Anonym (Bekymrad mamma)

Mon 9 Mar 2020 11:36

171 svar

Min man vägrar samverka efter skilsmässan.

Vi skilde oss för fyra år sedan. Långt äktenskap.

Tre tonårsbarn. Maken ville avsluta, kärleken var slut. Han var färdig med vårt stora hus (som jag skött faktiskt). Han hade jobbat mycket över sista åren, mycket laptop dygnet runt, inga vänner. Ingen otrohet. Inga försök till att gå i terapi osv. Vi sålde och delade lika (han hade rätt till hälften trots att det mesta var mina arv efter äldre släktingar). Gemensam vårdnad och barnen varannan vecka.

Jag var mycket ledsen. Grät. Skaffade eget hus och blev plötsligt lite gladare. Dejtade lite för snabbt men blev uppskattad och glad. Blev kär och ihop med ny man med bonusbarn efter ungefär ett år. Vi har flyttat ihop i nytt hus.

Exmaken började bli arg. Blockerar all kontakt. Träffat honom aug 2016, juni 2019 och nu igår ett telefonsamtal. En timmes likadan utskällning varje gån om att jag är psykopat och borde betala mer, jag får inte skriva på FB nåt som han inte gillar (lite oklart där, efterom han blockar det mesta).

Exmaken pratade illa om mig direkt inför barnen och släkten, vägrade samverka med mig om ekonomi och barnens aktiviteter. Barnen kom i kläm, höll sig frivilligt hos pappa och blockerade mig som han gjort och jag har inte sett dem på ungefär fyra år nu. Jag får kanske 10 minuters samtal per år i telefon med några av dem, men får inte träffa dem på jul eller semester. Det gör mig så ledsen och deprimerad, det påverkar hälsan. Jag längtar jättemycket. Även min släkt är helt utfrusen, mormor får ett julkort som mest. Alla blir arga på mig för att det är så här. Mormor tröstar mig men börjar bli gammal.

Jag har försökt få Socialen att ingripa men de säger att barnen har sin egen vilja och int ekan påverkas av sin pappa. Vill de frysa ut sin mamma är de i sin fulla rätt. Familjerätten är frivillig och jag får inte maken att gå dit.

Jag är förtvivlad. Jag skriver vädjande brev till exmaken en gång i veckan, men de läser han nog aldrig. Min äldsta myndiga flicka kommer till mig men är rejält påverkad av sin pappa. Jag är egentligen värdelös ju och hon har så dåligt självförtroende. Det gör ont. Man vill bara krama och hjälpa henne glömma dessa hemska fyra år.

Vad ska jag göra? Polsien gör ingenting. Det är ju hat, umgängesabotage, förtal och psykisk misshandel av barnen. Det är som om en sekt hade kidnappat mina barn..

Anonym (Lärare)

Mon 9 Mar 2020 16:36

#51

Har du pratat med barnen direkt?

Åkt till deras skola och talat med dem? Vad säger barnen vid utvecklingssamtal och liknande (info om detta ska gå ut till båda vårdnadshavare) så du måste veta när det är utvecklingssamtal. Vad säger barnens lärare om hur barnen mår?

Anonym (Bekymrad mamma) Trådstartaren

Mon 9 Mar 2020 16:45

#52

Anonym (Lärare) skrev 2020-03-09 16:36:03 följande:

Har du pratat med barnen direkt?

Åkt till deras skola och talat med dem? Vad säger barnen vid utvecklingssamtal och liknande (info om detta ska gå ut till båda vårdnadshavare) så du måste veta när det är utvecklingssamtal. Vad säger barnens lärare om hur barnen mår?

Jag vill gärna prata med dem direkt, jag är ju mamma, men de blockerar ju på riktigt. Jag kanske lyckas träffa dem 5 minter per år och då är det rätt ledsamt kan jag säga. Spänt och sorgligt. Och en bevakande jätteilken men sammanbiten pappa i närheten.

Jag har pratat med läraren. Hon beklaga roch tycker att det är sorgligt. Hon säger att hon kanske borde orosanmäla men hon vet ju att Socialen inte gör nåt och det skadar hennes relation med eleven och pappan blir arg.

Jag har varit med på några utvecklingssamtal efter att rektor ingripit. Oftast ändrar papan tiden och han informerar självklart inte...

Så skolan är ingne väg. Skolkurator har försökt prata med barnen men de vågar inte prata med henne. Förstås.

