Hej!
Jag och min man var idag på vårt första besök på IVF-mottagning efter att ha försökt få barn i 2 år. Vi kommer att köra kort protokoll och troligtvis ICSI med start i februari 2024, och vi är så lättade att det äntligen (förhoppningsvis) är vår tur! Hittade ingen tråd för oss som startar behandling 2024 så tänkte jag startar en egen så kanske vi kan följas åt och peppa varandra? 
Blir verkligen berörd av det du skriver och hur alla andra är öppna kring hur man känner för att dela med sig till nära och kära eller inte!
Tycker inte alls att det är egocentriskt utav dig. Utan det känns väl aldrig toppen att ?veta? att folk eventuellt pratar om en oavsett vad det gäller. Jag har också känt så ibland efter vi berättat. Att även om jag litar på mina vänner att de kanske pratat med sina som jag inte alls har en relation och koppling till och att det då skulle vara ?ok?. Har ju aldrig sagt, säg inte till något - för för mig är det underförstått att de är privat och att man delar det i förtroende.
Alltså barnsnacket, min kollega visar mig hennes barn varje dag. Jättesöta, men pallar inte vara så glad och peppig hela tiden. Jag blir typ mer ledsen när jag ser folk jag inte har en nära relation till bli gravida. Kollegor, vänners vänner, influencers. För jag blir avundsjuk, skulle aldrig bli avundsjuk på mina vänner även om det är en sorg att det inte är jag som är gravid. Så speciellt med alla känslor man känner.
Håller med att det är itudelat med att dela med sig av denna känsliga resa till vänner och familj. vänner har nästan varit den bästa stöttningen för oss. min pappa svarade när jag berättade -synd. När mamma blev gravid skakade jag bara i kallingarna och vips nio månader senare kom bebis. Helt otroligt okänsligt att säga till sin dotter i denna situationen haha.. men trots det känns det bättre att ha berättat.
Vi kände att stöttningen och förståelsen till slut utspelar eventuell press och frågor. det kan vi ta och allra oftast är det skönt att få ventilera trots jobbiga frågor.
Jag känner också att det är tillräckligt jobbigt och tufft att bara behöva genomgå det här- att göra det ensamt och behöva skämmas är inget jag kommer lägga på den redan tuffa resan. vill bara skicka med det - ingen förtjänar att gå in i den här redan tuffa resan med skam och press. detta Kan också vara ett ganska fint och rått kvitto på vilka ens vänner verkligen är- vilka som anpassar, stöttar och frågar.
jag funderar på att börja skriva dagbok för att ventilera dom allra djupaste tankarna. Är det någon annan som gör det? Tänker att det kan vara spännande att titta tillbaka på också. Och när man är i mål och har en bebis, säkert fint att kunna titta tillbaka på!
Håller med att det är itudelat med att dela med sig av denna känsliga resa till vänner och familj. vänner har nästan varit den bästa stöttningen för oss. min pappa svarade när jag berättade -synd. När mamma blev gravid skakade jag bara i kallingarna och vips nio månader senare kom bebis. Helt otroligt okänsligt att säga till sin dotter i denna situationen haha.. men trots det känns det bättre att ha berättat.
Vi kände att stöttningen och förståelsen till slut utspelar eventuell press och frågor. det kan vi ta och allra oftast är det skönt att få ventilera trots jobbiga frågor.
Jag känner också att det är tillräckligt jobbigt och tufft att bara behöva genomgå det här- att göra det ensamt och behöva skämmas är inget jag kommer lägga på den redan tuffa resan. vill bara skicka med det - ingen förtjänar att gå in i den här redan tuffa resan med skam och press. detta Kan också vara ett ganska fint och rått kvitto på vilka ens vänner verkligen är- vilka som anpassar, stöttar och frågar.
jag funderar på att börja skriva dagbok för att ventilera dom allra djupaste tankarna. Är det någon annan som gör det? Tänker att det kan vara spännande att titta tillbaka på också. Och när man är i mål och har en bebis, säkert fint att kunna titta tillbaka på!
Håller med att det är itudelat med att dela med sig av denna känsliga resa till vänner och familj. vänner har nästan varit den bästa stöttningen för oss. min pappa svarade när jag berättade -synd. När mamma blev gravid skakade jag bara i kallingarna och vips nio månader senare kom bebis. Helt otroligt okänsligt att säga till sin dotter i denna situationen haha.. men trots det känns det bättre att ha berättat.
Vi kände att stöttningen och förståelsen till slut utspelar eventuell press och frågor. det kan vi ta och allra oftast är det skönt att få ventilera trots jobbiga frågor.
