Inlägg från: EnAnonumius |Visa alla inlägg
  • EnAnonumius

    Min son 25+ skriker och gapar på mig och har allmänt konstig beteende - Han påstår att jag gjorde så när han var ett barn

    Anonym (Jaså?) skrev 2024-01-24 16:35:43 följande:
    Han gick. Åt ingenting. Jag ville ha hans nummer och sa: ''Jag skall inte ge den till din storebror''. Hans storebror har mest på sista tiden slagit honom. Han borde mest bli och vara arg på sin storebror. Det som jag gjort, borde han glömma. Men helt försåtligt att han är sur på hans storebror. Jag är mamma och han borde sakna mig.
    Hur självupptagen får man lov att vara på en skala?

    Att du är mamma är varken ingen ursäkt och/eller ingen förklaring, till att du kan kräva att din barn skall "glömma" hur jäkla illa du har betett dig när han var barn, och samtidigt tycka att han borde sakna dig för att du är hans mamma. 

    Du har betet dig som ett rötägg mot din son när han var liten. Väx nu upp och ta ansvar för hur illa du har betett dig.
    Så som man känner sig själv, så känner man ALDRIG andra.
  • EnAnonumius
    Anonym (Jaså?) skrev 2024-01-25 12:43:42 följande:
    Så fasen har suttit fast i hos honom?
    Som sagt hur jäkla självupptagen får man lov att vara?

    Ingen som helst självrannsakan och ingen som helst självreflektion på hur dumt du beter dig och hur otroligt nedvärderande du är mot din son..

    Du tar inte ansvar för dina handlingar och ditt agerande. Du har svikit ditt egna barn på ett av de grövsta sätten, ignorera hans känslor över att du, som är han mamma,har behandlat honom som skit. Det går inte bara att "glömma" som som du vill att han skall göra och "längta efter dig" för att du är hans mamma. 

    För att använda dina egna ord till dig som du har använt om din son..
    Du verkar ju vara för dum i huvudet, för att fatta att sveket du har gjort sätter djupa livslånga ärr i själen.

    Så som man känner sig själv, så känner man ALDRIG andra.
  • EnAnonumius
    Anonym (Jaså?) skrev 2024-01-25 16:08:23 följande:
    Som mamma, så har jag fött honom. Matat honom. Han bodde hos mig. Jag fick honom komma till den åldern han är idag.

    Om han får in i det huvudet, att jag har tagit hand om honom och att jag framförallt är hans mamma, så bör han förstå.

    Som barn, så sa han plötsligt: ''Min mamma och pappa bråkar'' mitt under middagsinbjudan hos en väninna. Mycket pinsamt. Vid andra tillfällen, så sprang han runt och höll på och röra allt m.m. Jag sa åt honom: ''Kom och sitt här''. Hade han agerat som en gentleman, så kunde alla se att mitt barn lyssnar på mig. Det var inte lätt.

    Dessutom ville jag ha två flickor, men stod ut med två pojkar.

    Många dagar som jag bokstavligen talat inte ville ha mina barn. Varför? För att det var jobbigt. Ingen frihet och som ett 24/7 arbete åt ingenting, kände jag.

    Jag skickade över honom på helgerna för en typ av religionsbyggnad för att studera en vis typ av religion (vill inte nämna vilken religion). Vissa dagar bad jag honom att stanna där hela dagen. Det blev min frihet. Jag måste få vila.

    Vid äldre åren (tonåren) slutade han umgås med mina väninnors barn och avslutade deras vänskap och han gick en egen väg. Istället för den där religion byggande, så vandrade han till Stadsbiblioteket och läste hela dagarna andra böcker och kom hem och låtsades att han studerade den religionen ifrån byggnaden. Så gjorde han, tills jag kom på honom. Jag struntade då i om han gick till byggnaden eller inte och lät det passera, eftersom han vid den tiden ändå höll sin käft, till skillnad som barn.

    Men som tonåring blev han jobbigt på annat sätt. Som barn, vandrande runt, rörde saker, larvade sig m.m. Skämde ut mig titt som tätt.

    Som tonåring: Var tystlåten, skaffade de vänner han ville, men blev inte vänner med mina väninnors barn.

    Och sen helt plötsligt ungefär vid ung vuxen åldern, började han med dessa fasoner med gap och skrik gentemot mig. Även om många gånger, var av ett ''sarkastiskt'' beteende eller vad man skall kalla det för, eftersom han skrattade medan han gjorde dessa ''teater'' grejer. Han brukade säga: ''Du gjorde så''. Med andra ord, härmade han mig. Ibland sa han: ''Slag, efter slag, efter slag, efter slag, efter slag, efter slag, efter slag.'' ''Det har blev min barndom.''. Ibland ställde han retorisk fråga: ''Varför gav du bort mina leksaker?''.

