Anonym (Bekymrad mamma)

Mon 9 Mar 2020 11:36

171 svar

Min man vägrar samverka efter skilsmässan.

Vi skilde oss för fyra år sedan. Långt äktenskap.

Tre tonårsbarn. Maken ville avsluta, kärleken var slut. Han var färdig med vårt stora hus (som jag skött faktiskt). Han hade jobbat mycket över sista åren, mycket laptop dygnet runt, inga vänner. Ingen otrohet. Inga försök till att gå i terapi osv. Vi sålde och delade lika (han hade rätt till hälften trots att det mesta var mina arv efter äldre släktingar). Gemensam vårdnad och barnen varannan vecka.

Jag var mycket ledsen. Grät. Skaffade eget hus och blev plötsligt lite gladare. Dejtade lite för snabbt men blev uppskattad och glad. Blev kär och ihop med ny man med bonusbarn efter ungefär ett år. Vi har flyttat ihop i nytt hus.

Exmaken började bli arg. Blockerar all kontakt. Träffat honom aug 2016, juni 2019 och nu igår ett telefonsamtal. En timmes likadan utskällning varje gån om att jag är psykopat och borde betala mer, jag får inte skriva på FB nåt som han inte gillar (lite oklart där, efterom han blockar det mesta).

Exmaken pratade illa om mig direkt inför barnen och släkten, vägrade samverka med mig om ekonomi och barnens aktiviteter. Barnen kom i kläm, höll sig frivilligt hos pappa och blockerade mig som han gjort och jag har inte sett dem på ungefär fyra år nu. Jag får kanske 10 minuters samtal per år i telefon med några av dem, men får inte träffa dem på jul eller semester. Det gör mig så ledsen och deprimerad, det påverkar hälsan. Jag längtar jättemycket. Även min släkt är helt utfrusen, mormor får ett julkort som mest. Alla blir arga på mig för att det är så här. Mormor tröstar mig men börjar bli gammal.

Jag har försökt få Socialen att ingripa men de säger att barnen har sin egen vilja och int ekan påverkas av sin pappa. Vill de frysa ut sin mamma är de i sin fulla rätt. Familjerätten är frivillig och jag får inte maken att gå dit.

Jag är förtvivlad. Jag skriver vädjande brev till exmaken en gång i veckan, men de läser han nog aldrig. Min äldsta myndiga flicka kommer till mig men är rejält påverkad av sin pappa. Jag är egentligen värdelös ju och hon har så dåligt självförtroende. Det gör ont. Man vill bara krama och hjälpa henne glömma dessa hemska fyra år.

Vad ska jag göra? Polsien gör ingenting. Det är ju hat, umgängesabotage, förtal och psykisk misshandel av barnen. Det är som om en sekt hade kidnappat mina barn..

Anonym (ppp)

Mon 9 Mar 2020 15:45

#41

Anonym (Bekymrad mamma) skrev 2020-03-09 13:24:17 följande:

Jag var dum nog och väntade. Jag ville inte kontakta polis och socialen i början. Jag trodde att det skulle lösa sig snart men åren gick fort. Jag trodde pappan skulle lugna sig efter skilsmässan. Han fick ju allt han ville.

4 år är tyvärr inget som går att reparera nu. Du får vänta och hoppas att barnen vill umgås mer med dig den dagen de är vuxna och inte bor hos pappa längre och kan skapa en vuxenrelation till dig.
Som du säger, du väntade för länge och du kan inte skylla det på någon annan.

Blir mest lite konfunderad över att du skriver en tråd här nu? Och att du skriver att åren gick fort - det köper jag faktiskt inte. Att du väntade ett halvår efter skilsmässan kan man kanske förstå, för man hoppas saker ska lösa sig , men inte sjutton väntar man i 4 år?
Hur mycket tid la du på din nya man tex?

Du kunde kontaktat jurist när ni hade skilt er, så fort som du insåg att pappan inte tänkte följa umgängesuppgörelsen. Klart juristerna nu säger att de inte kan göra något när det handlar om tonåringar.

Menar inte att vara elak mot dig men du förstår väl hur det verkar, att du nu vill försöka göra något?

