Min man vägrar samverka efter skilsmässan.

Jag lider inte av vanföreställningar och lagar är inte absoluta och myndigheteran följer dem inte absolut. Rättstillämpningen ändras över tid och olika länder ser olika strängt på detta i lagteori och rättspraxis.

Tro mig, jag har verkligen tagit in denna verklighet. Hur hade du tagin in den? Ryckt på axlarna och glömt bort dina fina barn som innest inne saknar sin amma men inte ens får säga det för pappa?

Trodde du att lagarna skyddar oss absolut? Du får anturligtvist tro detta, men de kanske kommer att bli förvånad. 

Myndigheterna säger att psykisk misshandel är olagligt, så är även umgängesabotage och förtal. Men polisen utreder inte psykisk misshandel och vill helst inte befatta sig med vårdnadstvister all, det är så många och det är mycket jobbigt. Domstolarna håller på att ändra synen på allvaret i detta och är de som nog är strängast, dock har de svårt att hantera att tonåringar påverkas starkt i lojalitetskonflikter och därför inte. Socialen och jurister håller med om bilden. 

Du använder onödigt drastiska ord och verkar varken kunna ge konstruktiva råd eller förtså empatiskt? Du vill vifta bort ett sådant här övergrepp för det är för smärtsamt? Eller du bryr dig faktiskt int eom barnen, du vill stampa på mig? Synd att jag är så stark då.

Fy vad jobbigt och stackars barnen som blir mest lidande när pappan saboterar och psykiskt misshandlar .Och den hjärntvättningen är så stark,men barnens hjärna är inte helt utvecklat än.Mina barns far gör allt detta jag skrev och det är svårt att vara glad och stark jämnt.

Knepig situation och du har tyvärr fått en del minst sagt knepiga reaktioner med.

Du måste hitta nya sätt att närma dig barnen och du måste visa att du älskar dem och alltid har älskat dem. Du måste komma förbi pappans utestängande och blockering. Kan du använda stora barnet till hjälp? Kan hon (i smyg) förmedla brev, muntliga hälsningar, kramar från dig? Har du sparat breven du fått i retur (tänker som någon form av "bevismaterial" om du lyckas få kontakt och barnen ifrågasätter varför du har varit frånvarande)? Kan du göra små videosnuttar där du berättar hur mycket du älskar dem och tänker på dem och få dem levererade utan att pappan kan stoppa det? Tänk utanför boxen! Kan du annonsera i något media som de har tillgång till? Håller de på med någon idrott? Kan du dyka upp där som support? Kan du skicka brev, gåvor och liknande utan att det ser ut som om det kommer från dig?

Ta ett försök till att nå dem via skolan. Hur har de klarat skolarbetet under denna långa tid? Kan du be om enskilda utvecklingssamtal eftersom du och pappan har samarbetssvårigheter?

Barnen har ju tyvärr nu varit utan dig under en stor del av sin övergång från barn till tonåringar, en känslig period när behovet av mamma är stort. Antagligen känner de sig övergivna och med tanke på vad du skriver om pappan lever de nog också under psykisk stress. Vet du hur deras hälsa ser ut?

Fundera på vad du tror (eller vet) att pappan har slagit i dem om dig och hitta motbevis? Finns det någon sanning i pappans version av det hela?

Vad tror du själv är orsaken till detta? Tror du att pappan har samma syn på hur detta påverkar barnen som du? Varför/varför inte? Gör han barnen illa medvetet?

Har du någon samtalspartner i detta? Psykolog, terapeut eller liknande (inte din nya man). Om inte, skaffa en!

Hej TS! Jag beklagar verkligen. Det är fruktansvärt situation. Jag tror dig - det verkligen är pappan som har hjärntvättat barnen och att han bär ansvaret.

Jag vill inte skuldbelägga, men jag blir fundersam varför du inte varit hårdare i kontakten med myndigheter och med barnen? (Tex bett läraren att faktiskt socanmäla, inte bara ringt/smsat barnen, utan fysiskt sökt upp dem, det är din rätt som mamma) Som någon skrev i tråden tidigare var de försöken avgörande för att kontakten skulle kunna återetableras. 

Visade din exman några tendenser att använda sig av psykiskt/fysiskt våld när ni var tillsammans? Var han självisk eller visade tecken på total avsaknad av att förstå andra människor och deras behov (tänker att han inte förstår barnens behov av dig)? Jag tänker också att det är ovanligt att människor totalförändras, oftast finns de dragen där hela tiden, om än mindre tydligt.

Angående relationen till din exman har jag inga tips förutom att hålla dig borta. Jag tror inte att han kommer förändras och oavsett vad et här beror på (psykisk ohälsa, narcissism eller psykopatiska drag) så tror jag på fullt allvar att han aldrig kommer göra något som gagnar dig.

Jag har inte varit i relation med en sådan människa, men jag hade en roomie en gång. Det fanns så många tillfällen när han struntade i om hans handlingar skadade honom- så länge de skadade mig.