    Allmänna konfrontationer vid ung vuxen åldern.  Som bara kom utan förvarningar. Men bara någon år senare, vid 24 års åldern, så drog han iväg. Då var året 2018.

    År 2022, då gick pappa (min ex man) bort. Då bad jag vår gemensamma bekant att prata med honom om att jag saknar honom och hälsa honom från mig. Bad flera gånger min bekant att prata med honom, så han besöker mig. September samma år (år 2022) gjorde han det. Mycket kall.

    Året är 2024 och jag har inte hört någonting ifrån honom.

    Jag har försökt sammanfatta allt.
    Ursäkta..

    Din son bad aldrig om att bli född. Det var du som valde att föda honom. Han har faktiskt ingen "skyldighet" att uppskatta och vara tacksam för det saker som följer med mamma/pappa plikten när man skaffar barn.

    Hela din sammanfattning är en enda lång räcka av självupptagenhet och att du straffar sonen för att DU valde att föda honom, och är besviken för att han inte var "en flicka".

    Du bara bekräftar med din sammanfattning att din son har gjort rätt, d.vs hålla sig borta från kvinna som behandlat honom som skit för att sedan kräva att man skall uppskatta sådan saker som tillhör föräldrar plikten.

    Sedan så försöker du att få stöd och "empati"  från främlingar och efterfrågar om hjälp att ytterligare skuldbelägga din son, och tvinga att umgås med dig allt detta  för något som han aldrig bad om, d.vs att bli född och sedan bli behandlad som skit av sin egna (på pappret) mamma.

    Nej det är inte sonen som skall komma till några insikter. Det är du som skall komma till insikter över hur dåligt du har behandlat din son, och sedan ställer orimliga krav på honom.

    Den som skall skämmas är faktiskt du TS.
    Så som man känner sig själv, så känner man ALDRIG andra.
  • EnAnonumius
    Anonym (Jaså?) skrev 2024-01-25 16:21:26 följande:
    Du ser bara de ''dåliga'' saker, men de positiva sakerna då?
    Vilka positiva saker?

    Jo jag hittade en positiv sak. Att han håller sig borta från dig.. Det är den enda positiva saken.
    Så som man känner sig själv, så känner man ALDRIG andra.
  • EnAnonumius
    Anonym (Jaså?) skrev 2024-01-26 10:21:45 följande:
    Han har sagt: ''När jag skaffar egna barn, så skall jag hålla dem undan ifrån dig. Du skall inte komma nära mina barn!''.
    Anonym (Nfnf) skrev 2024-01-26 09:06:55 följande:

    Stackars honom


    ?


    Fullständigt normal reaktion från din sons sida.

    Varken du gillar fakta eller inte så ja det är normalt.
    Du har behandlat honom som skräp och misshandlat honom. Så du har att skylla dig själv att du inte får träffa dina barnbarn.
    Anonym (Jaså?) skrev 2024-01-26 10:21:45 följande:
    Agda90 skrev 2024-01-26 09:02:15 följande:

    Du har utsatt ditt barn för ett trauma och har inte läkt efter det. 

    Istället för att acceptera att du har misslyckats som förälder så anmäler du inlägg där man vågar skriva just det som jag skrev ovan. Så gjorde du med ett av mina svar till dig i den tråden. Men vet du vad? Du kan anmäla sånt hur mycket du vill för faktum förändras inte att det du har gjort är misshandlat ditt barn!!
    Och nu ska allt vara frid och fröjd för att DU säger så?

    Om din son mot förmodan skulle se detta, eller någon som känner honom så råder jag honom att radera ditt nummer, blockera dig på alla forum och att aldrig svara dig när du hör av dig samt att söka hjälp så att han kan läka och leva ett bra liv - utan dig. 

    Vår uppgift som förälder är att älska våra barn, ge dem en bra uppväxt med möjlighet till att få ett bra liv. Var någonstans har du gjort det? 


    1) - Hur vet du om han inte har läkt? Jag tänker, han skall glömma och gå vidare. Simpelt.

    2) - Jag har inte anmält dina inlägg?

    3) - Han har inte mitt nummer, blockerat mig från facebook. Allt det du säger, så är det fokus över hans mående, hans liv m.m. Men mitt liv då? Plågan över att han stack och att man inte ens fick en andra chans. Jag tänker, han är vuxen numera. Då kan man agera som man skall. Glömma och gå vidare. Jag må låta hård, men är det bara jag som förstår ''Glömma och gå vidare''.
    Vart tolkar du att mina inlägg och trådar säger att jag är mer rädd för att tappa ansiktet inför alla i min omgivningen?


    1) Varför skall han glömma ditt svek din misshandel och mest av allt att du vägra att ta ansvara för dina handlingar.

    3) Du säger att han är vuxen och skall agera där efter..
    När skall du TS, bli vuxen och agera där efter.

