Min son 25+ skriker och gapar på mig och har allmänt konstig beteende - Han påstår att jag gjorde så när han var ett barn

TS. Kan du läsa det du själv skrev i den andra tråden och inte förstå varför han inte vill ha kontakt? Det står ju i klartext hur du var mot honom?

"Felet ligger inte hos mig, eftersom jag alltid varit ett offer för grupptryck. Varje gång när vi i familjen skulle hälsa på släkten, så ville jag absolut inte komma tomhänt. Det skulle bara kännas dumt. Vi hälsade på släkten varje sommar. Vid ett annan scenarier med grupptryck var när mina väninnor anordnade loppis. Jag ville varken sälja mina fina kläder och allt som jag hade, var jag i behov av. Så det som jag sålde, var min yngsta sons konsolspel, leksaker och andra saker. Han blev så ledsen. "

Det är en helt ärlig fråga jag ställer, jag försöker förstå hur du tänker. Det är bara så otroligt ofattbart att man kan skriva ner det som hänt så ärligt utan att förstå att det var fel. Du skriver ju själv att han blev så ledsen.

Dina resonemang ligger så långt ifrån normalt beteende att jag först funderade över om det var sonen som skrev trådarna ur mammans perspektiv. Men så påminner jag mig om att jag (snart färdig psykolog) är mycket väl medveten om förekomsten av personlighetssyndrom. Det är bara ovanligt att se den här totala oförståelsen för andras känslor kläs i ord. (Gissar något/några personlighetssyndrom typ narcissism i kombination med begåvning under snittet.)

TS,efter att ha läst dina tidigare trådar så förstår jag galoppen,du har tappat ansiktet inför alla i din omgivning, det är ditt STÖRSTA problem.
Inte dina söner.
Får du fina söners kärlek och respekt tillbaka så visar du omgivningen att du hade rätt och barnen fel.

Tänk att det ska vara viktigare hur andra ser på en?.så ytligt.

Din sons handlingar är inget annat än KLOKT, SUNT och FÖRNUFTIGT.

Den dag han får egna barn hoppas jag att du inte har förstört honom totals så han upprepar dina misstag.

Vilka positiva saker skulle det vara?
Du tar inte något ansvar för det du har utsatt ditt barn för utan kräver att han ska släppa det, gå vidare och dyrka marken som du går på.

Du har utsatt ditt barn för ett trauma och har inte läkt efter det. 

Istället för att acceptera att du har misslyckats som förälder så anmäler du inlägg där man vågar skriva just det som jag skrev ovan. Så gjorde du med ett av mina svar till dig i den tråden. Men vet du vad? Du kan anmäla sånt hur mycket du vill för faktum förändras inte att det du har gjort är misshandlat ditt barn!!
Och nu ska allt vara frid och fröjd för att DU säger så?

Om din son mot förmodan skulle se detta, eller någon som känner honom så råder jag honom att radera ditt nummer, blockera dig på alla forum och att aldrig svara dig när du hör av dig samt att söka hjälp så att han kan läka och leva ett bra liv - utan dig. 

Vår uppgift som förälder är att älska våra barn, ge dem en bra uppväxt med möjlighet till att få ett bra liv. Var någonstans har du gjort det? 

Stackars honom

Han har sagt: ''När jag skaffar egna barn, så skall jag hålla dem undan ifrån dig. Du skall inte komma nära mina barn!''.?1) - Hur vet du om han inte har läkt? Jag tänker, han skall glömma och gå vidare. Simpelt.

2) - Jag har inte anmält dina inlägg?

3) - Han har inte mitt nummer, blockerat mig från facebook. Allt det du säger, så är det fokus över hans mående, hans liv m.m. Men mitt liv då? Plågan över att han stack och att man inte ens fick en andra chans. Jag tänker, han är vuxen numera. Då kan man agera som man skall. Glömma och gå vidare. Jag må låta hård, men är det bara jag som förstår ''Glömma och gå vidare''.
Vart tolkar du att mina inlägg och trådar säger att jag är mer rädd för att tappa ansiktet inför alla i min omgivningen?

Problemet är ju att du inte ångrar att du har misshandlat ditt barn. Hur ska han kunna släppa det du har gjort om du inte ångrar dig?

1. Han har inte läkt för han vill inte ha något med dig att göra! Du har misshandlat honom under hans uppväxt! Förstår du inte det????

2. Jag skrev i en av dina andra trådar att du hade misshandlat din son och det inlägget blev anmält. Det skulle vara väldigt konstigt om det inte var du.... Men det tänker jag inte lägga mer energi på

3. Om man blir misshandlad av sina föräldrar då är det inget man bara "glömmer och går vidare". Och du verkar inte förstå hur djupt du har skadat ditt egna barn! Du har bränt dina broar! 
Ja, han är vuxen numera och inte beroende av dig!!

Har du hört talas om uttrycket "som man vill bli behandlad behandlar man andra"?
Du har behandlat ditt barn som skit under hela hans uppväxt. Du har helt enkelt sett till att du inte förtjänar något annat tillbaka. Som man bäddar får man ligga....

Att du ens har mage att ställa kravet att han ska glömma och gå vidare visar hur blind du är för vad du har gjort. 

Hade du glömt och förlåtit om någon hade stulit dina saker som du behöver så mycket och som betyder väldigt mycket för dig? 
Alltså man kan bara undra hur dina föräldrar behandlade dig som barn med tanke på hur trasig du är!

Fullständigt normal reaktion från din sons sida.

Varken du gillar fakta eller inte så ja det är normalt.
Du har behandlat honom som skräp och misshandlat honom. Så du har att skylla dig själv att du inte får träffa dina barnbarn.1) Varför skall han glömma ditt svek din misshandel och mest av allt att du vägra att ta ansvara för dina handlingar.

3) Du säger att han är vuxen och skall agera där efter..
När skall du TS, bli vuxen och agera där efter.

Dv.a vara vuxen nog att..... :

* ... respektera att din son inte vill ha kontakt med dig?

* ...  förstå att ditt svek, din misshandel och psykande av honom inte är något man kan "glömma" hur lätt som helst..

*... att ta ansvar för dina handlingar och inse att du har sårat din son djupt? 
Dina inlägg i denna tråden och i dina andra trådar du startat om detta talar tydligt språk om att du är mer intresserad av att ha en "fin fasad utåt", än att ta ansvar för dina handlingar, respektera din sons önskan (om att slippa ha kontakta me dig).

Att du tjatar om att din son skall "glömma och gå vidare", säger en hel del om dig att du vägrar att ta vuxet ansvar själv för vad du gjort.

Jag är extremt försiktigt optimistisk på att sonen inte gör det. Att jag är extremt försiktigt optimistisk är för att sonen sagt upp kontakten med sin mammas (TS).

Det är väl ganska uppenbart att han inte har läkt när han blockat dig på sociala medier och inte vill ha kontakt med dig?
Och inte vill att du ska få träffa hans framtida barn?
Du har misshandlat honom och behandlat honom allmänt illa och förväntar dig ändå att han ska glömma det och börja dyrka marken du går på?
Vad förväntar du dig egentligen?
Det du ska göra om du vill försöka reparera er relation (om det ens går) är att lyssna på honom och visa att du förstår att han mår dåligt för att du har behandlat honom väldigt illa. Och be om ursäkt och visa att du menar det.
Du kan inte bara kräva att han bara ska glömma och förlåta.
För det lär han aldrig kunna göra så länge du visar noll insikt om vad du själv har gjort och fortsätter göra.
Börja med att söka professionell hjälp för din egen del.
Du verkar behöva det.