Anonymm20

Mon 9 Mar 2020 15:46

#42

Anonym (Bekymrad mamma) skrev 2020-03-09 13:08:41 följande:

När man prata med stora flicka förstår man att det är psykisk barnmissahndel. De får inte låtsas om sin mamma när de är hos pappa. Aldrig prata om henne. Aldrig säga att de längtar eller sörja henne fast hon lever. De ska vara glada och inte låtsas om att mamma eller halva deras släkt finns. Det är hemskt.

Det är verkligen psykisk misshandel av stora barn.

Men ingen fälls för psykisk missahndel i Sverige. fast det är förbjudet enligt lag. Polisen kan inte utreda sånt. Inte Socialen heller.

Det finns troligen en anledning till att de inte vill ha med dig att göra. Eftersom de är stora nog att välja själv så är det nog inte pappan som manipulerar utan de som faktiskt medvetet valt bort dig.

Tänkt på hur jobbigt det är för barnen när du hela tiden försöker ta kontakt trots att de tydligt sagt nej och tom blockerat dig.

Anonym (Bekymrad mamma) Trådstartaren

Mon 9 Mar 2020 15:54

#43

Ja, anledningen är ju känd. Stora flickan säger att pappa mår dåligt och att han berättar att jag inte bryr mig om småsyskonen längre, att jag bra bryr mig om min nya familj. Att jag inte betalar för sådant han köpet till barnen (jag betalar ju underhåll, men det förstår inte barnen). Barnen hör om at tjag publicerat bilder på FB förra sommaren och de gillar de inte. Osv.

Vad är det för ansledning som du tror? Har de en hemlig anledning som jag inte kan känna till? pappan som hatar mig skulle väl säge den då? Eller menar du att de har en hemlig anledning som de inte ens vill säga till pappa? Han skulle väl gärna vilja hör anya negativa saker om mig.

Handlar dina tankar om dig och din mamma? Vad hjälper det mig? Menar du att jag döjer att jag är kriminell eller något sådant? Men inte ens då tar barn så mycket avstånd från en älskad förälder. Jag förstår inte vart du vill komma. Tror du mig inte? Är det för smärtsamt? Kan du förtydliga, du döljer vad du menar?

Anonymm20 skrev 2020-03-09 15:46:41 följande:

Det finns troligen en anledning till att de inte vill ha med dig att göra. Eftersom de är stora nog att välja själv så är det nog inte pappan som manipulerar utan de som faktiskt medvetet valt bort dig.

Tänkt på hur jobbigt det är för barnen när du hela tiden försöker ta kontakt trots att de tydligt sagt nej och tom blockerat dig.

Anonym (Bekymrad mamma) Trådstartaren

Mon 9 Mar 2020 15:56

#44

Ja det är jobbigt för dem men de ser ju inte mina kontaktförsök oftast för de blockerar ju allting, precis som deras pappa? Vill du att jag ska glömma mina barn? Eller bara försvinna ur deras liv? Vad är ditt råd? Det är förbryllande oempatiskt.

Anonymm20 skrev 2020-03-09 15:46:41 följande:

Det finns troligen en anledning till att de inte vill ha med dig att göra. Eftersom de är stora nog att välja själv så är det nog inte pappan som manipulerar utan de som faktiskt medvetet valt bort dig.

Tänkt på hur jobbigt det är för barnen när du hela tiden försöker ta kontakt trots att de tydligt sagt nej och tom blockerat dig.

Anonym (Bekymrad mamma) Trådstartaren

Mon 9 Mar 2020 16:02

#45

Anonym (ppp) skrev 2020-03-09 15:45:06 följande:

4 år är tyvärr inget som går att reparera nu. Du får vänta och hoppas att barnen vill umgås mer med dig den dagen de är vuxna och inte bor hos pappa längre och kan skapa en vuxenrelation till dig.
Som du säger, du väntade för länge och du kan inte skylla det på någon annan.

Blir mest lite konfunderad över att du skriver en tråd här nu? Och att du skriver att åren gick fort - det köper jag faktiskt inte. Att du väntade ett halvår efter skilsmässan kan man kanske förstå, för man hoppas saker ska lösa sig , men inte sjutton väntar man i 4 år?
Hur mycket tid la du på din nya man tex?

Du kunde kontaktat jurist när ni hade skilt er, så fort som du insåg att pappan inte tänkte följa umgängesuppgörelsen. Klart juristerna nu säger att de inte kan göra något när det handlar om tonåringar.

