag skall kontakta, kommunicera och kunna få honom tillbaks. Jag har aldrig någonsin förstått hur jag skall prata med honom eller förstå honom.

I tonåren sa han: ''Du förstår inte mig!''. Men hur skall jag förstå honom, när han inte ens pratar med mig?

Hur skall ni veta hur era barn är, om era barn inte pratar med er? Samma sak. Jag kan inte förstå honom. Vet absolut ingenting.

Fast du har ju gjort något. Du har kallat honom dum och skrikit, enligt den här tråden.
Det är säkert mycket du undviker att berätta här- men tydligt är att sonen känner att han blivit illa behandlad som barn och att du aldrig erkänt det eller bett om ursäkt.

Troligtvis har du gjort mer skada än du ens vågar erkänna för dig själv och honom. Om du inte erkänner vad du gjort och ber om ursäkt- så är det nog inte lätt att få en bra relation till honom. 
Självklart ska du hålla dig undan och inte kontakta honom om han sagt att han inte vill det, annars kan han ha skäl att anmäla dig för trakasserier. 

Hur självupptagen får man lov att vara på en skala?

Att du är mamma är varken ingen ursäkt och/eller ingen förklaring, till att du kan kräva att din barn skall "glömma" hur jäkla illa du har betett dig när han var barn, och samtidigt tycka att han borde sakna dig för att du är hans mamma. 

Du har betet dig som ett rötägg mot din son när han var liten. Väx nu upp och ta ansvar för hur illa du har betett dig.

Du borde be om ursäkt om och om igen och visa att du har förändrats.

Jag bad mitt barn om ursäkt i ett år, utan att förklara mig, bara bad om ursäkt och försökte förstå hans upplevelse i en jobbig situation. Efter ett år förlät han mig, jag bara lät honom vara arg och ledsen på mig fram tills dess för jag kunde inte ställa något annat krav på en ung vuxen.

Ett sätt att visa att du faktiskt lyssnar, är ju att ta hans vilja att inte ha kontakt på allvar.
Men på det hela, utifrån det du skriver, så har du ett problem, men du vill att det är din son som ska lösa det. 
Sedan kan man såklart tycka att någon i 25-årsåldern borde vara mer mogen. Men på det hela taget är det ditt problem. Inte hans.