När går det över? Hur gör man efter otroheten?

Håller med om att det är många härska diskussioner på FL. Där det mer handlar om enskilda individers behov att trycka ner andra än att faktiskt svara på trådskaparens fråga. Definitioner i det här fallet.

Det är väl mer intressant med råd om hur man kan hantera situationen och känslorna, än vem som har rätt om benämningar? 

Jag blev bedragen i en tidigare relation. Med facit i hand många år senare har jag insett att jag är värd att leva i en trogen relation, då jag tror på trohet och värderar den högt. Jag är trogen. Har jag en partner som inte skriver under på det med samma allvar som jag, kommer jag lämna.

För helt uppenbart är att den som valt otrohet är inte lika bestämd som jag på den punkten och inte att lita på. Kan du, TS, leva med vissheten att din partner har andra gränser och lever efter andra regler i förhållandet?

Du kommer av naturliga skäl inte tro igen att din fru "aldrig" skulle såra dig genom att ha sex med någon annan. 

Personligen, vill jag leva i ett förhållande med absolut fysisk trohet. (Man råkar inte joina könsorgan eller stoppa tungan i någons mun av misstag. )

Det handlar mycket om att lita på att din fru inte kommer lämna dig "bara" för att hon är fysiskt otrogen. Jag kommer aldrig acceptera en sån relation. Kan och vill du det Ts?

Du kommer aldrig ha kontroll över din partner. Lita på det som är verkligt. Det du vet. Och fundera över vad du vill och kan acceptera. Om du absolut inte vill lämna, hur kan du jobba på din egen acceptans?
Det viktigaste är att du fattar dina beslut utifrån dina medvetna val. Att ge igen är ett sätt att återskapa balansen, att få partnern att få medkänsla genom att smaka på sin egen medicin  Lätt hänt att det blir en ond cirkel bara. 

Hätska, inte härska. 

Det kan absolut fungera att ge igen. Det beror på vad syftet är. Att få partnern att uppleva hur det känns att bli lurad och förd bakom ljuset kan absolut leda till att man förstår och känner empati för sin partner. Men också insikten att även du riskerar att bli lämnad. Och antingen kommer man fram till att det nog är det bästa att lämna då känslor saknas (,ibland är det ett sätt att göra slut att vara otrogen), eller att man värderar trohet olika. Alla vill inte leva i trogna relationer. Det viktiga då är att man har samma syn på vad som är viktigt i relationen för att upprätthålla tillit. Som hela mitt inlägg handlade om. Jag väljer exklusivitet,trohet och accepterar inte otrohet. Det leder till avslut. Andra tycker att otrohet är något man får acceptera. Gissningsvis tillhör TS fru den senare kategorin. 

Vad vill och väljer TS? 

Och ordinär man. Du låter ju inte tråden handla om TS utan fajtas verbalt med en annan skribent om definitioner. Det spelar ingen roll för TS hur det benämns. TS har redan beskrivit hur han upplever sveket. Att det är ett trauma med långlivade effekter för TS får vi hålla med om, när två år har gått. Det behövs ingen diagnos eller definitioner, däremot egna erfarenheter om att hantera svårigheter kan vi ju bidra med. Personligt tyckande. Men pajkastning klarar sig TS utan. TS försöker ju ta sig förbi vad många betraktar som ett svårt svek. Det behöver vi inte förminska. 

Till Jaha. Det finns olika syn på vad förlåtelse egentligen är för något. Många framhåller synen att det är när du slutar ge en person eller händelse makt att störa ditt sinne som förlåtelse är uppnått. Dvs när en persons agerande inte längre påverkar en. Det är i samma anda som man säger att förlåtelse är INTE samma sak som att säga att något är ok eller är ursäktat. 

I fallet med en kvinna som blivit misshandlad, innebär i det fallet förlåtelse att hon inte längre låter en störd persons agerande ha makt över hennes liv. Det finns något väldigt vackert i att makten ligger hos kvinnan. 

