Min son 25+ skriker och gapar på mig och har allmänt konstig beteende - Han påstår att jag gjorde så när han var ett barn

Då ser man och läser man hur mobbad jag blev i den tråden och ingen förståelse, trots mina försök med frågor.

Allt jag skrev, var bara ''fel''.

Han har sagt: ''När jag skaffar egna barn, så skall jag hålla dem undan ifrån dig. Du skall inte komma nära mina barn!''.?1) - Hur vet du om han inte har läkt? Jag tänker, han skall glömma och gå vidare. Simpelt.

2) - Jag har inte anmält dina inlägg?

3) - Han har inte mitt nummer, blockerat mig från facebook. Allt det du säger, så är det fokus över hans mående, hans liv m.m. Men mitt liv då? Plågan över att han stack och att man inte ens fick en andra chans. Jag tänker, han är vuxen numera. Då kan man agera som man skall. Glömma och gå vidare. Jag må låta hård, men är det bara jag som förstår ''Glömma och gå vidare''.
Vart tolkar du att mina inlägg och trådar säger att jag är mer rädd för att tappa ansiktet inför alla i min omgivningen?

Innan jag citerar och svarar på era inlägg, så tänkte jag säga positiva saker som jag gjort, för jag märker att jag råkat lägga upp korten där ni endast anser att det är dåligt. Faktu är att jag har behandlat honom sådär, beror på en stor stress, som sagt, så stod jag inte ut med att vara mamma hela tiden. Jag blev själv skärrad och mådde dåligt att få två pojkar, istället för flickor. Det tråkiga med livet är att man inte får en andra chans i vissa saker.

Men här tänker jag nu nämna saker som jag gjort, som tyder på kärlek och omsorg:

Jag kollade på TV tillsammans med honom. Myste med honom. Han spelade TV spel och jag lät det vara. Jag gav honom god mat. Ibland den maträtten som var hans favorit.

Min äldsta son som hade mer aggressivitet i sig, stod jag ut med. Men jag var fortfarande den mamma, som tog hand om pojkarna och alltid ensam. Eftersom ex-maken som var mycket frånvarande. Äktenskapet var misstag. Inte lyckligt gifta. På köpet, fick jag två pojkar.

Min äldsta son som var väldigt intresserad av att sitta vid datorn, spela TV-Spel och kolla på TV, gjorde det.

Min yngsta son, som ni anser ha fått ''dålig behandling'', var mycket intresserad av djur, insekter m.m. Inte så långt bort ifrån vår dåvarande bostad, låg en friluftsmuseum. Där fanns det gamla saker från förr, teaterscen som ibland hade föreställningar, som min yngsta son ALLTID ville gå på och så fanns det djur. Kossor, grisar, får och allt som min son bara älskade att kolla på. Dit gick han alltid som barn. Alltid, alltid. Så fort han kom hem från skolan, tog han cykeln och cyklade dit. Glad när han kom hem, glad när han cyklade dit och glad när han kom hem. Om han som barn blev ''illa behandlad'', varför all denna glädje?

För mig var det jobbigt när han gjorde så som han gjorde på middagsinbjudningar. Det blev oftast pinsamt för mig. Jag ville få honom att sluta pilla på saker och istället agera som en gentleman. Han lärde ju sig det aldrig som barn. Alltid pilla, gå runt i bostaden som vi hade blivit inbjudna på.

Att ha två pojkar i lägenhet var inte lät. Det läckte ur många gånger.

Därför skickade jag iväg min yngsta son på religions byggnaden för att studera. Det måste få bli lugnt. Min huvud kokades sönder. Jag bad ibland honom stanna kvar där, även om lektionerna var över. Eftersom jag ville bara ha det så lugnt och fritt.

Men ju äldre han blev, ju mer tappade man kontrollen. T.ex gick han iväg till Stadsbiblioteket och läsa massa böcker. När jag kom på honom, hade det gått så pass långt i tiden att jag inte brydde mig. Han började ändå bli mer och mer tystlåten.

Men jag tog gott och väl hand om grabbarna. Min äldsta son fortsatte med sina aggressioner och det ökades till en annan nivå. Terror i hemmet, saker gick sönder m.m.

Min yngsta son var bara tyst, inne i sitt rum och ibland fick stryk av sin storebror. Men jag hade inte gjort något. Det var min äldsta son som var terrorn i hemmet.

