Min son 25+ skriker och gapar på mig och har allmänt konstig beteende - Han påstår att jag gjorde så när han var ett barn

Innan jag citerar och svarar på era inlägg, så tänkte jag säga positiva saker som jag gjort, för jag märker att jag råkat lägga upp korten där ni endast anser att det är dåligt. Faktu är att jag har behandlat honom sådär, beror på en stor stress, som sagt, så stod jag inte ut med att vara mamma hela tiden. Jag blev själv skärrad och mådde dåligt att få två pojkar, istället för flickor. Det tråkiga med livet är att man inte får en andra chans i vissa saker.

Men här tänker jag nu nämna saker som jag gjort, som tyder på kärlek och omsorg:

Jag kollade på TV tillsammans med honom. Myste med honom. Han spelade TV spel och jag lät det vara. Jag gav honom god mat. Ibland den maträtten som var hans favorit.

Min äldsta son som hade mer aggressivitet i sig, stod jag ut med. Men jag var fortfarande den mamma, som tog hand om pojkarna och alltid ensam. Eftersom ex-maken som var mycket frånvarande. Äktenskapet var misstag. Inte lyckligt gifta. På köpet, fick jag två pojkar.

Min äldsta son som var väldigt intresserad av att sitta vid datorn, spela TV-Spel och kolla på TV, gjorde det.

Min yngsta son, som ni anser ha fått ''dålig behandling'', var mycket intresserad av djur, insekter m.m. Inte så långt bort ifrån vår dåvarande bostad, låg en friluftsmuseum. Där fanns det gamla saker från förr, teaterscen som ibland hade föreställningar, som min yngsta son ALLTID ville gå på och så fanns det djur. Kossor, grisar, får och allt som min son bara älskade att kolla på. Dit gick han alltid som barn. Alltid, alltid. Så fort han kom hem från skolan, tog han cykeln och cyklade dit. Glad när han kom hem, glad när han cyklade dit och glad när han kom hem. Om han som barn blev ''illa behandlad'', varför all denna glädje?

För mig var det jobbigt när han gjorde så som han gjorde på middagsinbjudningar. Det blev oftast pinsamt för mig. Jag ville få honom att sluta pilla på saker och istället agera som en gentleman. Han lärde ju sig det aldrig som barn. Alltid pilla, gå runt i bostaden som vi hade blivit inbjudna på.

Att ha två pojkar i lägenhet var inte lät. Det läckte ur många gånger.

Därför skickade jag iväg min yngsta son på religions byggnaden för att studera. Det måste få bli lugnt. Min huvud kokades sönder. Jag bad ibland honom stanna kvar där, även om lektionerna var över. Eftersom jag ville bara ha det så lugnt och fritt.

Men ju äldre han blev, ju mer tappade man kontrollen. T.ex gick han iväg till Stadsbiblioteket och läsa massa böcker. När jag kom på honom, hade det gått så pass långt i tiden att jag inte brydde mig. Han började ändå bli mer och mer tystlåten.

Men jag tog gott och väl hand om grabbarna. Min äldsta son fortsatte med sina aggressioner och det ökades till en annan nivå. Terror i hemmet, saker gick sönder m.m.

Min yngsta son var bara tyst, inne i sitt rum och ibland fick stryk av sin storebror. Men jag hade inte gjort något. Det var min äldsta son som var terrorn i hemmet.

Men jag ville göra mitt bästa, för att ha en god lägenhet.

Men hur kunde jag förhindra allt?

Yngsta sonen valde att ringa 112 mitt i natten, när min äldsta son blev brutal.

Polisen kom och brottade ned honom. Våldsam motstånd + misshandel på min yngsta son på köpet.

Ja, min äldsta son är boven, inte jag.

Jag försökte prata med honom under tonåren, men det gick inte.

Förstår ni nu? Kan ni lägga det här och försöka förstå balansen?

Förstå mig?

Få två pojkar, men ville ha två flickor. Ja, det låter kanske 'hemskt''. Men jag tog ändå hand om pojkarna. Man kan ju önska, eller hur?!

