Hej!
Jag och min man var idag på vårt första besök på IVF-mottagning efter att ha försökt få barn i 2 år. Vi kommer att köra kort protokoll och troligtvis ICSI med start i februari 2024, och vi är så lättade att det äntligen (förhoppningsvis) är vår tur! Hittade ingen tråd för oss som startar behandling 2024 så tänkte jag startar en egen så kanske vi kan följas åt och peppa varandra? 
Ja, det var högt! Så om mitt är hälften och risk för överstimulering finns blir det nog samma för dig.
Tack, och detsamma till dig. Det är dags i februaris cykel så om 3-4 veckor. blir mitt andra FET, första tog sig tyvärr inte.
Uppdatera gärna sen vad du tyckte om boken sen! Vi berättade inte heller från början, men nu efter snart 2,5 år så började det äta upp mig inifrån, samt att så många av mina vänner och folk i min närhet (och på IG) har fått barn. Så i somras började vi berätta för våra allra närmsta, eller de som har/genomgår samma sak. Så kanske är 7 personer som vet. Men vi har inte sagt något till familjerna. Min man är mycket närmre sin familj, så jag sa i julas att han fick berätta om han ville. så frågade han om vi skulle göra det tillsammans, men det ville inte jag utan sa att han isf får göra det själv, för jag vill hellre att de är ovetandes, men vill inte begränsa honom om han vill ventilera. Men sen har han inte sagt något mer.
Det kommer gå galant, både med sprutorna och ÄP, man kommer så snabbt in i det även om det inte är kul och stundtals smärtsamt. Men vi är starka kvinnor!
De vi har berättat för har alla varit så fina på olika sätt. Jag är verkligen glad att vi har berättat för just dessa. Sen har jag ett gammalt tjejgäng som jag inte sagt något till. De är på mig för att jag under hösten slutat dricka och hetsat med att jag skulle vara gravid, och det har såklart gjort ont och heller inte respekterat mig när jag sagt att fallet inte är så. Men tror också att flera i vår närhet, för de vet att jag och min man vill ha barn. Vi båda har bra jobb, en större lägenhet, bil, gifta osv, så det är egentligen så ?vad väntar vi på?.
Är du rädd för hur de ska reagera? Jag känner verkligen att det är skönt få stöd av några få och att det inte bör ligga någon skam i ens situation, även om jag initialt inte heller ville berätta. Man vill ju bara att det ska fungera naturligt.
Du kanske hade skrivit det längre upp, men vilken klinik var ni på?
Tack snälla <3 Ja, verkligen! Fattar om män kan vara lite klumpiga och inte vet vad man ska säga eller inte. Men kvinnor borde ha lite mer fingertoppskänsla, precis som du skriver! Jag kan bli rätt defensiv i sånna lägen, vilket är tråkigt men tänker sen när de får reda på vad en gått igenom är de de som får skämmas.. Kan relatera till det du skriver, har också dragit mig undan. Dels för att man inte känner sig som sig själv, jag känner mig trasig och olycklig så allt man gör känns ?fejk? och dels för att slippa dessa frågor. Men har ibland också bara tagit emot dryck och sedan inte druckit den. Fulla människor brukar glömma bort vem som dricker och inte efter ett tag, haha. Men älskar också vin, middagar och allt sånt! Men ens mind är ju någon annanstans.
Förstår, men där var jag rätt tydlig med att jag inte ville att de skulle tycka synd om mig, för får panik av sånt. Sa också att de inte skulle vara rädd för att fråga, prata om barn etc. Men att jag heller kanske inte alltid var mottaglig för att prata om resan och då stöta bort. Men fortsätt gärna fråga. Vad jobbigt med din sambo, han kanske bara behöver mer tid och sen landar i att det är ok att prata med någon vän om det. Detta har varit en sån learning för mig då jag ofta haft svårt att prata om mina känslor med andra.
Vi går på Eliva Clinic på Tegnérgatan.