Men jag ville göra mitt bästa, för att ha en god lägenhet.

Men hur kunde jag förhindra allt?

Yngsta sonen valde att ringa 112 mitt i natten, när min äldsta son blev brutal.

Polisen kom och brottade ned honom. Våldsam motstånd + misshandel på min yngsta son på köpet.

Ja, min äldsta son är boven, inte jag.

Jag försökte prata med honom under tonåren, men det gick inte.

Förstår ni nu? Kan ni lägga det här och försöka förstå balansen?

Förstå mig?

Få två pojkar, men ville ha två flickor. Ja, det låter kanske 'hemskt''. Men jag tog ändå hand om pojkarna. Man kan ju önska, eller hur?!

Äktenskap som var stort misstag.

Mannen var frånvarande. Jag önska att jag inte gifte mig med honom. Stor misstag!

Mitt hjärta är krossad och ni påstår att det inte finns kärlek.

Ni säger massa elakheter och har bara fokus på min son, men inget här är empatiskt gentemot mig. Ni pratar själva om empatilöshet, men själva då? Jag märker ingen empati mot mig, bara prat om ''proffersionell hjälp'', så man kan förstå. Men jag är ledsen, men ni förstår inte. Jag behlver inte samtalsstöd.

Jag har själv en videokamera, där pojkarna är någonstans och min yngsta son vinkar, medan min äldsta son bara ser arg ut. Den videon har jag kollat hundra tals gånger. Man ser direkt att min äldsta son är alltid bitter och arg. Medan min yngsta son glatt vinkar åt kameran. Alltid glad. Lätt och göra med.

Förstår ni nu?

Eller behöver jag säga mer för positiva saker, för jag har fler saker på lagret om vad jag gjort. Men jag är beredd på att bara denna inlägg, så kommer ni lyckas hitta tusentals fel.

Men vill ni höra mer positiva saker, så kan jag säga dessa.

Men snälla,allt det du skriver genomsyras ju av att du bara har gjort saker med dina barn för egen vinning.
Inte för barnens skull.
Du förstår inte ens att din äldre sons aggressioner också kan bero på hans uppväxt.
Du förstår inte att dina barn mår dåligt pga din behandling!
Och den röda tråden genom hela historien är att de råkade födas med fel kön.
De bad inte om att födas, Det var ditt och pappans val.
Att han sen inte var närvarande är heller inte barnens fel.
Det var bara hans.
Men du borde ha sökt hjälp istället för att ta ut dina frustrationer på dina barn.
Men det är fortfarande inte försent att göra det.
I alla fall inte om du verkligen vill reparera relationen till dina barn.
Allt ligger inte på dem.
Det är du som måste börja med att ta ansvar för dina handlingar.
Och för att kunna göra det så tror jag att du behöver söka hjälp för att förstå varför och hur du ska göra det.
För som det 'r nu så lägger du allt ansvar på dina barn. Precis allt!
Du har noll insikt om ditt egna ansvar och varför situationen är som den är.
Du skriver att du är ledsen. Men är du det för dina barns skull eller för att de inte vill glömma och förlåta hur du behandlade dem?
Är det det sistnämnda så jo,då saknar du empati.

Jag glömmde då skriva att jag också älskar mina barn. Jag tänkte att det var underförstått.

Jo, jag älskar mina barn!

Jag vet inte om det är värt för mig att fortsätta skriva, för det minsta lilla ord, så verkar jag bara få massa motargument och kritik.

Men denna inlägg vill jag besvara på.

1) Jo, jag känner avsaknad och har tyckt om min yngsta son L. Jag tycker fortfarande om honom.