Äktenskap som var stort misstag.

Mannen var frånvarande. Jag önska att jag inte gifte mig med honom. Stor misstag!

Mitt hjärta är krossad och ni påstår att det inte finns kärlek.

Ni säger massa elakheter och har bara fokus på min son, men inget här är empatiskt gentemot mig. Ni pratar själva om empatilöshet, men själva då? Jag märker ingen empati mot mig, bara prat om ''proffersionell hjälp'', så man kan förstå. Men jag är ledsen, men ni förstår inte. Jag behlver inte samtalsstöd.

Jag har själv en videokamera, där pojkarna är någonstans och min yngsta son vinkar, medan min äldsta son bara ser arg ut. Den videon har jag kollat hundra tals gånger. Man ser direkt att min äldsta son är alltid bitter och arg. Medan min yngsta son glatt vinkar åt kameran. Alltid glad. Lätt och göra med.

Förstår ni nu?

Eller behöver jag säga mer för positiva saker, för jag har fler saker på lagret om vad jag gjort. Men jag är beredd på att bara denna inlägg, så kommer ni lyckas hitta tusentals fel.

Men vill ni höra mer positiva saker, så kan jag säga dessa.

Detta är ett svar från TS i förra tråden 

"Jag må ha slagit mina barn. Men mina barn har fått mat, kläder och husrum. Jag har aldrig förbjudit mina barn att inte tvätta sig eller allt som barnet behöver. Jag slängde aldrig ut mina barn mitt ute på gatan., t.ex.

Jag har varit en bra mamma, som lagat mat m.m. Inte så att jag bara lagat mat åt mig själv, utan jag laga mat, så det räckte till alla."

Tyvärr TS, är är de saker som du säger gör dig till en bra mamma, bara saker som är GRUNDLÄGGANDE, absoluta basics. Du är SKYLDIG att ge dina barn mat, kläder och tak över huvudet. 

Du är också skyldig att INTE slå dina barn. Det är helt enkelt inte tillåtet i Sverige, och är en grov sak att göra mot dina barn.

Du skriver att din äldsta son ("X") blev 'normal, men du har också beskrivit att han kan bli arg och aggressiv? Det är ju inte normalt?

Det är många som har skrivit detta utan att du tar till dig, men du måste ta ansvar för vad du gjort mot din son. Förstå att du itne varit en bra mamma, och egentligen inte förtjänar förlåtselse.

Du upprepar gång på gång att han borde "glömma", inte leva i det förflutna etc etc. Men det väljer inte du! Du har inget rätt att ställa det som krav. Det är säkert bekväm tanke för dig att tycka att det 'borde vara så', men det är enbart din son som kan bestämma om han VILL lägga saken bakom sig. Och hitills verkar det som att han inte tycker att du gett honom någon anledning till att förlåta dig - antagligen för att du
1) inte tycker att du gjort något fel (fast du har det)
2) förväntar dig att allt gammalt bara ska glömmas (vad du nu fått den förväntningen ifrån? Få barn glömmer hur de behandlats som barn. Trauma kallas det)
3) tycker att man som mamma har rätt till sina barn, när Sveriges lagar som rör vårdnad stiplurerar precis tvärt om; barn har rätt till sina föräldrar, men föräldrar har inte rätt till sina barn
4) tycker att titeln "mamma" innebär att barn MÅSTE älska och respektera dig, vilket inte stämmer. Kärlek och respekt bygger på hur du agerat i rollen som mor. Det är ingenting man får gratis bara för att man fött barn och sedan gett mat och kläder etc., vilket ALLA mammor gör. Det är inte utmärkade av en "bra" mamma att göra det.
5) Inbillar sig att sonens psykiska mående skulle botas om han var mer social med dig och hans bror. Ursäkta, är du psykolog? Om du och brodern inte gav trygghet, varför skulle han må bättre av att umgås med er? Istället hindrade du honom från att få hjälp!