När går det över? Hur gör man efter otroheten?

Det kan absolut fungera att ge igen. Det beror på vad syftet är. Att få partnern att uppleva hur det känns att bli lurad och förd bakom ljuset kan absolut leda till att man förstår och känner empati för sin partner. Men också insikten att även du riskerar att bli lämnad. Och antingen kommer man fram till att det nog är det bästa att lämna då känslor saknas (,ibland är det ett sätt att göra slut att vara otrogen), eller att man värderar trohet olika. Alla vill inte leva i trogna relationer. Det viktiga då är att man har samma syn på vad som är viktigt i relationen för att upprätthålla tillit. Som hela mitt inlägg handlade om. Jag väljer exklusivitet,trohet och accepterar inte otrohet. Det leder till avslut. Andra tycker att otrohet är något man får acceptera. Gissningsvis tillhör TS fru den senare kategorin. 

Vad vill och väljer TS? 

Håller inte med....

Att älska någon betyder inte att man behöver acceptera eller förlåta precis allt personen gör. Det går absolut att gå vidare med sitt liv utan att förlåta... att acceptera att det som hänt har hänt och gå vidare med sitt liv är inte samma sak som att förlåta.

Är det ens tillrådligt att älska en person som inte behandlar en på ett respektfullt sätt, ska kvinnan som blir misshandlad av sin man verkligen förlåta allt han gör bara för att hon älskar honom?

Varken kärlek eller förlåtelse är något som alltid är positivt, det beror helt och hållet på vilka konsekvenser det leder till. 

Och ordinär man. Du låter ju inte tråden handla om TS utan fajtas verbalt med en annan skribent om definitioner. Det spelar ingen roll för TS hur det benämns. TS har redan beskrivit hur han upplever sveket. Att det är ett trauma med långlivade effekter för TS får vi hålla med om, när två år har gått. Det behövs ingen diagnos eller definitioner, däremot egna erfarenheter om att hantera svårigheter kan vi ju bidra med. Personligt tyckande. Men pajkastning klarar sig TS utan. TS försöker ju ta sig förbi vad många betraktar som ett svårt svek. Det behöver vi inte förminska. 

Till Jaha. Det finns olika syn på vad förlåtelse egentligen är för något. Många framhåller synen att det är när du slutar ge en person eller händelse makt att störa ditt sinne som förlåtelse är uppnått. Dvs när en persons agerande inte längre påverkar en. Det är i samma anda som man säger att förlåtelse är INTE samma sak som att säga att något är ok eller är ursäktat. 

I fallet med en kvinna som blivit misshandlad, innebär i det fallet förlåtelse att hon inte längre låter en störd persons agerande ha makt över hennes liv. Det finns något väldigt vackert i att makten ligger hos kvinnan. 

Då handlar förlåtelse om din egen sinnesfrid. Vilket är mer konstruktivt. Vi tappar energi och kraft av att gå omkring och vara upprörda på andra. Vi lever mer i vår styrka när vi själva tar makten. 

Japp båda begreppen (kärlek och förlåtelse) kan tolkas väldigt olika och generaliseras ofta i olika slags klatchiga slogans.

Jag tycker inte det finns något vackert i att bli satt i en situation där man tvingas göra svåra val. Ja alla människor styr i slutändan över sitt liv genom de val man gör. Men de valen avgörs ju ofta av vilken inställning man har till saker och har man inställningen att allt ska förlåtas så är ju risken stor att man bara förlänger sitt lidande.

Om förlåtelse handlar om sinnesfrid eller ej beror som sagt på hur man definierar förlåtelse. Om din partner är otrogen och du inser att den personen är inte någon jag bör ha en relation till, bryter all kontakt med personen och skaffar dig en ny och bättre partner så får du förmodligen sinnesfrid, men för det krävs ju ingen förlåtelse, det enda som krävs är insikt över att det är fel partner för dig.

Egenmakt är vackert. Andras agerande kan vi inte råda över, men att välja ett perspektiv som ger dig makten över hur du känner inför andras agerande är bra mycket mer stärkande för individen än att stanna vid offerrollen. 

Men det krävs ett längre perspektiv. Att bryta upp tex vid otrohet är självklart eller om någon slår.

Förlåtelse handlar om att inte hålla fast vid ilska eller andra negativa känslor, som i praktiken bara gör dig själv bitter och sur. Det skadar bara dig. Den som gjort något elakt blir oviktig. 

Vi kan absolut råda över andras agerande genom att stå upp för oss själva för om du förlåter allt alla gör mot dig så kommer de förmodligen fortsätta kliva över dina gränser, för varför skulle de sluta när du ändå förlåter allt?

Man behöver inte förlåta för kunna gå vidare med sitt liv, man måste inte gå runt och tycka om alla människor på planeten för att ha ett bra liv, man kan tycka att vissa människor är rena rövhålen och ändå ha ett bra liv. Det enda man behöver göra är att hålla såna människor borta ifrån sig och omge sig med människor om tycker om.

Att påstå att man måste ha ett positivt förhållningsätt till alla människor oavsett hur de beter sig för annars är man bitter tycker jag är ett oerhört naivt sätt att förhålla sig till mänskliga relationer.

Fast du verkar inte greppa. Andra personer har inget med förlåtelse att göra. Det är hur du känner det handlar om. Sen kan man tycka att folk är rövar, man kan lämna, omge sig med fina människor som älskar en (dvs lära sig av misstagen och sluta beblanda sig med fel personer) att förlåta handlar om att kunna säga, du är ett arsle men mitt mående påverkar du inte. 

Vad är det för fel att (inte bara jag) påpeka grundläggande fel, och även att någon insinuerar att TS kan ha PTSD? Någon ordning får det vara. 

Att TS själv kallar det trauma, har inget att göra med den detta. På framsidan av Familjeliv var det någon som beskrev sitt deltagande i Så mycket bättre som traumatiskt. Men varken hon eller någon annan skulle få för sig att laga det PTSD.

Nu gör säkert inte TS det heller, vilket dock inte hindrade Kvinna att fara ut i detta OffT, och andra kvasivetenskapliga påhitt. Att jag reagerar på det är inte någon pajkastning, från min sida i alla fall.

Att TS borde tycka upp sig, och inse att det inte är sunt att gå och grubbla i två år är av annan sak.

Apropå urspårat har några nu snöat in på "förlåtelse", vad det nu kan leda till.

Du säger att TS borde rycka upp sig och släppa det efter två år. Det är exakt vad förlåtande är. Något som onekligen skulle ge TS sinnesro. Sen kan han dumpa henne. 

Att du ägnar dig åt att slå ner på en person som inte har enligt dig rätt definition av något begrepp liknade onekligen pajkastning.