Menar inte att vara elak mot dig men du förstår väl hur det verkar, att du nu vill försöka göra något?

Jag har aldrig glömt barnen, inte ens en dag. Jag hade kontakt med Socialen och jurist men de sa att det nog skulle ordna sig. Pappan sa till Socialen att han skulle samverka och barnen sa när de var ensamma med socialtanten att de gärna var med mamma och bodde hos mamma men inte visste hur det skulle gå till. Då blev pappa rasande på barn, mig och socialtanten. Socialen la ner ärendet.

Så jag har aldrig sluta tkämpa. Skickat brev som kommer tillbaka oöppande. Ringt varje vecka, inget svar. Gråtit och längtat. Är det jag som ska ha skulden för detta verkligen? Eller mina barn somfar så illa?

Finns det inte en vuxen ansvarig här som helt och hållet beter sig mycket mycket illa? Och som ska ha skuld, inte jag eller barnen?

Och vad gör jag nu? Det är hemstk otäckt att acceptera att barnen misshandlas psykiskt och tillsammans med sin pappa ska låtsas att deras älskade mamma och hennes släkt är liksom döda, fast de lever och längtar...

Anonym (Bekymrad mamma) Trådstartaren

Mon 9 Mar 2020 16:04

#46

Jag har ju försökt göra något klokt och vänligt i alla nu, ända sedan skilsmässan då jag var naturligt ledsen. Och nu är ju alltid nu. Det är ju dräför jag frågar i tråden om nu, det är ju alltid där man är, eller hur?

Anonym (ppp) skrev 2020-03-09 15:45:06 följande:

4 år är tyvärr inget som går att reparera nu. Du får vänta och hoppas att barnen vill umgås mer med dig den dagen de är vuxna och inte bor hos pappa längre och kan skapa en vuxenrelation till dig.
Som du säger, du väntade för länge och du kan inte skylla det på någon annan.

Blir mest lite konfunderad över att du skriver en tråd här nu? Och att du skriver att åren gick fort - det köper jag faktiskt inte. Att du väntade ett halvår efter skilsmässan kan man kanske förstå, för man hoppas saker ska lösa sig , men inte sjutton väntar man i 4 år?
Hur mycket tid la du på din nya man tex?

Du kunde kontaktat jurist när ni hade skilt er, så fort som du insåg att pappan inte tänkte följa umgängesuppgörelsen. Klart juristerna nu säger att de inte kan göra något när det handlar om tonåringar.

Menar inte att vara elak mot dig men du förstår väl hur det verkar, att du nu vill försöka göra något?

Anonym (Bekymrad mamma) Trådstartaren

Mon 9 Mar 2020 16:05

#47

Det är nog vanlig svartsjuka, ånger och oförmåga att bearbete och gå vidare hos pappan. Hämnd med barnen som vapen. Helt onödigt och så otäckt.

lazlo09 skrev 2020-03-09 14:24:19 följande:

Det låter som religion eller annat liknande vansinne är inblandat här...

AnnaSthlm

Mon 9 Mar 2020 16:11

#48

Anonym (Bekymrad mamma) skrev 2020-03-09 15:54:23 följande:

Menar du att jag döjer att jag är kriminell eller något sådant? Men inte ens då tar barn så mycket avstånd från en älskad förälder.

Hela ditt resonemang bygger på att du är övertygad om att dina barn älskar dig och att din exman är den onda föräldern som hindrar er från att återförenas.

Det som faktiskt har hänt är att dina barn har blockat dig och inte vill ha kontakt med dig. De har tagit avstånd från dig och de är inte spädbarn.

Du skriver att barn inte tar avstånd från en älskad förälder. Nu har de tagit avstånd. De har blockat dig, allihopa. Kan det vara så att du är en älskad förälder endast i din egen bild av verkligheten?

Du skriver att du inte kan glömma bort dina barn. Vad gjorde du under dessa fyra år?

Anledningen till att dina barn har valt bort att ha kontakt med dig finns precis framför dig, men du vill gärna tro något annat.