Anonym (Bekymrad mamma) Trådstartaren

Mon 9 Mar 2020 16:52

#53

Jag ägnade mig helt åt barnen när de var hos mig i början varannan vecka.
Vi hade det väldigt bra på våra veckor, även om de var sorgsna och stela när de kom på måndagarna.

Nja, allt dejtande var alltid på de veckor då jag inte hade barn. Så det var fel av mig, menar du? För att jag dejtade, hittade ny kärlek efter ett år och flyttade ihop många år efteråt så ska det vara OK att mobba ut den andre föräldern eller frysa ut sin mamma 99,5 procent. Det tycker jag verkar väldigt hårt.

Jag tror nog mycket väl att jag kan coacha barnen igenom detta om jag får träffa dem. Just det är nog anlednngen till att jag inte längtre får det.

Det ligger inget mera bakom. Min nya man har inget med detta att göra, han har knappt träffat barnen förutom min stora flicka som han är en vänlig bonuspappa för.

Vad är det som du menar inte har skrivits här? Vad skulle det vara? Du antyder, och behöver vara klarare. Du misstänker att jag gjort vadå?

Jag skrev fel om att det varit exakt fyra år helt utan barn, jag kan göra en tabell om det behövs över de tre barnens umgänge, men jag hinner inte det nu. Är det väldigt viktigt, så kan jag göra det?

Anonym (Elsie) skrev 2020-03-09 16:33:49 följande:

Som jag skrev har man självklart rätt att träffa någon annan efter en skilsmässa, men det kanske inte är vad man bör prioritera om man börjar få en dålig relation till sina barn.

Uppenbarligen lyckades du inte coacha barnen genom detta, och oavsett om det beror på pappan, din nya eller dig som barnen har tagit avstånd, så måste det ligga ganska mycket mer bakom än vad du skriver här.

Om du verkligen hade en bra relation med barnen innan du och ditt ex gick isär, så har jag svårt att se hur det kan ske att en förälder inte träffar sina barn på 4 år.

Vad hände egentligen direkt efter skilsmässan? Du hade dem varannan vecka skriver du, men om det är 4 år sen ni skiljdes och 4 år sedan du träffade barnen, kan du ju inte haft dem alls hos dig. Hur kommer det sig?

Skriv nu inte bara att det beror på pappans ord, något mer måste det vara.

Anonym (Bekymrad mamma) Trådstartaren

Mon 9 Mar 2020 16:54

#54

Varför spelar pappan - hans ord och betydelse ingen roll för det som skett? Berätta gärna hur det ligger till. Det blir så konstigt med vaga antydningar.

Anonym (Bekymrad mamma) skrev 2020-03-09 16:52:44 följande:

Jag ägnade mig helt åt barnen när de var hos mig i början varannan vecka.
Vi hade det väldigt bra på våra veckor, även om de var sorgsna och stela när de kom på måndagarna.

Nja, allt dejtande var alltid på de veckor då jag inte hade barn. Så det var fel av mig, menar du? För att jag dejtade, hittade ny kärlek efter ett år och flyttade ihop många år efteråt så ska det vara OK att mobba ut den andre föräldern eller frysa ut sin mamma 99,5 procent. Det tycker jag verkar väldigt hårt.

Jag tror nog mycket väl att jag kan coacha barnen igenom detta om jag får träffa dem. Just det är nog anlednngen till att jag inte längtre får det.

Det ligger inget mera bakom. Min nya man har inget med detta att göra, han har knappt träffat barnen förutom min stora flicka som han är en vänlig bonuspappa för.

Vad är det som du menar inte har skrivits här? Vad skulle det vara? Du antyder, och behöver vara klarare. Du misstänker att jag gjort vadå?

Jag skrev fel om att det varit exakt fyra år helt utan barn, jag kan göra en tabell om det behövs över de tre barnens umgänge, men jag hinner inte det nu. Är det väldigt viktigt, så kan jag göra det?

p

AnnaSthlm

Mon 9 Mar 2020 17:08

#55

Jag är ledsen ts, jag får ett allt starkare intryck om att du inte berättar hela sanningen. Det låter helt osannolikt att du skulle vara helt maktlös.

Anonym (Bekymrad mamma) Trådstartaren

Mon 9 Mar 2020 17:16

#56

Jag önskar att jag inte var maktlös. Och du har all fakta jag kan ge. Vad är det som du misstänker? Prata gärna klarspråk. Vad skulle det vara? Handlar det om att du inte klarar av maktlöshet eller oron att det skulle kunna hända dig? Det är väldigt smärtsamt. Vad grundar du ditt allt starkare men oklar intryck på? Vad är det du saknar som måste finnas?