Då handlar förlåtelse om din egen sinnesfrid. Vilket är mer konstruktivt. Vi tappar energi och kraft av att gå omkring och vara upprörda på andra. Vi lever mer i vår styrka när vi själva tar makten. 

Egenmakt är vackert. Andras agerande kan vi inte råda över, men att välja ett perspektiv som ger dig makten över hur du känner inför andras agerande är bra mycket mer stärkande för individen än att stanna vid offerrollen. 

Men det krävs ett längre perspektiv. Att bryta upp tex vid otrohet är självklart eller om någon slår.

Förlåtelse handlar om att inte hålla fast vid ilska eller andra negativa känslor, som i praktiken bara gör dig själv bitter och sur. Det skadar bara dig. Den som gjort något elakt blir oviktig. 

Fast du verkar inte greppa. Andra personer har inget med förlåtelse att göra. Det är hur du känner det handlar om. Sen kan man tycka att folk är rövar, man kan lämna, omge sig med fina människor som älskar en (dvs lära sig av misstagen och sluta beblanda sig med fel personer) att förlåta handlar om att kunna säga, du är ett arsle men mitt mående påverkar du inte. 

Du säger att TS borde rycka upp sig och släppa det efter två år. Det är exakt vad förlåtande är. Något som onekligen skulle ge TS sinnesro. Sen kan han dumpa henne. 

Att du ägnar dig åt att slå ner på en person som inte har enligt dig rätt definition av något begrepp liknade onekligen pajkastning.

Det finns ganska mycket skrivet om förlåtelse. Inte min definition även om jag gärna skulle ta äran för den. Det finns absolut den tron hos många, att den som blivit förlåten är ursäktad och kan fortsätta business as usual.

Men ett av de vanligaste citaten är av Mandela tror jag. Det handlar om tron att dricka gift varje dag, ska förgöra vår fiende (den som behöver vår förlåtelse). Därav behovet av förlåtelse, att hålla fast mentalt vid en oförätt, skadar en själv, men inte den som skadat oss. Så visst är acceptans ett element, men inte bara, man måste släppa också. (Bättre uttryckt på engelska, let go). 

Men många filosofer och kloka människor har diskuterat och närmar sig ofta förlåtelse ur det här perspektivet. 

Självklart är vi kloka nog att välja bort dem som skadar oss. :) 

Förlåtelse är att ta makten från den som gjort oss illa, och återta den själv..

Till TS. Jag ska inte föreslå att du ska lämna. Om du är helt fast besluten att stanna skulle jag föreslå fyra saker. 

1. Bearbeta och få sinnesfrid. Prova EMDR. Det är en väl etablerad behandling som hjälper till att minska emotionell respons vid trauma. Jag har provat (en jobbig händelse som bet sig fast hos mig och gjorde mig rädd) och det fungerar verkligen. För du behöver kunna släppa. Kanske det viktigaste just nu för att du ska må bra. Gör det! 

2. Framåt. Att bygga tillit med frun. Ta hjälp av ett relationsproffs för parterapi och för att skapa ett nytt avtal (varje relation bygger på någon form av avtal om förväntningar på varandra, det behöver omskapas mellan er) som båda kan acceptera, uttala och skriva under på mentalt.

3. Hennes jobb. Begär att frun går i terapi och reder ut sig själv. Det ska inte vara för lättvindigt för henne att gå vidare heller. Hon ska inte kunna komma med ursäkter som "det hände bara" eller "jag vet inte varför". Hon ska äga sitt agerande och problemet. Basta. 

4. I nuet och framåt. Om du är som människor är mest, så har du tendensen att låta hjärnan avgöra vad som är relevant att ha fokus på, och det är inprogrammerat på faror. Det krävs aktivt fokus och arbete att rikta om dina strålkastare i relationen till att inte hänga upp dig på faror kring otrohet utan se det som du vill ha fokus på och som är positivt. Du har upplevt något som signalerar att du är omgiven av faror, det behöver du släppa. Antingen tar du hjälp av någon erkänt duktig terapeut som jobbar med suggestioner under avslappning (som Unestålh som gör "stressa mindre" och "sov bättre". Såldes på apoteket på cd tidigare.) Det finns också dem som gör just "komma över otrohet" på samma sätt. Du kan få en anpassad för dig och din situation av en terapeut. Eller köpa en färdig. Du lyssnar på den hemma, innan du ska sova. 