Anonym (Bekymrad mamma) Trådstartaren

Mon 9 Mar 2020 16:27

#49

AnnaSthlm skrev 2020-03-09 16:11:59 följande:

Hela ditt resonemang bygger på att du är övertygad om att dina barn älskar dig och att din exman är den onda föräldern som hindrar er från att återförenas.

Det som faktiskt har hänt är att dina barn har blockat dig och inte vill ha kontakt med dig. De har tagit avstånd från dig och de är inte spädbarn.

Du skriver att barn inte tar avstånd från en älskad förälder. Nu har de tagit avstånd. De har blockat dig, allihopa. Kan det vara så att du är en älskad förälder endast i din egen bild av verkligheten?

Du skriver att du inte kan glömma bort dina barn. Vad gjorde du under dessa fyra år?

Anledningen till att dina barn har valt bort att ha kontakt med dig finns precis framför dig, men du vill gärna tro något annat.

De har inte blockat mig allihopa. Läs tråden. Ja, jag var älskad kramig mamma sedan de föddes. Jag hade kontakt med dem i samband med skilsmässan och jag har försökt vara förälder åt dem de senaste fyra åren. Jag har gemensam vårdnad. Jag har inte glömt bort dem en enda dag under fyra år, vad får dig att tro det?

De är inte spädbarn, så klart, vad menar du? Att de inte kan påverkas av en vuxen?

Jag är en älskad förälder i min stora flickas ögon och hon säger att småsyskonen inte får prata om mig. Jag är en bra bonusmamma och min släkt vet att jag är en bra person. Menar du att jag är galen?

Så din tolkning av tråden är att jag är galet ont och inte förstår anledningen till att jag är bortmobbad fast anledningen är mitt framför mina ögon? Vilken anledning, vem vet det? Den skulle väl den hatfyllda pappan säga då? Vet du?

Mina barn ser du som kloka goda barn som också inte kan ta fel? De är egentligen helt vuxna i dina ögon?

Tycker du pappan har något eget ansvar? Har han alltså inget att göra med barnen och hur han samverkar med mig? För han har rätt I allt och jag har fel.

Du behöver utveckla och tala tydligt. Vill du slå på mig som ligger? Jag tror du har rejält fel om du tror att pappan, jag eller barnen är onda/goda. Vi är nog helt vanliga människor som varit med om en vanlig skilsmässa.

Anonym (Elsie)

Mon 9 Mar 2020 16:33

#50

Anonym (Bekymrad mamma) skrev 2020-03-09 12:33:28 följande:

Ja, det stämmer. Borde kanske skriva månader och det var lite olika med olika barn.

Jag dejatade för att jag längtade efter vuxen kärlek med. Och behövde nåt som inte var vanligt jobb och förtvivlad längtan efter barnen. Annars hade jag nog gått under. Jag trodde att man hade rätt att träffa en ny efter skilsmässan. Man skiljer sig ju inte från barnen för att ens man vill lämna relationen. Exmaken har inte träffat någon ny. Ja, barnen var arga för att jag träffade en ny man, men sånt ska vi föräldrar väl kunna coacha dem igenom. Bonsufamiljen på SVT är väl etty bra exempel på bra liv för skilda familjer.

Jag hade så liten kontakt med barnen. Jag kunde ju inte träffa dem och bygga upp kontakt. De få tillfällens som var visade jag all kärlek jag kunde men de var bara föraktfulla och pratade som sin pappa.

Som jag skrev har man självklart rätt att träffa någon annan efter en skilsmässa, men det kanske inte är vad man bör prioritera om man börjar få en dålig relation till sina barn.

Uppenbarligen lyckades du inte coacha barnen genom detta, och oavsett om det beror på pappan, din nya eller dig som barnen har tagit avstånd, så måste det ligga ganska mycket mer bakom än vad du skriver här.

Om du verkligen hade en bra relation med barnen innan du och ditt ex gick isär, så har jag svårt att se hur det kan ske att en förälder inte träffar sina barn på 4 år.

Vad hände egentligen direkt efter skilsmässan? Du hade dem varannan vecka skriver du, men om det är 4 år sen ni skiljdes och 4 år sedan du träffade barnen, kan du ju inte haft dem alls hos dig. Hur kommer det sig?

Skriv nu inte bara att det beror på pappans ord, något mer måste det vara.

Min man vägrar samverka efter skilsmässan.

INNEHÅLL