Anonym (Bka) skrev 2022-12-13 17:27:36 följande:
"Jaha". Du fortsätter med pajkastningen. Kan du inte bara släppa och bara inte kommentera sönder tråden?
Anonym (Bka) skrev 2022-12-13 17:19:06 följande:
Precis, man kan behöva tillåta en tanke som ger utrymme för att det ska finnas flera val än att stanna kvar och ha panik och må dåligt, eller stanna kvar och ha panik och må dåligt. Både för att lätta på trycket på hans eget psyke (han befinner sig i "flight" mode eller "ta bort handen från ljuset" mode. Men också. Det är lättare att ställa krav om båda parter vet att det finns en risk att det inte håller. Om frun vet att han hellre förgör sig själv än lämnar, så tror jag inte hon ser gränsen som absolut. Bara vetskapen att han satt en gräns som ska respekteras, kommer också hjälpa hans mående.
I ett äktenskap (jag är gift sen många år) måste man ha längre perspektiv än ett par veckor. Några månader eller tom år av separation kan göra att man kan läka.
Det finns såklart par som överlevt otrohet och som gått starkare ur det som par. Men jag vet inte någon på rak arm.
Off topic:
Precis som du så tycker jag att man man behöva tillåta en tanke som ger utrymme för att det ska finnas fler val än att stanna kvar. Och eftersom jag tycker att det Lilia ägnar sig åt är att försöka styra diskussionerna till att enbart tillåta en enda tanke (stanna kvar) så opponerar jag mig och kommer givetvis fortsätta göra det. Om du vill kalla det för pajkastning så får det väl vara så.
On topic:
Utrymme för tankar om fler val än att stanna kvar skulle jag snarare klassa som nödvändighet för vad är det som i praktiken reglerar hur man beter sig mot sin partner?.. jag tror att det är följande:
1) Värderingar och samvete
2) Risken att ens partner drar
3) Lagen
Om den ene inte ens kan tänka tanken att dra så går nr två bort för då spelar det inte större roll vad den andra gör personen kommer vara kvar oavsett. Och det i sig är ju kanske inte så bra för hurvida en relation överlever en otrohet hänger ju inte enbart på den enes förmåga att förlåta och anpassa sig, det hänger lika mycket på att den som varit otrogen gör allt för att återfå sin partners förtroende och kompensera personen för lidandet man orsakat. Men om det inte finns någon risk för att personen avslutar relationen så finns ju heller ingen anledning för den som varit otrogen att anstränga sig för att rädda relationen, personen är ju kvar oavsett.
Jag tror att det TS säger om att lämna relationen inte finns på kartan är en sanning med modifikation, möjligen känner han så nu, men känslor är inte ristade i sten och kan förändras över tid, det gäller även kärlek, mår man inte bra i sin relation så kommer det påverka hur man känner för sin partner och erodera den kärlek som en gång fanns tills man kommer till en punkt då man frågar sig, vad är det jag kämpar för egentligen och är det värt det? En relation handlar ju inte bara om att vara ihop till varje pris, det handlar kanske mer om att hur det får en att må?
Alla förhållanden överlever inte en otrohet oavsett hur mycket man hade velat det och alla som skiljer sig gör inte det i ren panik och i affekt, många gör det efter att ha försökt i flera år.
Det är då vi växer som människor när samtalsklimatet är gott och det är högt till tak.