AnnaSthlm skrev 2020-03-09 17:08:41 följande:

Jag är ledsen ts, jag får ett allt starkare intryck om att du inte berättar hela sanningen. Det låter helt osannolikt att du skulle vara helt maktlös.

Anonym (Elsie)

Mon 9 Mar 2020 18:21

#57

Anonym (Bekymrad mamma) skrev 2020-03-09 16:52:44 följande:

Jag ägnade mig helt åt barnen när de var hos mig i början varannan vecka.
Vi hade det väldigt bra på våra veckor, även om de var sorgsna och stela när de kom på måndagarna.

Nja, allt dejtande var alltid på de veckor då jag inte hade barn. Så det var fel av mig, menar du? För att jag dejtade, hittade ny kärlek efter ett år och flyttade ihop många år efteråt så ska det vara OK att mobba ut den andre föräldern eller frysa ut sin mamma 99,5 procent. Det tycker jag verkar väldigt hårt.

Jag tror nog mycket väl att jag kan coacha barnen igenom detta om jag får träffa dem. Just det är nog anlednngen till att jag inte längtre får det.

Det ligger inget mera bakom. Min nya man har inget med detta att göra, han har knappt träffat barnen förutom min stora flicka som han är en vänlig bonuspappa för.

Vad är det som du menar inte har skrivits här? Vad skulle det vara? Du antyder, och behöver vara klarare. Du misstänker att jag gjort vadå?

Jag skrev fel om att det varit exakt fyra år helt utan barn, jag kan göra en tabell om det behövs över de tre barnens umgänge, men jag hinner inte det nu. Är det väldigt viktigt, så kan jag göra det?

Återigen, var har jag skrivit att det är fel att dejta? Det är helt ok, så länge man har det stabild med sina barn. Men du hade det ju inte stabilt med barnen. När det började gå utför med relationen till barnen, så kanske en ny man inte skulle ha varit prio 1?

Och säg nu inte att han inte var prio 1 för du bor med honom, men du bor inte längre med dina barn. Någonstans slutade ju dina barn att komma till dig, och någonstans har de känt sig svikna. Någonstans började du betala underhåll istället för att ha barnen varannan vecka. Oavsett om pappan snackade skit om dig varenda vecka de bodde hos honom, så hade du lika mycket tid att påverka dem åt andra hållet och visa att hans skitsnack inte stämmer genom handling, inte bara med ord.

I din ts pratar du om att barnen kom i kläm, hur, när och var kom de i kläm?

Ärligt talat så förstår jag inte. Jag är i en lite tvärtomsituation än dig, där jag har barnen på heltid och pappan aldrig, jag pratar visserligen inte skit om pappan men han är långt ifrån en bra pappa, men barnen älskar honom ändå. Oavsett vad pappan säger så borde inte barnen ha problem med dig - varför har de det?
Om du lyckas lista ut det, så kommer du säkert kunna nå dem igen. Men inte så länge offerkoftan är på och du inte kan se dina egna brister.

och missförstå mig inte igen nu - alla har brister! Men de flesta förlorar inte kontakten med sina barn så som du har gjort, om det inte är något som har hänt! Det räcker inte bara med prat, barn ser igenom sånt, de är inte dumma.

Billie38

Mon 9 Mar 2020 18:35

#58

Bor du långt ifrån dina barn? Kanske du kan möta upp dom efter skolan ibland och ta en promenad tillsammans. Köp en glass eller nått och bara snacka lite, utan massa krav och gammalt. Prata om vad som händer i deras liv just nu (med kompisar o skola osv). Lyssna, och prata inte om vad som inte fungerar och har varit, lämna det samtalsämnet. Vinn deras förtroende genom att visa att du vill veta hur som har det.

Anonym (Paulie)

Mon 9 Mar 2020 18:36

#59

Vilken situation. Sorgligt.

Det är ju såklart jättesvårt för oss helt utomstående att veta hur det egentligen ligger till. Vi hör en sida av historien.

Men är det ingen som reagerar på att det är pappan som faktiskt kan psykiskt misshandla sina barn? TS skrev att skolkuraton försökt prata med barnen men dom vågar inte, varför vågar dom inte? Är dom rädda för något?

