Har du ett behov av att trycka ner andra för att känna dig bättre själv?

Jag har inte tänkt på det förut, men det kanske du har rätt i. Jag har tidigare ansett att denna oförmåga handlar mycket om att man dels inte får lära sig sådana saker i skolan (i alla fall har inte mina barn fått det), och dels (som jag var inne på tidigare i tråden) att känslomässig argumentation har varit kutym i vår kultur under ganska lång tid. Men, jag ska fundera på det där med självbild också.

Från det ena till det andra. Hur reagerar du själv när en person verkar ha ett intresse av att trycka till dig, bara för att du tycker som du gör? Har du själv aldrig känt att en meningsmotståndares "agenda" är tvivelaktig? Att du upplever att hur tydligt du än försöker formulera dig, så misstolkas du och placeras in i ett fack.

Känslomässig argumentation är kutym i vår kultur, och det kan man se många exempel på på forum som detta, men ännu mer i olika Facebook-grupper, särskilt politiska sådana. Folk reagerar med ryggmärgen och hasplar ur sig grova saker utan att tänka två gånger innan de skriver.

En bra början är att försöka förstå bevekelsegrunderna för andras reaktioner. Vi har alla olika livshistoria, erfarenheter och referensramar. Själv har jag på senare tid försökt bli bättre på att förstå meningsmotståndares bevekelsegrunder. Det visar sig ofta att även folk som man kan tycka är "dumma i huvudet" i sin argumentation, har personliga skäl till varför de tycker och tänker som de gör. Man får skrapa lite på ytan och vara lite analyserande.

Jag tolkar det som att de har sett att trådar har spårat ur och att det i det läget är rätt uppenbart att de har spårat ur.

Jag bryr mig inte det minsta om att folk skriver så. För det mesta har de rätt. De flesta trådar där det går "hett till" spårar ur, oftare än en gång därtill och det blir anmälningsfest med åsikter och beskyllningar om vem som har anmält och om det är rätt eller fel att anmäla.

Vissa ställer sig bakom synen att det är fel att anmäla och att bara "lättkränkta" människor gör det plus hela dravlet om att vissa skulle ha frikort.

Jag vet att du inte frågade mig, och jag hoppas att det är okej att jag svarar hur jag ser på detta.

Jag tar det aldrig (eller, ytterst sällan i alla fall) personligt, inte som att personen är ute efter att trycka till mig. Jag ser det som att personen i fråga inte argumenterar sakligt, av någon anledning. Om jag då invänder mot till exempel förminskande eller påhopp, är det sättet personen argumenterar på som jag svarar emot, inte personens känslor eller avsikter.

Min inställning är att anledningen till olika åsikter, till missförstånd av min text eller liknande, inte handlar om att personen på andra sidan skulle vara dum, har en agenda eller bara vill bråka. Utan om att folk kan kommunicera väldigt olika, att vi alla har olika erfarenheter och lever lite i våra egna åsiktsbubblor. Det ska ganska mycket till innan jag tänker att personen i fråga kanske har en agenda av något slag eller bara vill provocera (för visst förekommer det också).

Jag har inte lagt någon värdering i det. Jag skriver det jag lagt märke till, att den här typen av trådar drar till sig samma användare (mer eller mindre) varje gång och att de medlemmarna ofta ser sig som snällare än vanliga medlemmar.

Absolut. Jag har stalkare efter mig sedan länge som jag har en hållning mot och jag har vidtagit försiktighetsåtgärder, men de allra flesta här går det alldeles utmärkt att prata med.

Nä, det måste de inte. De har de inte gjort och kommer sannolikt inte att göra. 

Jag fattar inte hur man kan sitta och gnälla på det när man har accepterat ramverket. Eller ännu hellre agera småpåve och försöka "styra upp" hur det ska vara eftersom det modereras "så dåligt". Befängt. Stick dit forumet passar ditt ramverk. Sisyfos-gnäll. 

Och ändå försöker du säga till mig vad jag har för avsikt, säga att jag 'försöker vrida diskussionen till att jag är den dåliga personen', du talar om för mig att jag 'missförstår med flit' med mera. Alltså känslomässig argumentation som går på person och inte på sak. Jag har hela tiden diskuterat det du skrev, inte dig som person eller din avsikt.

Ja, eftersom du påstod att det kändes konstigt och var en härskarteknik att be någon läsa vad som står. 

Ett rent känsloargument som dessutom blev gravt osakligt och personligt på en gång. 

Urtypen för vad som just dryftats med sak och person, saklighet och känslor etc.