Kristina95: Förstår dig såklart med all denna väntan? Men nu är det nära! För oss är det också manlig faktor, men obstruktiv azoospermi, alltså inga spermier alls i utlösning. Men det hittades simmare genom microTESE så de ligger i frysen och väntar på oss🥹
Han vill helst inte berätta för andra, men vi pratar väldigt mycket om det hemma när det behövs (speciellt nu när det verkligen börjar närma sig). Jag försöker nog vara så stöttande jag bara kan, och han tillbaks mot mig såklart. Däremot vill jag inte älta detta hela tiden med risk att äta upp förhållandet, så jag känner starkt behov att prata med någon annan nära. Dels för vår skull, men även för min egen då jag annars blir dränkt i mina egna tankar och oro. Jag har nämnt det till honom också att det kanske vore skönt att ventilera med någon av hans vänner, men tror det ligger mycket i skam kring det. Att de kanske känner att de tappat sin manlighet? Jag försöker påpeka att det är ju vanligare än man tror att andra sitter i samma sits som vi och tipsat om lite poddar han kan lyssna på om han vill höra någon annan man prata om sin situation, det kanske leder till att han vågar ta modet och berätta för någon, om han känner det behovet såklart!
Jag tycker de är super jobbigt med barn, och speciellt bebisar. Många av våran vänner vet om vad vi går ignom och sagt rakt ut till dom att jag inte orkar träffas med barnen. Så dom jobbar för ett få barnfri tid vilket jag uppskattar. Men önskar att vi varit här för typ år sen, då hade ingen barn och inga aktiviteter hade någon barn fokus.
Men vi möts inte upp lika mycket med några av våra vänner, en följd av vi inte druckit alkohol sen i Juli.
Tycker de är skönt att folk vet, men har med sagt åt dom att dom inte kommer få veta några detaljer fören vi är ibveckan 12..Vilket jag bröt vid missfallet. Då jag ställde in massa saker vi hade planerat tre dagar efter som jag inte orkade med.
Vi berättade inget för våra nära och kära förrän vi fått återkopplingen i fertilitetsutredningen. Då vi har rätt låga chanser och det riskerar att bli en utdragen process kände vi att det var lika bra att berätta på en gång. Mitt syskon ska dessutom ha sitt första barn snart här så vi har ju undvikit dom en del sedan de berättade att de väntade barn i somras. Kände att vi ville förklara varför vi tagit avstånd och att vi kanske behövde lite mer space ett tag till framöver.
Tänker att inget är fel, oavsett hur man vill göra. Vi är båda ganska transparenta personer och det har känts bra att prata med familj och nära vänner om situationen. De har i sin tur fått förståelse för vår situation och varför vi kanske inte alltid orkat hålla kontakten eller initiera umgänge som förr. Har mottagits väldigt bra av samtliga. Sympatiskt men inte massa tyck-synd-om som man kan vara rädd för. Jag har dessutom bytt jobb kort efter vi fick beskedet och är fortfarande sjukskriven på grund av akut stress kopplat till vårt överraskande besked. Så har dessutom varit öppen med min nya chef om läget. Vilket också har känts bra.
Kan tillägga att vi även går regelbundet till kurator sedan ett par veckor efter beskedet i höstas. Det tycker vi båda har varit jättebra. Min sambo har tidigare varit lite skeptisk men han blev utbränd och sjukskriven tidigare i år och gick till psykolog då så han var bekväm med konceptet direkt nu.
När vi diskuterade hur vi ville göra gällande att berätta eller inte så pratade vi ur perspektivet om det varit tvärt om. Då hade vi gärna uppmuntrat och önskat att våra nära och kära orkat/velat dela med sig. Både för att det blir lättare att finnas där samt för att hjälpa till att styra och undvika jobbiga konversationer eller sammanhang. I princip alla i vår bekantskapskrets har barn, de flesta har även två som är ett par år. Känner igen mycket det ni skriver gällande att det är jobbigt att umgås mycket med barn och att det blir mycket barnsnack. Nu när de allra flesta vet hur vi har det så är de omtänksamma och anstränger sig extra för att prata även om annat än barn samt att hitta barnfri tid tillsammans. Det gör att jag orkar och vill höras/träffas mer vilket är bra för både vår relation och för mitt eget mående.
Dock har jag inte velat dela med mig till mina nära och kära av vad som hände idag. Vi sitter, som jag har skrivit tidigare, och räknar ner till start med hormonerna nu när min mens ska komma i helgen. Men jag har faktiskt fått ett svagt positivt gravtest idag ett par dagar innan min mens (tidigt test).