Jag skulle inte fortsätta utan stöd. Det kommer göra stor skillnad men kommer kosta. Men är du beredd att släppa och gå vidare tillsammans med din fru så finns metoder för att ta sig vidare. Jag skulle inte acceptera och se det som bara ditt jobb dock, även om du är den som betalat priset hittills. Hon måste vilja vara delaktig. Det hjälper även dig att se att hon verkligen vill fortsätta i äktenskapet och är beredd att jobba för det. 

Många som kämpar med frågor som är svåra att släppa, ställer sig frågan, varför...om och om igen. Som att svaret skulle ge lösningen. Det gör det inte. Släpp den frågan. Fokusera på hur du vill må och vad du är värd. Även om jag förstår att du verkligen vill vara kvar i relationen, så kan det vara en hjälp att inte hålla fast för hårt i att det ska hålla till varje pris. Det är svårt att dra gränsen i en relation för vad man accepterar och inte, utan att också vara beredd att någonstans välja bort den, om den inte längre är bra för dig. En person som har koll på psykologi jämförde situationen  med att sitta och hålla handen ovanför ett tänt ljus, utan att flytta den när det börjar brännas. Det är inte så nyttigt. 

Du förtjänar ju en trogen fru som är beredd att uppfylla sin del av relationen och behandla dig väl. Ibland kan det hjälpa att vara beredd att släppa taget en stund, om det inte finns ömsesidig respekt för relationen. Kan vara lättare att ställa krav då. 

Jag önskar dig oavsett hur du går framåt, lycka till. Berätta gärna hur det går. 

Precis, man kan behöva tillåta en tanke som ger utrymme för att det ska finnas flera val än att stanna kvar och ha panik och må dåligt, eller stanna kvar och ha panik och må dåligt. Både för att lätta på trycket på hans eget psyke (han befinner sig i "flight" mode eller "ta bort handen från ljuset" mode. Men också. Det är lättare att ställa krav om båda parter vet att det finns en risk att det inte håller. Om frun vet att han hellre förgör sig själv än lämnar, så tror jag inte hon ser gränsen som absolut. Bara vetskapen att han satt en gräns som ska respekteras, kommer också hjälpa hans mående. 

I ett äktenskap (jag är gift sen många år) måste man ha längre perspektiv än ett par veckor. Några månader eller tom år av separation kan göra att man kan läka. 

Det finns såklart par som överlevt otrohet och som gått starkare ur det som par. Men jag vet inte någon på rak arm. 

Till Lilla. Det kommer inte vara två avslappnade glada välmående människor i det förhållandet. Han mår ju jättedåligt över hur hon har betett sig och ska det hålla i längden eller inte sluta bara väldigt sorgligt, så behöver de upprätta nya förutsättningar i relationen. 

Hon kommer inte heller må bra för när han mår tillräckligt dåligt så kommer han sannolikt börja bete sig som många bedragna gör, bli kontrollerande och kanske också elak. 

Oavsett så har TS rätt att vara lugn och lycklig. Då krävs det insatser. 

"Jaha". Du fortsätter med pajkastningen. Kan du inte bara släppa och bara inte kommentera sönder tråden?  

Det är därför jag skriver långt och ingående om varför TS behöver släppa på det absoluta kravet att det SKA hålla till varje pris. Vinsten är att det kanske tom blir en fantastisk relation som blomstrar. 
Det finns hur mycket som helst att läsa om vad som händer när barnet är beredda att utplåna oss själva för en relations skull. Och kontentan är inte bra, sunda relationer. 

Inte barnet (autospell) utan när ...vi är beredda