2) Jag skrek på honom, för att han höll på och ställa frågor som litet barn. Men självklart, så rann det över mig, p.g.a all stress. Jag hade det kämpigt. Allt var jobbigt. Jag jobbade, var ensam, ex maken var besvärlig, allt bara rörde sig runt i mitt huvudet. Jag vet också att det är och var svårt att få respekt ifrån min omgivning. Jag vet också att vid många saker så kunde jag inte uppvisa bra saker. Mitt barn sprang t.ex runt, istället för att sitta ner och vara lugn. Om jag säger åt honom att sitta still och om han gjorde det meddetsamma, skulle alla bara se att mina barn lyssnar på mig. Men istället, så gjorde de sitt och alla bara stod och tittade. Det kändes pinsamt. Hemma hos mig, så blev det ibland frågor och prat, som jag inte orkade med. Jag vill ha lugn och ro. Men det var bara 24/7 arbete. Även om jag kände kärlek, så kan det ändå bli för mycket av allt, eller hur? Jag stod inte ut med allt prat hela dagarna. Jag vet inte hur mycket mer av punkt två, som jag skall skriva här. Hur mycket skall jag dela med mig av? Det blir ju sedan kommentarer på: ''Du är en papegoja''. Jag kan inte få er att förstå min sits och jag tycker det är jobbigt att jag inte får er att förstå. Men kärlek till mina barn fanns där.

3) Storebrodern. Jag har ibland försökt förhindra, men det har inte gått alla gånger.

4) Jag förstår verkligen inte hur man inte kan längta efter sin mamma? Det är ju helt otroligt över hur svårt att prata med honom. Det är svårt att förstå hur man kan vara så kall. Men det där med att han skall ''glömma och gå vidare''. Ja, om han glömmer och går vidare, så glömmer han ju allt och går vidare. Då behöver han inte gå runt hela dagarna och må dåligt, eller? Jag vet inte, det verkar som om jag bara förstår mig på att om man går runt och mår dåligt, så har det med minne att göra. Men om man glömmer allt, så mår man inte dåligt? Jag förstår väl inte, antar jag.

5) Du förstår inte angående om min sits. Hela livet har bestått av skam, om mina två pojkar. Jag har hela tiden blivit förnedrad. Om och om igen. Aldrig uppvisat något bra grejer. Så jag har dragit lögner om saker. Min yngsta son L, blev så omtyckt av sin idrottslärare. En idrottslärare som kände till en kampsportsförening, som ville att min son L skulle börja på. Så min yngsta son L började där. Jag drog lögnen och sa till mina väninnor att jag var den som ville att L skulle börja röra på sig genom sport. Jag har aldrig kunna få någon grej där mina väninnor pratat om bra saker. All positiva saker som de har uppmärksammat på, är ifrån mina lögner. Jag drog upp att min yngsta son L gör allt jag säger. Och han följer alltid med mig överallt. Vad skulle jag göra annars? Något måste jag göra något åt, för att visa att jag tar hand om mina barn på bästa möjliga sätt, trots min ensamhet. Ingen i min omgivning begrep det stora jobbet av att vara ensam med pojkar. Visa gav uppmärksamhet på det, medan andra tog det som om det vore bagatell, så jag drog ju upp massa saker.

Sedan kom det bara massa besvär, så som att L gör en polisanmälan mot sin storebror Y. Att L hamnar på psyket och blir inlagd, samtidigt som en bekant till min omgivning jobbar där. Hur skulle jag kunna hantera allt. Ja, det skulle bli prat i ''byn''. Jag skulle inte kunna klara av massa förödmjukelser och förnedringar. Kan ni bara försöka förstå mig för en gångs skull och istället påstå massa om att han cyklade till Djäkneberget och friluftsmuseum ensam, som flykt ifrån hemmet. Jag har inte krävt medalj för det ''lilla'' sak som jag gjort, det har jag aldrig påstått. Men jag menar att det är dessa ''små'' grejer, som egentligen är väldigt svåra och stora uppgifter. Jag fick inga som helst frihet och ingen ro.

Min uppväxt: Eftersom ni är intresserade. Min pappa gick bort tidigt. Min mamma tog hand om oss barn. Vi växte upp bokstavlig talat i en by (jag skrev bokstavlig talat, eftersom det användes ordet ''byn'' på metaforisk sätt tidigare). Det var i Turkiet. Men byn hade en majriotet av Kazaker. Mina rötter är alltså ifrån Kazakiskan och har inga kopplingar med Turkiet alls, förutom att jag är uppväxt där och vi talade Turkiska hemma. Så pojkarnas modersmål är turkiska och kan inte kazakiska. Hursomhelst, så var jag äldsta av alla mina syskon som var över 5. Alltså stor familj med massa syskon och så bodde det massa andra personer i samma hushåll. Både släkt och annat.