Det är väldigt konstigt att ett barn tar sånt avstånd från sin förälder, bara helt plötsligt, om denne inte gjort något fruktansvärt, om ens då, barn är väldigt lojala.

Hur var ni som familj innan? Har din exman visat tecken på våld? Psykiskt eller fysiskt?

Varför skulle han inte kunna skrämma barnen såpass att dom lyder honom?

Nog för att man kan vara arg på sin mamma, länge också men det mesta brukar väl ändå gå att förlåta, detta verkar pågått i flera år. Vad kan ts ha gjort för att barnen ska reagera såhär?

Folk i din närhet, vad säger/tycker dom? Gemensamma vänner? Har du någon kontakt med hans föräldrar?

Hade gärna velat höra lite mer info om hur ert äktenskap varit.

Anonym (Bekymrad mamma) Trådstartaren

Mon 9 Mar 2020 18:42

#60

Anonym (Elsie) skrev 2020-03-09 18:21:37 följande:

Återigen, var har jag skrivit att det är fel att dejta? Det är helt ok, så länge man har det stabild med sina barn. Men du hade det ju inte stabilt med barnen. När det började gå utför med relationen till barnen, så kanske en ny man inte skulle ha varit prio 1?

Och säg nu inte att han inte var prio 1 för du bor med honom, men du bor inte längre med dina barn. Någonstans slutade ju dina barn att komma till dig, och någonstans har de känt sig svikna. Någonstans började du betala underhåll istället för att ha barnen varannan vecka. Oavsett om pappan snackade skit om dig varenda vecka de bodde hos honom, så hade du lika mycket tid att påverka dem åt andra hållet och visa att hans skitsnack inte stämmer genom handling, inte bara med ord.

I din ts pratar du om att barnen kom i kläm, hur, när och var kom de i kläm?

Ärligt talat så förstår jag inte. Jag är i en lite tvärtomsituation än dig, där jag har barnen på heltid och pappan aldrig, jag pratar visserligen inte skit om pappan men han är långt ifrån en bra pappa, men barnen älskar honom ändå. Oavsett vad pappan säger så borde inte barnen ha problem med dig - varför har de det?
Om du lyckas lista ut det, så kommer du säkert kunna nå dem igen. Men inte så länge offerkoftan är på och du inte kan se dina egna brister.

och missförstå mig inte igen nu - alla har brister! Men de flesta förlorar inte kontakten med sina barn så som du har gjort, om det inte är något som har hänt! Det räcker inte bara med prat, barn ser igenom sånt, de är inte dumma.

Jag hade det bra och kärleksfullt med barnen, jag kunde ju inte veta vad som långsamt pågick då.

På mina barnlediga veckor hade jag ju inte kunnat vara med barnen alls, hur menar du?

Jag var särbo med min nya man de veckorna, vir träffade typ helgen och nån kväll i veckan?

Om du verkligen tycker atr man får dejta, vad menar du egentligen? Att jag gjorde fel? Jag ber dig förklara. Det låter som om du vill skuldbelägga?

Barnen kom i kläm som barn ofta gör mer eller mindre i en skilsmässa. I pappaas fall handlar det ju om att skapa en lojalitetskonflikt som är svår för barnen. Det är vanligt och det är att komma ikläm mellan föräldrar, i vårt fall där en förälder mår dåligt och ber barnens trösta honom.

Om det var så enkelt att oavsett vad en föräldrer säger till barnen om den andre så älskar de den andre, ja då finns ju inte den här sortens situation som jag beskriver. Har du ladrig hört talas om detta? Det finns hundratusentals barn och vuxna i Sverige som noga vet om hur illa detta kan vara. Vill du ha länkar? Och jag ber dig att prata snällt om barnens närstående.

Jag har ju lyckats lista ut det. Det är nog precis som jag skriver. Men det hjälper mig ju inte att få ut dem. Tänkte du att det var nån sorts gåta eller magisk knapp? Jag önskar det vore så.

Ja, visst är jag en vanlig förälder, med brister. Men det finns ingenting som rättfärdigar att utsättas för den här sorten hatkampanj, umgängesabotage med våra barn som verkgyg för pappans helt onödiga hämnd för ingenting.

Barn är verkligen inte dumma, menar du att barn eller tonåringar inte kan manipuleras alls? Men vuxna och små barn kan det? Eller inte de heller?

Min man vägrar samverka efter skilsmässan.

INNEHÅLL