Min son 25+ skriker och gapar på mig och har allmänt konstig beteende - Han påstår att jag gjorde så när han var ett barn
Jag sa en gång: ''Varför är du såhär mot mig? Jag har inte gjort dig någonting!'' och då sa han på sarkastiskt sätt: ''Ja, du har inte gjort någonting!!!''.
Då kontrade jag med direkt: ''Förlåt mig!''. Men han bara gick.
Vid ett tillfälle när jag inte sett honom på länge. Han kom tillbaka och hälsade på, sträckte han ut handen. Men jag struntade i att skaka hans hand, eftersom jag är hans mamma och istället kramade jag honom.
Då tog jag chansen att säga: ''Du vet att din storebror är dum i huvudet?''. Jag hade också gjort mat och frågade om han var hungrig. Men han var helt kall. Han har blivit väldigt kall och det går inte att prata med honom.
Han gick. Åt ingenting. Jag ville ha hans nummer och sa: ''Jag skall inte ge den till din storebror''. Hans storebror har mest på sista tiden slagit honom. Han borde mest bli och vara arg på sin storebror. Det som jag gjort, borde han glömma. Men helt försåtligt att han är sur på hans storebror. Jag är mamma och han borde sakna mig.
Varje gång som du reagerar så där dumt, så kommer ju relationen att försämras, distansen mellan er bara blir större. Det som du skulle behöva göra är ju att lyssna på honom. Han måste få berätta vad som var så hemskt i hans barndom, och du får ta det. Säger du NÅGOT emellan, slår ifrån dig igen, eller om du bara försöker säga att det inte var så farligt eller liknande - då är det kört.
Din enda chans är att du godtar vad han har upplevt, UTAN att säga något emot det. Annars kan du lika väl avbryta all kontakt, för det kommer inte att bli bra.