Jag gick i skolan och fick stryk av läraren som alltid var sträng och hård. När jag kom hem jobbade jag mycket i hushållet. Eftersom min pappa inte fanns och mamma sydde mycket och sålde det som hon sytt. Jag gjorde massa bonde arbeten. Jag gick till skolan fram till femman. Jag orkade inte mer och jag fick ändå massa stryk av läraren. Jobbade mycket med hushållet, städning, bondearbeten och tog mycket hand om mina småsyskon. Vi flyttade till Istanbul när vi började bli stora. Bort ifrån byn och mer närmare till stan, så vi kunde få jobb med bra betalt. Vi hade släkt som lyckades ta sig till England. Jag lyckades komma till det landet några år senare och inväntade på att få kunna bo och jobba i landet. Men fick avslag. Ett par år till, så inkom det meddelande om att det fanns en man i Sverige som letade efter hustru. Det var en Imam som kände till mig och meddelande att det var en bra muslim. Vi träffades i Turkiet. Han var underlig. Visserligen kunde han mycket om Islam som förvånade alla oss över hans stora kunskap. Han bodde i Sverige, välklädd, kunde svenska och turkiska. Han menade att vissa i Afghanistan kan turkiska och han var snabblärd i språk.

Sverige skulle bli ett land som jag såg som rikt. Jag valde att gifta mig med honom och vi for till Sverige.

Vi grälade mycket. Jag pluggade och lärde mig språket svenska. Jag ansågs som snabblärd i många saker, men när det kom till datorer blev det svårare. Jag klarar idag av datorer, men när jag skulle plugga på det, så var det svårt. Det var början av 90-talet. Jag tänkte plugga till att bli sjuksköterska, men blev gravid och valde att fortsätta med graviditeten och valde att inte studera. Skaffade barn. År 1991, kom vår första barn. Det blev en pojke. Jag hoppades på att det skulle bli en flicka. Men ex maken var lycklig. Han ägnade sig åt sin kolonilott och gillade trädgårdsarbete och gillade att ta med oss dit. Två år senare blev jag återigen gravid. Det var min yngsta son L, som var i min mage. Som jag hoppades på att det skulle bli en flicka denna gång. Min ex make verkade glad överlag och jag vet inte om han var obrydd på vilket kön det skulle bli, utan verkade bli glad över att äldsta sonen skulle få en syskon. Vi bråkade mycket. Hormoner blev galet hos mig. Jag gick mycket ner till källaren, för jag gillade av konstig anledningen källarlukten. Min yngsta L kom till världen. Jag blev totalt emotionell kaos att det återigen blev en pojke. Jag insåg hur snabbt livet går. Jag var 30 år. Gifte mig hastigt. Skaffade barn och hoppades på flickor, men fick pojkar. Jag tyckte att det var så orättvist över att man inte får en chans till i livet. Att bara kunna få göra om allt och prova på nytt och se om det blir annat. Att kanske låta bli med giftermålet. Sverige må vara rikt, men det var jobbigt. Hade inga vänner, förutom en förening, som ex maken hittade åt mig, så jag kunde hitta vänner. Men jag hade det svårt. Jag kände att det var hårda och svåra, men jag sa inget till ex maken, för det kändes som om jag var ''misslyckad''. Jag hade redan då enorm stress, oro och bara allmänt problem med det emotionella.

Jag bråkade mycket med ex-maken. Dagis fick pojkarna börja på. Jag hittade jobb som mattant och vi flyttade till Pettersberg. Det här är som ex-maken började bli frånvarande. Lekte med barnen. Skojade och pratade med dessa. Men han var inte så mycket hemma. Till slut skilde vi oss. Livet gick fort och min yngsta son började själv hitta sina favoritställen som han valde själv att gå/cykla till. Från mattant till lokalvårdare.

Föreningen blev som mitt andra hem. Jag lyckades inte hitta andra vänner. Så föreningen som min ex-man hittade åt mig, blev en trygghet. Men också en ställe som jag ville visa hur bra allt jag kunde. Få respekt och ära. Men förnedringar efter förnedringar. Även i moderntid så fortsätter förnedringarna, t.ex det här med att yngsta sonen L är borta.

Livet går allt fort.

Ni var intresserade av min bakgrund och här var den. Skall jag få sympati och tröst och förståelse eller skall jag få kritik för  min bakgrund också? ''Du hade kunnat göra annorlunda som barn!!!''.

Ja, här fick ni min bakgrund i alla fall! Glada?!