Anyway frågan är vad du ska göra nu. Sa du att du är med i någon grupp för att få stöd? Går du till en psykolog? Jag skulle läsa mer/sätta mig mer in i hur psykiskt misshandel/normaliseringsprocesser fungerar och sedan gradvis allteftersom barnen bli äldre ta kontakt, inte genom att ringa/smsa utan genom att dyka upp på skola. Det spelar ingen roll att de tycker att det är pinsamt, det viktiga är att visa att du bryr dig.

Har du funderat på att skriva brev till dem som de kan läsa senare? Det låter som något ur en film, men att skriva ner dina tankar och känslor och spara breven och  en dag kanske den dagen då de söker upp dig kommer och då kan de så småningom få läsa de breven som visar att du brytt dig hela tiden. 

Stort lycka till!

Jag vet inte vad som har hänt med erat äktenskap., Men jag tror inte att du underhåller hela huset -du har skött som det stod, målar du huset? betalar du av lånet? underhåller du gräsmattan? underhåller du snickeri? Så oavsett vad du har gjort så har han rätt till hälften. Oavsett vem som har gjort vad.

Jag förstår varför han jobbar mkt för ett hus är inte gratis. Jag tror att du inte kanske har förstått innebörden? Vad han vill, eftersom jag tror att det har varit såhär länge? Det verkar som det som du beskriver och skriver.
Jag tror inte att det var bara han som gjorde så att erat äktenskap tog slut.'

Man kallar inte ngn psykopat för en anledning, du måste ha gjort ngt mer för att han kallar dig det. Han verkar vara väldigt arg på dig.

Barnen verkar vara vuxna och verkar inte vara indoktrinerade. Men självklart kan dem vara det och bli påverkade utav hans ord. 

Vaddå inte får träffa dem? Dem är inte under 12 år dem får bestämma själva, dem är tillräckligt vuxna och ta det beslutet. 

När du skriver alla är arga på dig så måste du ha gjort ngt väldigt fel. det är inte synd om dig, då. Nått måste du ha gjort? 
Hon är myndig hon väljer vad hon vill göra. Hon kanske inte har dåligt självförtroende ? För att hon har agg mot dig?

Detta är måste växa bort och du kanske bör ta en pause. Börja om på en ny kula när det har lugnat ner sig, sluta skriva brev tex, Du stressar upp situationen mer tror jag. Jag är inte på din sida eller din fd.  utan ser bara objektivt.

Anonym (Bekymrad mamma) skrev 2020-03-09 11:36:27 följande:

Vi skilde oss för fyra år sedan. Långt äktenskap.

Tre tonårsbarn. Maken ville avsluta, kärleken var slut. Han var färdig med vårt stora hus (som jag skött faktiskt). Han hade jobbat mycket över sista åren, mycket laptop dygnet runt, inga vänner. Ingen otrohet. Inga försök till att gå i terapi osv. Vi sålde och delade lika (han hade rätt till hälften trots att det mesta var mina arv efter äldre släktingar). Gemensam vårdnad och barnen varannan vecka. 

Jag var mycket ledsen. Grät. Skaffade eget hus och blev plötsligt lite gladare. Dejtade lite för snabbt men blev uppskattad och glad. Blev kär och ihop med ny man med bonusbarn efter ungefär ett år. Vi har flyttat ihop i nytt hus.

Exmaken började bli arg. Blockerar all kontakt. Träffat honom aug 2016, juni 2019 och nu igår ett telefonsamtal. En timmes likadan utskällning varje gån om att jag är psykopat och borde betala mer, jag får inte skriva på FB nåt som han inte gillar (lite oklart där, efterom han blockar det mesta).

Exmaken pratade illa om mig direkt inför barnen och släkten, vägrade samverka med mig om ekonomi och barnens aktiviteter. Barnen kom i kläm, höll sig frivilligt hos pappa och blockerade mig som han gjort och jag har inte sett dem på ungefär fyra år nu. Jag får kanske 10 minuters samtal per år i telefon med några av dem, men får inte träffa dem på jul eller semester. Det gör mig så ledsen och deprimerad, det påverkar hälsan. Jag längtar jättemycket. Även min släkt är helt utfrusen, mormor får ett julkort som mest. Alla blir arga på mig för att det är så här. Mormor tröstar mig men börjar bli gammal.

Jag har försökt få Socialen att ingripa men de säger att barnen har sin egen vilja och int ekan påverkas av sin pappa. Vill de frysa ut sin mamma är de i sin fulla rätt. Familjerätten är frivillig och jag får inte maken att gå dit.

Jag är förtvivlad. Jag skriver vädjande brev till exmaken en gång i veckan, men de läser han nog aldrig. Min äldsta myndiga flicka kommer till mig men är rejält påverkad av sin pappa. Jag är egentligen värdelös ju och hon har så dåligt självförtroende. Det gör ont. Man vill bara krama och hjälpa henne glömma dessa hemska fyra år.

Vad ska jag göra? Polsien gör ingenting. Det är ju hat, umgängesabotage, förtal och psykisk misshandel av barnen. Det är som om en sekt hade kidnappat mina barn..