    Dv.a vara vuxen nog att..... :

    * ... respektera att din son inte vill ha kontakt med dig?

    * ...  förstå att ditt svek, din misshandel och psykande av honom inte är något man kan "glömma" hur lätt som helst..

    *... att ta ansvar för dina handlingar och inse att du har sårat din son djupt? 
    Anonym (Jaså?) skrev 2024-01-26 10:21:45 följande:
    Anonym (Rosalee) skrev 2024-01-26 08:06:31 följande:

    TS,efter att ha läst dina tidigare trådar så förstår jag galoppen,du har tappat ansiktet inför alla i din omgivning, det är ditt STÖRSTA problem.
    Inte dina söner.
    Får du fina söners kärlek och respekt tillbaka så visar du omgivningen att du hade rätt och barnen fel.

    Tänk att det ska vara viktigare hur andra ser på en?.så ytligt.



    Vart tolkar du att mina inlägg och trådar säger att jag är mer rädd för att tappa ansiktet inför alla i min omgivningen?



    Dina inlägg i denna tråden och i dina andra trådar du startat om detta talar tydligt språk om att du är mer intresserad av att ha en "fin fasad utåt", än att ta ansvar för dina handlingar, respektera din sons önskan (om att slippa ha kontakta me dig).

    Att du tjatar om att din son skall "glömma och gå vidare", säger en hel del om dig att du vägrar att ta vuxet ansvar själv för vad du gjort.

    Så som man känner sig själv, så känner man ALDRIG andra.
  • EnAnonumius
    Anonym (Rosalee) skrev 2024-01-26 08:06:31 följande:

    Den dag han får egna barn hoppas jag att du inte har förstört honom totals så han upprepar dina misstag.


    Jag är extremt försiktigt optimistisk på att sonen inte gör det. Att jag är extremt försiktigt optimistisk är för att sonen sagt upp kontakten med sin mammas (TS).
    Så som man känner sig själv, så känner man ALDRIG andra.
  • EnAnonumius
    Anonym (Jaså?) skrev 2024-01-26 12:38:01 följande:

    Ni säger massa elakheter och har bara fokus på min son, men inget här är empatiskt gentemot mig. Ni pratar själva om empatilöshet, men själva då? Jag märker ingen empati mot mig, bara prat om ''proffersionell hjälp'', så man kan förstå. Men jag är ledsen, men ni förstår inte. Jag behlver inte samtalsstöd.

    Jag har själv en videokamera, där pojkarna är någonstans och min yngsta son vinkar, medan min äldsta son bara ser arg ut. Den videon har jag kollat hundra tals gånger. Man ser direkt att min äldsta son är alltid bitter och arg. Medan min yngsta son glatt vinkar åt kameran. Alltid glad. Lätt och göra med.

    Förstår ni nu?

    Eller behöver jag säga mer för positiva saker, för jag har fler saker på lagret om vad jag gjort. Men jag är beredd på att bara denna inlägg, så kommer ni lyckas hitta tusentals fel.

    Men vill ni höra mer positiva saker, så kan jag säga dessa.


    Du det fanns inga "Positiva saker i detta långa inlägg som du gjort mot dina söner.

    Du berättade ju om hur du uppmuntrade din yngsta son att stanna i den "religiösa byggnaden" så du kunde få lite "lugn och ro". 😒

    Ingenstans i ditt långa inlägg där du skall försöka förklara de "positiva sakerna", så visar du ingen empati och förståelse för din yngsta son och hans mående. Utan allting är bara "JAG JAG JAG".
    Även så visar du prov på att det är viktiga att hålla en fin fasad utåt med ditt långa inlägg..
    Men ingenstans så visar du "sanna positiva saker".

    Vad gjorde du för att skydda din yngsta son mot den brutala borden? Anser du det var fel av den yngsta sonen att ringa polisen mitt i natten, när han blev brutalt misshandlad av sin storebror?

    För att avsluta det hela. Man behöver inte "leta efter fel" eller "hitta tusentals fel". Du servera felen, själv, på ett silverfat..
    Så som man känner sig själv, så känner man ALDRIG andra.
  • EnAnonumius
    Anonym (Jaså?) skrev 2024-01-26 14:46:37 följande:
    Jag glömmde då skriva att jag också älskar mina barn. Jag tänkte att det var underförstått.

