Anonym (Jaså?) skrev 2024-01-25 16:08:23 följande:
Som mamma, så har jag fött honom. Matat honom. Han bodde hos mig. Jag fick honom komma till den åldern han är idag.
Om han får in i det huvudet, att jag har tagit hand om honom och att jag framförallt är hans mamma, så bör han förstå.
Som barn, så sa han plötsligt: ''Min mamma och pappa bråkar'' mitt under middagsinbjudan hos en väninna. Mycket pinsamt. Vid andra tillfällen, så sprang han runt och höll på och röra allt m.m. Jag sa åt honom: ''Kom och sitt här''. Hade han agerat som en gentleman, så kunde alla se att mitt barn lyssnar på mig. Det var inte lätt.
Dessutom ville jag ha två flickor, men stod ut med två pojkar.
Många dagar som jag bokstavligen talat inte ville ha mina barn. Varför? För att det var jobbigt. Ingen frihet och som ett 24/7 arbete åt ingenting, kände jag.
Jag skickade över honom på helgerna för en typ av religionsbyggnad för att studera en vis typ av religion (vill inte nämna vilken religion). Vissa dagar bad jag honom att stanna där hela dagen. Det blev min frihet. Jag måste få vila.
Vid äldre åren (tonåren) slutade han umgås med mina väninnors barn och avslutade deras vänskap och han gick en egen väg. Istället för den där religion byggande, så vandrade han till Stadsbiblioteket och läste hela dagarna andra böcker och kom hem och låtsades att han studerade den religionen ifrån byggnaden. Så gjorde han, tills jag kom på honom. Jag struntade då i om han gick till byggnaden eller inte och lät det passera, eftersom han vid den tiden ändå höll sin käft, till skillnad som barn.
Men som tonåring blev han jobbigt på annat sätt. Som barn, vandrande runt, rörde saker, larvade sig m.m. Skämde ut mig titt som tätt.
Som tonåring: Var tystlåten, skaffade de vänner han ville, men blev inte vänner med mina väninnors barn.
Och sen helt plötsligt ungefär vid ung vuxen åldern, började han med dessa fasoner med gap och skrik gentemot mig. Även om många gånger, var av ett ''sarkastiskt'' beteende eller vad man skall kalla det för, eftersom han skrattade medan han gjorde dessa ''teater'' grejer. Han brukade säga: ''Du gjorde så''. Med andra ord, härmade han mig. Ibland sa han: ''Slag, efter slag, efter slag, efter slag, efter slag, efter slag, efter slag.'' ''Det har blev min barndom.''. Ibland ställde han retorisk fråga: ''Varför gav du bort mina leksaker?''.
Allmänna konfrontationer vid ung vuxen åldern. Som bara kom utan förvarningar. Men bara någon år senare, vid 24 års åldern, så drog han iväg. Då var året 2018.
År 2022, då gick pappa (min ex man) bort. Då bad jag vår gemensamma bekant att prata med honom om att jag saknar honom och hälsa honom från mig. Bad flera gånger min bekant att prata med honom, så han besöker mig. September samma år (år 2022) gjorde han det. Mycket kall.
Året är 2024 och jag har inte hört någonting ifrån honom.
Jag har försökt sammanfatta allt.
Ursäkta..
Din son bad aldrig om att bli född. Det var du som valde att föda honom. Han har faktiskt ingen "skyldighet" att uppskatta och vara tacksam för det saker som följer med mamma/pappa plikten när man skaffar barn.
Hela din sammanfattning är en enda lång räcka av självupptagenhet och att du straffar sonen för att DU valde att föda honom, och är besviken för att han inte var "en flicka".
Du bara bekräftar med din sammanfattning att din son har gjort rätt, d.vs hålla sig borta från kvinna som behandlat honom som skit för att sedan kräva att man skall uppskatta sådan saker som tillhör föräldrar plikten.
Sedan så försöker du att få stöd och "empati" från främlingar och efterfrågar om hjälp att ytterligare skuldbelägga din son, och tvinga att umgås med dig allt detta för något som han aldrig bad om, d.vs att bli född och sedan bli behandlad som skit av sin egna (på pappret) mamma.
Nej det är inte sonen som skall komma till några insikter. Det är du som skall komma till insikter över hur dåligt du har behandlat din son, och sedan ställer orimliga krav på honom.
Den som skall skämmas är faktiskt du TS.