Jag känner också att det är tillräckligt jobbigt och tufft att bara behöva genomgå det här- att göra det ensamt och behöva skämmas är inget jag kommer lägga på den redan tuffa resan. vill bara skicka med det - ingen förtjänar att gå in i den här redan tuffa resan med skam och press. detta Kan också vara ett ganska fint och rått kvitto på vilka ens vänner verkligen är- vilka som anpassar, stöttar och frågar.
jag funderar på att börja skriva dagbok för att ventilera dom allra djupaste tankarna. Är det någon annan som gör det? Tänker att det kan vara spännande att titta tillbaka på också. Och när man är i mål och har en bebis, säkert fint att kunna titta tillbaka på!
Det är verkligen så himla fint att ha denna plats och att få läsa alla era tankar. Uppskattar så mycket att ni delar med er. Det har varit skönt att få skriva av sig lite också :) Min sambo är verkligen jättefin i allt det här, men det känns ändå ensamt. Oavsett hur mycket han engagerar sig tror jag inte att han riktigt förstår allt jag går igenom både fysiskt och mentalt.
Jag märker att tankarna på IVF tar upp stor del av min vardag, så kanske är en bra idé att skriva en dagbok? Få utlopp för allt i hjärnan. Som du säger Kristina95 så är det säkert fint att titta tillbaka på sen :) Då kommer kampen ha varit värt det.
Håller verkligen med om att det är skönt att ha en plats att ventilera och där vi kan dela med oss och stötta varandra. För det är jag väldigt tacksam.
Ville bara förtydliga att jag inte tror att mina vänner skulle skambelägga eller medvetet sätta press på mig. Det är nog snarare hjärnspöken hos mig och hur jag tror att jag själv skulle reagera på att andra vet... Jag tycker ju inte att det är skamligt, utan snarare rädd och känner obehag för vad andra ska prata om det och tycka synd om mig.
Jag håller med Razorcrest om att det inte känns som att sambon helt kan greppa hur det känns för mig - trots att han anstränger sig för att vara engagerad. Men det är kanske inte så konstigt eftersom det är vi som tempar, kissar på stickor, känner efter hur det känns i kroppen, ev. och i perioder undviker alkohol, osv. osv. Det kan jag ibland känna ett styng av irritation över, fast det inte är någons fel.
Vilken bra idé att föra dagbok eller filma. Jag skriver dagbok, men det sker väldigt sporadiskt. Kanske ska börja göra det mer regelbundet. Tack för inspo, alla!
Awesomeginger: Vad fint att höra att du mår mycket bättre nu än när ni startade med IVF! Det ger mig tröst i att det ska kännas bättre i sinom tid.
Vi fick 5 till frysen även denna gång!!!!! så glada och lättade! Längtar till vi får sätta tillbaka❤️❤️❤️❤️❤️
Hej! Jag ska påbörja min första IVF behandling eventuellt på måndag, mins mens ska komma imorgon. Jag har redan två barn som blev till naturlig väg på första försöket båda två. Dom är nu 9 och 8 år.
P
Vill nu ha gemensam med min nya partner. Är 35 år
Jag är orolig inför behandlingarna, någon som fått allvarliga biverkningar? Blev skrämd av en bekant av behandlingen Fyrmadel där hon varnade om allergiska reaktioner. Någon som varit med om det?
Hej! Jag ska påbörja min första IVF behandling eventuellt på måndag, mins mens ska komma imorgon. Jag har redan två barn som blev till naturlig väg på första försöket båda två. Dom är nu 9 och 8 år.
P
Vill nu ha gemensam med min nya partner. Är 35 år
Jag är orolig inför behandlingarna, någon som fått allvarliga biverkningar? Blev skrämd av en bekant av behandlingen Fyrmadel där hon varnade om allergiska reaktioner. Någon som varit med om det?
Hej!
vad spännande!!!
åh, jag har tagit fyremadel på min första omgång, man blir röd och det svider och blir en liten reaktion tunt sticket men inget mer än så!!! Du behöver inte va otrolig, den lägger sig sen ❤️
Jag ska börja med fyremadel imorgon! Jag är mest nervös för sticket. Är inte spruträdd annars men jag blir orolig när det är någon ?okunnig? person dvs. Jag eller min sambo som ska sticka. Annat när man tar sprutor inom vården, där känner jag mig trygg. Men det blir nog en vanesak det med🙈 Någon som gjort detta innan som blev positivt överraskad över att ta sprutorna hemma? Dela gärna med er, tror de kan lugna mig och kanske någon annan i denna tråd❤️