Min man vägrar samverka efter skilsmässan.

Man vill inte göra bort dom. Och det är inte barnen man ska lita i och dra. Det är ju vi vuxna som vänligt ska resonera och följa överenskommelser.

De mammaor och pappor jag känner som gjort så ahr fått alla emot sig, fast de agerar helt naturligt desperat. Skolan, Soc, Polisen och domstolarna menar att de beter sig galet och inte är bra förädrar. Det säger en del om myndighetenrs kraftlöshet.

Du har en bra poäng. När min minsta pojke drog efter ett kalas och pappa gömde honom i sin lägenhet så stod mormor, jag och hennes kompis och lockade utanför. Du hade pojken hört att bonusfamiljen tittade på nytt hus att flytta ihop i. Hade pappan varit bra hade han coachat pojken till att klara av ett sådant naturligt steg långt efter skilsmässan. Vi väntade mer än ett ett år till annan vi flyttade bl pga detta ledsamma.

Ja, det är sorgligt. Det är nog previs historien, det finns ingen annan. Pappan säger att han har inget med barnens umgänge att göra, de väljer precis själva. De har rätt att välja att aldrig träffa bonsufamiljen och de har rätt att blockera. Jag har publicerat bidl på FB i somras med barenen på osv en del underligheter... 

Nej, ingen reagerar på pyskisk misshandel. Det är mycket ledsamt.
Barnen vill inte prata med någon, t ex skolkuratorn, för det är pinsamt och då blir pappa inte glad.

Det är mycket konstigt men mycket vanligt att barn förmås att ta avstånd från den ene helt OK vanliga föräldern i skilsmässor. Media rapporterar ofta om detta. Om föräldrar gjort något fruktansvärt, det är en helkt annan sorts historia och inte alls lika vanligt till antalet.

Min exman var inbunden, inte våldsam men mycket kontrollerande. Bestämde mycket. Satt med laptop och jobbade. Vi hade ett tryggt och lite tråkigt äktenskap. Jag var den sociala och den som fixade med barnen. Han var lite svartsjuk av sig. Han påverkar barnen så de lyde rhonom. jag tror de känner att de riskerar att han överger dem precis som han säger att jag har övergivit dem. Det har jag inte. Tvärtom, jag kämpar.

Det verka rinte som barn som utsätts för detta kommer till insikt och förlåter, de lever i den här vanföreställningen eller får en gles spnäd relation med sin förälder som vuxna.

Genensamma vänner har nog i vårt falla helt ställt sig på min sida och tycker att pappan borde bete sig bra. Men han bryr sig inte om andra vänner och sådant. Min släkt är förtvivlad och har letat konstiga förklaringar (jag är för glad och livligt tröttsam, jag borde valt en annan man för 25 år sedan, barnen har ingen hyfts osv)

[quote=80272066][quote-nick]Anonym (Bekymrad mamma) skrev 2020-03-09 20:07:03 följande:[/quote-nick]Man vill inte göra bort dom. Och det är inte barnen man ska lita i och dra. Det är ju vi vuxna som vänligt ska resonera och följa överenskommelser.

De mammaor och pappor jag känner som gjort så ahr fått alla emot sig, fast de agerar helt naturligt desperat. Skolan, Soc, Polisen och domstolarna menar att de beter sig galet och inte är bra förädrar. Det säger en del om myndighetenrs kraftlöshet.

Du har en bra poäng. När min minsta pojke drog efter ett kalas och pappa gömde honom i sin lägenhet så stod mormor, jag och hennes kompis och lockade utanför. Du hade pojken hört att bonusfamiljen tittade på nytt hus att flytta ihop i. Hade pappan varit bra hade han coachat pojken till att klara av ett sådant naturligt steg långt efter skilsmässan. Vi väntade mer än ett ett år till annan vi flyttade bl pga detta ledsamma.

Det känns verkligen som att du inte gjort tillräkligt här TS, och inte tillräkligt snabbt. Din historia låter lite som min fast jag är pappa. Skillnaden verkar vara att så fort jag insåg att något var fel så låg jag på som en blodigel. Jag var på socialen, jag var på polisen, jag tog ledigt och inrättade mig i skolan, jag lämnade brev i skåpen, jag pratade varje dag i 2 års tid med alla som kunde ha någon slags kontakt med mina barn och jag gav mig inte och väntade inte en minut på att det skulle lösa sig av sig själv, för inget löser sig någonsin av sig själv. Ska man ha någon förändring i någon situation kan man inte sitta på fingrarna och vänta på att vli serverad, man måste, måste, måste göra något, vad som helst förutom rena lagbrott, hela tiden. Annars. Händer. Inget.

Idag är mina barn hos mig och har varannan helg med sin mamma. Min äldsta har sagt till mig så här efteråt att det enda bra i hela historien var att jag inte övergav dem utan fortsatte göra allt jag kunde även när de sa att de inte ville träffa mig för det var inte deras ord egentligen.