    Jo, jag älskar mina barn!
    Jo du har ju verkligen "bevisat" att du älskar dina barn..🙄

    Det är ju kärlek man visar när man skriker till sina barn att de är dumma..🙄

    Det är ju kärlek när man övertalar sitt barn att lämna psykologen för att "man är rädd att det skall snackas i byn".🙄

    Det är kärlek man visar till sina barn när man inte ser till att storebrodern får psykhjälp när han misshandlar sin lillebror. 🙄

    Det är kärlek man visar till sina barn när man anser att man skall barnet "glömma och gå vidare" och "längta" efter sin mamma bara för att hon födde barnen... 🙄

    Det är kärlek man visar till barnen när man vägra att förstå barnets perspektiv, och bara fokuserar på sig själv och hur synd det är om en själv bara för att barnet inte vill träffa sin försummande mamma...🙄

    Jupp du låter väldigt trovärdig när du säger att du älskar dina barn... 🙄

    Sorry men jag misslyckas mycket hårt med att se det trovärdigt att du älskar dina barn. Dina handlingar talar emot dig extremt mycket. och mest av allt din empatilöshet mot barnen, särskilt den yngsta som du anser är onormal bara för att han inte kan glömma hur hårt misshandlad han blev av sina egna familjemedlemmar både psykiskt och fysiskt. 
    Så som man känner sig själv, så känner man ALDRIG andra.
  • EnAnonumius
    Anonym (Jaså?) skrev 2024-01-27 11:49:50 följande:
    Föreningen blev som mitt andra hem. Jag lyckades inte hitta andra vänner. Så föreningen som min ex-man hittade åt mig, blev en trygghet. Men också en ställe som jag ville visa hur bra allt jag kunde. Få respekt och ära. Men förnedringar efter förnedringar. Även i moderntid så fortsätter förnedringarna, t.ex det här med att yngsta sonen L är borta.

    Livet går allt fort.

    Ni var intresserade av min bakgrund och här var den. Skall jag få sympati och tröst och förståelse eller skall jag få kritik för  min bakgrund också? ''Du hade kunnat göra annorlunda som barn!!!''.

    Ja, här fick ni min bakgrund i alla fall! Glada?!
    Jag har korta ned citatet lite så det inte blir så mycket att scrolla.

    Alla barn är frågvisa. Det är naturligt, och man får helt enkelt stå ut med sånt om man har små barn. Du är knappast ensam om att varit en ensamstående förälder och ja det är skitjobbigt att vara det. Ändå så måste man försöka behärska sig själv och inte ta ut sin frustration på barnen.

    Nej du kan inte stå till svar för vad som hände dig och för din tuffa barndom. Det borde du ju inse baserat på svaren många har givit här att VI inte håller barn ansvariga för deras tuffa barndom.
    Så varför skulle vi hålla dig ansvarig för din tuffa barndom för?
    Även om du har haft en riktig tuff barndom så är det fel att ta ut det på dina barn, och sedan hålla dina barn ansvariga för att de hade det tufft. Det är aldrig barnens fel att de bli illa behandlade av sina föräldrar.

    Du har inget ansvar för din tuffa barndom, lika lite som dina söner har ansvar för sin tuffa barndom. Men ändå lägger du skulden och ansvaret på din söner för deras tuffa barndom och att det blev illa behandlade av dig. Det är något du bör ta till dig och förstå.

    Du skriver även att du har svårt att förstå att man inte kan längta efter sin mamma. Och du tycker att han skall glömma och gå vidare så han slipper att må så dåligt. Det är här du har svårt att förstå att blir man hårt sårad in i själen, av sin egna familj, så är det svårt att bara "glömma och gå vidare". Din son ville ju ha hjälp för att bearbeta det jobbiga men du övertalade ju honom att lämna psyket för DU var rädd för att det skulle "snackas i byn". Du nekade ju din son L att ta hjälp för att kunna bearbeta det jobbiga som han hade blivit utsatt för. Det är ju du som har motarbetat ditt egna barn genom dina handlingar, så han sakta men säkert har tagit avstånd från sin mamma (dig).. Bara för att du är kvinnan som födde barnet, så betyder det inte att du är en mamma och kan utgå från "villkorslös kärlek" från sina barn oavsett hur man behandlar dem. Även "kärleken till mamma" kan faktiskt slockna hos ett barn.

    Det är tråkigt det som har hänt dig i din barndom. Men du behöver  ta hjälp utifrån så du kommer till insikt om varför din son håller avstånd från dig, för han har ju knappast ansvaret för vad som hände honom i sin barndom. När du har gjort detta, kommit till insikt, så kan du kanske reparera förhållandet mellan dig och din son och ni kanske kan ha en bra kontakt i framtiden.
    Så som man känner sig själv, så känner man ALDRIG andra.
  • EnAnonumius
    ClumsySmurf skrev 2024-01-27 14:14:19 följande:
    om TS som verkar sakna förmåga att förstå hur hon uppfattas av andra är på riktigt finns det ingen fasad
    Point taken... 😏🙂
    Så som man känner sig själv, så känner man ALDRIG andra.
Svar på tråden Min son 25+ skriker och gapar på mig och har allmänt konstig beteende - Han påstår att jag gjorde så när han var ett barn